Få barn i Sverige el utomlands, behöver råd!!!

Haller med Zigzig, tycker ocksa att de ar jatte gastvanliga har i Australien. Jag har verkligen kant mig valkommen har och manga gar out of their way for att jag inte ska langta hem. Vi haller pa att flytta in i vart hus och tva av min sambos kompisar har tagit ledigt fran jobbet for att hjalpa till, vi har fatt sa manga erbjudande om lan av bil och slap och annan hjalp.

Jag har ocksa tur med att min sambos kompisar har trevliga flickvanner, syskon tom foraldrar! Ang att resa hem sa tror jag att ekonomiskt satt har vi lika mycket (eller lite) rad att aka hem till Sverige som vi hade haft att aka hem till Australien om vi bott i Sverige.

Dar jag vaxte upp i Sverige var man ocksa tvungen att ha bil, public transport var obefintlig. Har bor jag i utkanten av Sydney och hade klarat mig ok utan bil ocksa.

Jag kan ju säga att jag har lite liknande dilemma som du chocolate fast jag har nu redan barn med en australienare och vi bor i Sverige (fick barn här). Han vantrivs nu och vill bara härifrån och såklart vill han att vi, jag och dottern på 15 månader, skall flytta med till Australien.

Jag har vänt och vridit på situationen så mycket det går och situationen som aussie befinner sig i är det jag oroar mig för mest och jag hoppas verkligen att det ordnar sig för dig aussie *kramar om*

Har själv bott i Australien i flera år tidigare och älskade landet. Men då var jag ung och fri och hade alltid en garanterad biljett hem. Nu är jag mer tveksam speciellt eftersom vi har barn ihop och vi har som alla par våra bråk ibland. Går man isär så är ju tyvärr inte personen man skiljer sig ifrån kanske lika medgörlig som den man blev ihop med en gång och då är det nog bra att veta vad som gäller om nu det värsta skulle hända. Det är ju en bit att åka om man säger så. Eller rättare sagt avståndet är väl egentligen det minsta problemet, det är pengar till biljetterna samt byråkratin runt att ev. få ta med barnet ifall pappan inte vill åka som är största problemet (eftersom lagen och jag väl egentligen tycker att han skall ha samma rättigheter som jag).

Ok nu lät jag som värsta domedagsprofeten och det vill jag inte göra. Australien är för mig ett helt fantastiskt land med många möjligheter och vill ni flytta dit så go for it (kan lova att jag tänker på det titt som tätt själv också). Ni kanske startar en helt ny gren på familjeträdet i Australien. Jag skulle dock vara självisk och vilja föda i Sverige (trots att sjukvården är suverän i Australien) och så hade min kille helt enkelt fått må dåligt ett tag till. Hemsk, ja jag vet, men för mig har det varit otroligt skönt att ha stöd av familj och vänner och att genomgå en kulturchock i samma stund som jag blev mamma för första gången hade inte fungerat för mig trots att jag inte är direkt lättskrämd

Något annat som jag inte visste innan jag fick barn var också att det faktiskt ändrade mitt sätt att se på saker och vissa värderingar blev oerhört mycket viktigare för mig mot vad de varit tidigare och det kunde jag inte ens föreställa mig innan jag upplevt det själv. Dessa värderingar väger nu tungt in i mina beslut om ev. flytt.

Lexa har en bra poäng med den mångkulturella sidan och jag kan ibland tycka att jag kanske rent ut sagt är elak som utsätter mitt barn för att växa upp i min lilla hembygd där jantelagen fortfarande sätter gränser för människans utveckling. I ett land där jag kan känna mig gråtfärdig efter 9 månader av gråväder (det är så man tror att någon skämtar med en, att det ens är möjligt att det kan hålla i sig), allvarets land Sverige. Så det beror på vad man tycker är viktigt. Storfamiljen är för mig det viktigaste och det har jag tyvärr inte tillgång till i Australien. Så flyttar jag dit så måste jag helt enkelt ta med mina försäldrar, bror och andra villiga

Vet ni vad?!!! Jag testade POSITIVT imorse!! Jag är GRAVID!!! Kan inte tro att det är sant, första försöket!! Fast anade att jag var gravid, kände det på mig på ngt sätt, hade menssmärtor fast ingen mens...

Hur som helst, så är all tvekan jag kände för ett par veckor sen som bortblåst Känns verkligen jättebra, min sambo är på strålande humör Känns helt rätt nu på något sätt...

