Bonusbarnet exkluderar mig, sårande.

Lycka till, det är inte lätt att leva i en bonus-/styvfamilj. Det bästa som min man gjorde från början var att prata mycket med min styvdotter om att det var vi som var den nya familjen och nuförtiden (det är 6 år sedan) när kompisar frågar henne om det inte är jobbigt att ha skilda föräldrar så säger hon, "nej, får då hade pappa aldrig träffat Therese". Det får man se som ett toppbetyg, så det kommer absolut att ordna till sig för er!

Det ska gudarna veta att det inte är lätt att leva i en bonusfamilj när det krånglar men oxå att det är helt underbart när det flyter på.
Har haft svackor med ena bonusbarnet som nu är 5 år och tycker det är fel att säga att dom "BARA" är si och så gamla. Dom kan vara uträknande och urjobbiga redan i 3-4 års åldern.
Det finns biomammor som tycker deras egna barn är jobbiga i mellanåt och då får dom medhåll om att så är alla barn i perioder och att man ska sätta gränser, men säger man något om bonusbarn så ska man förstå och barnet är bara 4 år.
Ibland är det bra om pappan inte lägger sig i för mycket när man bygger upp relationen bonusbarn - bonusföräldern.
Jag vet att det är jobbigt att vara skiljsmässobarn men barnen bestämmer inte hur föräldrarna ska leva eller med vem. Alla föräldrar vill sina barn väl.
Blev lite rörigt men blir lätt så när man vill skriva så mycket.

"Det finns biomammor som tycker deras egna barn är jobbiga i mellanåt och då får dom medhåll om att så är alla barn i perioder och att man ska sätta gränser, men säger man något om bonusbarn så ska man förstå och barnet är bara 4 år."

Jättebra skrivet, så upplever jag det också! Biosar kan spy galla över vilken situation som helst, men ändra bio till bonus så får man på moppo direkt!

gumsan76:

Det kan ju bero på att många i detta forum har egna erfarenheter av att vara skilsmässobarn och besvärliga relationer med "bonusföräldrar" och därför talar och tolkar utifrån dessa egna erfarenheter. För min del är barn barn och "bara fyra år" även när det är mina egna biologiska barn.

"Beräknande" anser jag vara ett uttryck för ett betydligt mer moget sätt att hantera en situation, och en värdering bara en vuxen människa kan göra utifrån sin betydligt sötrre livserfarenhet, än när en liten unge försöker tolka världen med sin begränsade kognitiva förmåga och hantera den. Tror det i mycket högre grad handlar om rena överlevnadsstrategier å ena sidan och utvecklingsprocesser å andra sidan.

Men det är ju jätteviktigt attdom får ha en egen relation utan dig och om barnet säger saker som du nämner så uttrycker han ju ett behov av ensam tid med sin pappa.

Är det bara "styvbarn" som behöver "egentid" med sin förälder för jag hör då det aldrig i "biobarn" trådar!

Alla barn behöver ju egentid med sina föräldrar!

Absolut! Alla barn behöver egentid med föräldrarna! Men i kärnfamiljer får man som mamma (eller pappa) aldrig rådet att tillbringa massor av tid ensam med barnet. Där är det ok att båda föräldrarna är tillsammans med barnet som oftast. Jag menar att det är likadant i nybildade familjer. INGEN särbehandling ! Alla barn i familjen behöver ensamtid med alla vuxna. Men framförallt gör man saker tillsammans! Endast så bygger man en familj!

Hej!

Jag tycker att det här är det allra jobbigaste med att leva i styvfamilj. Att alla inte är med på samma villkor. Att alla inte är lika självklara som familjemedlemmar. Om man skulle plocka bort en person från min familj så är det självklart att den personen är jag. Att plocka bort någon från min basfamilj (jag, mina gifta föräldrar och min syster) är däremot helt omöjligt. I en kärnfamilj hör alla ihop lika mycket.

Det är den vetskapen som gör att åtminstone jag blir jätteledsen när bonusungen säger något negativt om mig. Vår relation är alltid osäker, aldrig självklar. Jag kan känna att vi alla hör ihop, men rätt vad det är så säger bonusungen något och det här gapet mellan mig och dom öppnas.

