Adoptivbarn kontaktsökande?

Äh vilket dravvel!!

Är helt okunnig om adoptioner men har vänner sm väntar på BB och när jag talade med dem om hur man skall bemöta barnet som är adopterat (för anknytningen till föräldrarnas skull) så sade de just att adopterade barn är väldigt kontaktsökande. Att det därför är viktigt att man hjälper dem att rikta uppmärksamheten mot föräldrarna och inte mot alla vuxna i omgivningen.

Baby ru: Fast det tror jag kan stämma, min lillebror var lite sån när han kom (han var 1 år) han trodde att alla vuxna var mamma och pappa så vilken vuxen som helst dög till att vara "mamma" för honom i början.

Fast det verkar inte vara det TS kompis menade utan att adoptivbarn blir kontaksökande och fruktansvärt uppmärksamhetskrävande på ett jobbigt vis resten av livet vilket är helt fel.

Små barn när de kommer är ju inte kontaktsökande på ett "jobbigt" vis och skriker och gapar att "se mig" utan jag tror de mer kan se alla vuxna som en förälder därav att de kan bli kontaktsökande mot alla innan de vet vilka som är mamma och pappa och är de "speciella" vuxna som är deras föräldrar och älskar dem.

På ett barnhem är det ju ofta flera vuxna som sköter barnen där ingen är mer speciell än någon annan, vet inte hur det är nu men på den tiden var det så.

Finns säkert någon mer kunnig som kan förklara det där med anknytningen bättre än vad jag kan. Jag minns bara lillebror hur han var när han kom, och han var absolut inte jobbig utan tyckte att alla vuxna var helt ok att gå till om man slagit sig tex istället för att gå till mamma och pappa. Jag själv kom när jag var 4 månader och förstod väldigt snabbt vilka som var mamma och pappa så att så olika kan det vara.

Förövrigt är jag adopterad och ganska försynt själv och han också när han levde.

Jag tycker att du beskriver det hela bra, Zaria.

Zaria; precis.

Zaria: JÄttebra beskrivet, känner igen mig massor i det du beskriver

Phu då hade jag rätt då =)

Vet inte så mycket om adoptioner mer än om mig och min bror.=)

Ja, det är en oerhörd skilland på att inte ha en anknytning till en mamma och en pappa och därmed hela tiden söka efter olika vuxna som kan ge tillräcklig omvårdnad - ett ganska typiskt barnhemsbarnsbeteende som man definitivt ska vara uppmärksam på som förälder (utan att överdriva förstås) och se till att uppmärksamma andra vuxna i barnets närhet om det behövs.

Det TS fick höra - nämligen att vuxna adopterade skulle ha ett speciellt jobbigt kontaktsökande sätt är ju något helt annat...

Wow! Inser precis att jag måste känna MASSVIS osynligt adopterade men måste ha fött min son själv...

Ethi:

Teea: Säger man verkligen så till någon som ska/funderar på att adoptera? Det låter som att din väninna har problem både med sin empati och med socialt umgänge. Det är oförskämt och visar på brist på hyfs.

Kände min puls gick upp på högvarv :)
Jag har läst en del att adoptivbarn har mkt svårare för det sociala, att lära sig språket och har mer psykiska problem än vanliga svenskar. Sånt skitprat. Visst är det många som har prpblem med sin identitet och så vidare men vi har inte mer problem än ngn annan. Det finns till och med de som sagt till mej att jag pratar bra svenska för att vara utländsk. Jag kom till sverige som adoptivbarn när jag var 24 dagar gammal...*S*

Min erfarenhet är snarare att det är ensambarn eller andra "bortskämda" barn såsom sladdbarn som ofta beter sig så. Jag känner ett vuxet ensambarn som ständigt kräver all uppmärksamhet av sin man så han har tappat sina nära och kära på kuppen... Men det är ju också att dra alla över en kam, så det tar jag tillbaka. De flesta, även om de är van att få all uppmärksamhet som barn och är van att få allt de pekar på, växer trots allt upp och mognar och inser att livet inte är så. För övrigt är det ju poppis bland många barn idag att bli artister och kändisar och få uppmärksamhet. Det verkar ligga i tiden och har inget med om man är adopterad eller ej att göra.

Och så, där kom den, den ultimata fördomen: de allmänt hopplösa och bortskämda ensambarnen... uppenbarligen är det värsta man kan vara att vara ett adopterat ensambarn. Då blir man både kontaktsökande, uppmärksamhetskrävande och bortskämd. Tänk, dessa egenskaper passar in jättebra på flera personer jag känner, och de är varken adopterade eller ensambarn... hmm...

Om det nu skulle ligga någon sanning i detta så måste det ju vara barn som levt en lång tid på barnhem och fått stora men av det innan de kom till adoptivföräldrar. Annars är det ju lika individuellt som vilka människor som helst.

Man kan inte dra alla över en kamm. Jag var dubbelt så jobbig som min syrra typ=) Och jag är biologisk, hon adopterad! hehe.

OJ. Det där är så olika. Vissa blir tillbakadragna, vissa utåtagerande.

Dock stämmer det in väldigt bra på mig. Jag var väldigt utåtagerande som barn, pågrund utav adoptionen(nationell adoption). Eftersom jag kände mig annorlunda så var jag annorlunda. Pågrund av att jag kände mig osynlig. hemlig. fel. bortvald. ett misstag. jag ville bli så älskad. så älskad. och älskade man mig inte. ja, då jävlar fick man på käften :) Tråkigt att jag inte är sådan längre. Nu är jag en vanlig, vuxen och tråkig Svensson.

Forskningen visar att adopterade, bland mycket annat, ofta har svårt med nära relationer. De är överrepresenterade bland dem som lever som ensamstående och det gäller även de som har barn.  Temat finns också beskrivet i flera böcker skrivna av vuxna adopterade.