Får se hur planerna blir, men just NU blir det troligtvis till slutet av nästa år när barnet är ca 1 år som vi flyttar till Australien... Min sambo ska vara pappaledig ett halvår här är det tänkt...Ja nu ska man ju inte ta ut händelserna i förväg, gäller ju bara att allt går väl under graviditeten o så...men bara hålla tummarna...

Skriver mer sen, var bara tvungen att "berätta" för någon o speciellt er som varit så gulliga o stöttat

Vi hörs snart igen!!!

Kram på er!

Hej,

Stort Grattis!!!!

Fodde min son har i Australien for 8 manader sen.

Det som avgjorde for oss var att min sambo som jobbar inte kunde aka till Sverige sa lang tid om vi hade fott dar.

Sedan tanker man kanske i efterhand att familjen inte fick se honom som nyfodd. Nu akte jag da hem for besok nar han var 3 manader (aker hem 2ggr/ar). Man kan ju inte anpassa sig efter familjen. Sedan tyckte manga att man inte har familjen nara for hjalp. Men vi tycker det har gatt jatte bra anda. Vi far se nu nar han blir aldre om man kommer tycka att man vill ha familjen nara.

Just nu funkar allt jatte bra och vi trivs kanon. Livskvaliten som vi har har skulle vi aldrig kunna ha om vi bodde hemma i Stockholm.

/Katarina

Åh Grattis, oj vad spännande!!! Lycka till med allt.

Grattis!

GRATTIS Chocolate. Hoppas allt gar bra. x

Grattis!

Grattis till plusset!
Jag födde vår lilla grabb här i Melbourne i Oktober -06 och har bott här i ca. 5 år från & till. Det verkar visserligen som om ni redan bestämt er, men jag ville bara säga att eftersom man går på en massa kontroller osv. under hela graviditeten så blir det inte konstigt/främmande alls att föda utomlands när den dagen väl kommer. Man lär känna miljön & personalen var man än befinner sig tror jag. Jag var också tveksam, men i efterhand kan jag säga att jag fått mycket bättre hjälp & stöd från 'public hospitals' än många andra fått i Sverige (min egen åsikt efter en massa FL-surfande & skrivande). Lycka till med allt!

Wow, stort grattis Chocolate! Vad kul!

Grattis och lycka till

Grattis till plusset! Jag är också gravid och bor i sydney! Kom hit! Superhärligt land med jättebra och gratis (nästintill i alla fall) mödravård! Lycka till!

Hej

Vet egentligen inte varför jag skriver....Som ni vet är jag gravid, nu i 12v. Födsel beräknad till slutet av nov.

Problemet är att jag känner mig så otroligt nere. Detta pga min sambos hälsa. Han mår sååååå dåligt nu av sin kroniska sjukdom, allergi o superstressigt jobb o att bo i Sverige. Planen är att flytta till Australien mitten av nästa år alt. slutet, beroende när min sambo får jobb. Saken är bara att han knappt har energi att gå till jobbet längre. Idag lör är han sååå slut att han inte ens kan lämna soffan. Han själv är så orolig att han inte ska klara av terminen ut (han är lärare), hur ska det sen gå hela hösten o sen när barnet kommer. Han har ju inte ens energi att ta en promenad. Jag är bara såå orolig för allt, o jag har haft grym ångest de senaste veckorna att vi skulle ha flyttat till Austr först o sen skaffat barn. Nej man vet inte hur jag skulle tagit det att få barn så långt bort, men det skulle knappast ha blivit värre än hur min sambo mår nu. Han sa idag att han aldrig har mått så här dåligt, o det säger en del för han klagar aldrig.

Har tänkt på att försöka flytta innan födseln men det blir nog för stressigt med allt o jag tror det även blir too much för min sambo att sälja huset, hitta nytt jobb o boende i Oz samt snart få en bebis samtidigt som han mår pyton. Kanske skulle man kunna flytta i feb men det kan man ju inte veta innan barnet är fött o det kan nog bli too much att flytta så långt o fixa allt när man precis blivit mamma. Dessutom måste vi flytta i jan för terminen börjar i feb, o sälja huset får vi typ göra när jag kommer hem från BB, nej låter inge bra.

Som sagt ville nog prata av mig lite, känns så otroligt jobbigt. Vill ju att vi båda ska njuta av graviditeten....Don't get me wrong, vi ser jättemkt fram emot barnet, båda två. Men just nu känns timingen inge bra när min sambo mår som han mår. Alt är att han inte jobbar alls i höst o vi får låna av mina föräldrar eller nåt...puh ja inte lätt.