I en kärnfamilj är det självklart att alla hör ihop och om biobarn säger något neggigt om en förälder så är det inte farligt. Det öppnar inga vallgravar, liksom.

Till TS har jag inga råd. Jag är dålig på att ge råd. Sannolikt spelar det in att barnet träffar sin pappa så sällan & kanske skulle det därmed vara bra om de fick mer egentid tillsammans. Men du måste ju också vara med på en del roliga aktiviteter, annars blir det aldrig någon familjekänsla. Lagom av allt.

LU

danitra:

Jasså...trodde alla var en familj och att inga behövde exluderas. Klart att alla behöver tid ensamma ibland men hade inte tyckt att det vore okej att vår gemensamma dotter sa "bara till mig och mamma"...för så gör man inte! Bio eller bonusbarn spelar kvitta!

Har erfarenheter som liknar dina ts. Min bonusdotter var också extrem på det viset. Jag fick aldrig torka hennes händer, eller mata henne eller vara med. Hon sa så här ibland "mamma bäst, pappa bäst **** bäst, inte *jag*" Det var tuffa år. Varje gång blev jag utanför, och hon var dessutom mycket mycket "svartsjuk" på mig och pappan, vi kunde inte ens hålla handen när hon var i närheten, eller skratta tillsammans.

Jag kämpade på i 3 år. "fjäskade" för henne allt jag orkade. Lekte med henne, gav henne all pappa tid i världen, höll avstånd och kämpade mig blå för att svälja alla "elaka" kommentarer. (min mamma tycker inte om dig etc.)

Tyvärr med åren så har det inte blivit bättre. Hennes avståndstagande till mig började smått men efter 3 år av avstånd är det svårt att hitta "tillbaka". Senast igår fick jag luren i örat för det inte var pappa som svarade. Hon är 6 år.

Jag har idag gett upp. Det kommer aldrig bli "vi". Jag tycker om henne, men vi har ingen närhet till varandra. Jag är jätteledsen för detta men det känns som att loppet var kört innan det ens kom igång, och jag fick aldrig en chans.

Sorry att inte komma med mer upplyftande erfarenheter, men så ser det ut i vårt fall. Mitt hopp står till att när hon blir äldre så kanske hon kan se saker ur mitt perspektiv. Kanske hittar hon en man med ett barn sen tidigare... Man vet aldrig Man får bara göra sitt bästa.

Verkar vara så vårt detta med bonusföräldrar/barn. Brukar kika här inne i bland eftersom min sambo är Bonuspappa till mina barn. Själv är jag bara mamma. MEn vill ju försöka sätta mig in i hur det kan vara för honom. vi diskuterar även vissa inlägg här och hur Han/vi resonera.

Här skulle aldrig fraser som "detta är bara för mamma och oss" eller "Du är inte min pappa" accepteras. Vi är EN familj och båda vuxna har lika mycket ansvar (vilket barnen också vet).

Vi försöker se till att jag har egen tid med barnen och även att han har egentid med barnen.

Jag tror din lille bonuskille kommer acceptera dig till slut, barn ska ju alltid testa och pröva även biobarn gör ju det. Visst verkar han ha hållt på med det länge men ge det tid...säg att du VILL vara med be din sambo hjälpa dig genom att säga att du visst får vara med och äta godis e t c. det är dax för lillkillen att inse att ni faktiskt är en familj när han är där.
Sen beror det ju kanske på hur relationen mellan din sambo och pojkens mamma är. Är den bitter och hon kanske använder negativa ord om dig till sonen, så klart kan det ju ta tid. Barn är ju så påverkbara speciellt i den åldern.

Men jag önskar dig all lycka till du ska se ni löser detta tillsammans du och din sambo.

Glad Påsk på er!!!



(häng mig inte nu om jag har fel åsikter har som sagt aldrig varit där själv men har ändå bonusrelationen i familjen)

Va?! Shit, så trodde jag absolut inte att man tänkte!
Barn har sina perioder och och vill ibland inkludera eller exkludera vissa i sitt liv vid vissa situationer. Det är ju sund utveckling! Varför skulle inte barnet få säga till när han eller hon vill spendera tid ensam med en särskild person i famlijen, och handlar det om en familj där det finns en ny vuxen i hushållet så är det ju ännu mer själklart!

danitra - VA!? Nä du, jag håller med Miss Q faktiskt. Att som barn bestämma "du får inte, bara jag och den och den" är däremot inte sunt. Klart att de ska få ensamtid, men inte bestämma över vem som får vara med när. Som förälder ska man väl lära sina barn att dela med sig och att man inte ska stänga ute någon, speciellt inte i den egna familjen.

danitra

Precis som Vallivetu säger är det inte sunt av att barn att tillåtas bestämma sådana saker. Att de faktiskt tänker så är vanligt och fullkomligt normalt men då är de upp till oss föräldrar att lära barnen att man inte beter sig så.

Kan sträcka mig till att det är okej för ett barn att nån gång fråga mamma eller pappa om de inte kan hitta på nåt själva osv.
Men att så medvetet tex ha två frukter och säga "de är bara till MIG och PAPPA" tycker jag inte är acceptablet!

Miss Q: Jag håller inte med. Det är uppenbarligen viktigt för det här barnet att just nu visa vem och vilka som står närmast just nu. Varför får barnet inte favorisera sin biologiska familj?

Jag skulle vilja svara på sista inlægget:
Jag tror inte att mitt bonusbarn har behov av att visa vem som står honom nærmast just nu. Sen jag och min kille pratade igenom allt det hær och han ( min kille alltså) verkligen anstrænger sig før att sæga att sonen ska hem till "oss" istællet før till "pappa" och andra saker, så har det blivit mycket bættre hær hemma
Nu kænns det som att vi ær en familj. Det var aldrig medvetet från min killes sida att sæga så, bara gammal vana. Och skillnaden ær enorm! Vi har haft bonusen hela påsken och nu ær det skedar, te, frukter, godis till oss allihopa! Och pussar i massorvis!

Av det hær har jag lært mig att det viktigaste kan vara att alla blir inkluderade i tal och tanke.

Och jag tror inte att biomamman sæger ett ont ord om mig, hon ska faktiskt komma øver på te imorgon før førsta gången, framsteg måste jag sæga! Så det finns hopp

Glad påsk allihopa!!

TS,

Vad skönt att ni haft en sån härlig helg ihop. Och som du ser så kan man lösa mycket genom att prata. Står du och din kille "enade" så kommer barnet bli trygg i det.

Danitra:

Visst "får" barn favorisera sin biofamilj, men min åsikt är att det då är, i det här fallet, pappans roll att hjälpa barnet att prata om den nya familjen som det positiva. Det är väl inte bra att barn får falska förhoppningar att det ska bli mamma och pappa igen???

danitra:

Varför får inte bonusbarnet favorisera sin biologiska familj?? Därför att är man en familj så är man! På lika villkor för alla.
Är det då okej för en mor att favorisa sina egna barn framför bonusen? Inte? Är det för att hon är vuxen? Men är det då okej för biosyskon att stöta ut styvsyskonet? Du hör ju, det funkar inte i längden!
Tänka vad man vill får alla...men ALLA ska visa respekt mot dem man lever med, oavsett vilka blodsliga barn man har.

Dessutom, om du tycker att det i TS fall är okej för styvbarnet att "favorisera" sin biofamilj...är det då okej för MIN dotter att favorisera sin? Och därmed utesluta min sambos barn...för han är ju inte heller lika mycket hennes familj då han bara är halvsyskon och de bara träffas vv helg...eller??? Det tyckerinte jag iaf!
Och så har vi det igen, styvbarn är accepterade att bara ta och ta och ta men det biobarn som gör detsamma är bara ouppfostrade!

Jag undrar vad pappan säger/gör när detta händer, att bonusen exkluderar dig. Tycker att det är självklart att pappan ska stå upp för dig och visa bonusen att man inte beter sig så, inte mot någon, absolut inte mot en familjemedlem.

Min bonusdotter har i perioder testat det där med att exkludera genom att kanske säga "bara pappa och jag" men då har han alltid sagt, "nä, maja är ju också med" eller "alla får var med" nåt i den stilen och då får hon ju lära sig vad som gäller.

detta i kombination med att "bjuda" bonusen på lite egentid då och då med pappan tror jag är det bästa sättet att förändra situationen. tycker verkligen att pappan ska engagera sig i det här problemet, det är ju han som ska visa att bonusmamman är en viktigt person som man räknas med precis som alla andra i familjen.