Vad kan ni göra för att din sambo och du ska må bra ? Mår ni bra och barnet förståss så klarar man nog mera en vad man tror.

Kanske ska ni ändå fundera på att tidigare lägga flytten. Jag har pratat med många mammor som har flyttat utomlands när barnet varit ca 1 år. Och det dom alla har tyckt varit jobbigt är att då har man ju hunnit skaffa alla mammakontakter rutiner

Tidigast vi kan flytta är nog juni nästa år när barnet är drygt 6 mån. Min sambo är lärare o terminerna börjar juli/feb. Jan är för tidigt så juni blir det nog tidigast. Fast det är klart får han ett jobb tidigare får väl vi sälja huset så fort som möjligt o är inte mitt visum klart etc får väl han åka i förväg o jag o bebben komma sen. Tror att vi klarar det här, men jobbigt när min sambo mår så dåligt. Sen får han dåligt samvete för att han inte är mer stöd för mig men jag klarar mig, han får tänka på sig själv så klarar vi det här, men bara så jobbigt när han inte har några möjligheter alls att inte ens skaffa annat jobb eftersom han inte kan någon bra svenska, och är för dålig för att plugga svenska, ja en liten ond cirkel där. Hade det inte varit för min sambos hälsa hade omständigheterna att få barn varit idealiska, men allt är inte idealt här i livet. Tänk va stark man blir dock när man går igenom någonting tufft, försöker bara va positiv

Tack Lexa för inputet, igen

Tror du inte att han kan få nått vik då och kanske börja i mitten av en termin. Jag menar att ibland kan det ju vara skönt att börja planera även om ni inte flyttar nu men att fixa visum, kolla på hus och förbereda sig lite. Då kanske han verkligen fattar att det är på G. Och sen om ni skulle hitta något som stämmer får ni ta beslut om när och hur senare...

Ahh vad synd att din sambo mar sa daligt Chocolate.

Tycker Lexa's ideer ar bra, kanske ni kan tex borja fixa med att salja ert hus i Sverige, borja samla ihop sakerna man behover for att fa visum etc det ar sa himla mycket man maste fixa sa det tar tid. Tyvarr sa ar det nastan pa omojligt att du far visum innan ni aker da du maste gora en chest x-ray och det far du inte gora nar du ar gravid, men om allt annat ar klart sa tar det bara 4-6 veckor innan ni far visumet.
Ang terminerna sa ar det 4 terminer i Australien (3 i Tasmania) och de varierar lite men i NSW sa borjar de i slutet av Januari, April, mitten av Juli och October.

Vad synd att din sambo mår så himla dåligt. Skulle det vara möjligt för honom att kanske åka i förväg tex i januari och du stannar i sverige och att han sedan kommer efter vårterminensslut och hjälper dig att packa ihop allt och sedan flyttar ni ner gemensamt till sommaren nästa år. Låter som din sambo är inne i en depression. Kanske dax för honom att träffa en läkare som eventuellt kan skriva ut lite medicin så att han kommer upp ur den värsta depp perioden.

Vilken komplicerad situation. Jag tror det kan vara bra för er att få lite utifrånperspektiv på det hela. Kan ni inte prata med kommunens familjerådgivning? Kanske din sambo behöver behandling för sin depression också.

Jag tycker det ar jattetrakigt att det blev sa har, men samtidigt kanner jag att din sambo maste gora nagonting sjalv for att ta tag i sin situation. Ar han deprimerad maste han fa hjalp av lakare med detta. Du har nog med graviditeten och kan inte samtidigt ta ansvar for hans halsa och valmaende, vilket det later som om du gor. Han maste gora allt han kan for att ma battre sa att han kan stotta dig i graviditeten. Att behova planera for att stressflytta med en liten bebis ar knappast idealt heller. Kanske hade det varit battre att fatta ett annat beslut an det ni gjorde, men nu befinner ni er i den situation ni gor, och da maste ni bada gora det basta av den. Finns det verklgen ingenting han kan gora for att ma battre? Ar du saker pa att det skulle losa alla problem for honom att flytta tillbaka till Australien, och att det inte bara ar ett symptom av "graset ar gronare..."? Om du bara tanker pa dig sjalv for ett ogonblick, vad skulle DU vilja? Flytta med en 6-manaders bebis eller stanna lite langre i tryggheten i Sverige (aven om det kanske skulle vara utan honom under en tid)? jAg kan naturligtvis inte saga vad som ar ratt for er, men jag tror att det ar viktigt att du tanker lite pa dig sjalv mitt uppi alltihop och att sambon gor vad han kan for att forbattra sin situation.