Min sambo förstår inte varför jag är ledsen efter missfallet.

Nej, det är absolut INTE onormalt att du blir ledsen och sörjer ert förlorade barn. Från den dagen man vet att man har ett liv inom sig förbereder man sig redan för rollen som mamma. Det spelar ingen roll att du bara vetat det en dag, i ditt huvud hade du redan hunnit tänka tusen tankar.
Hoppas att du kan få stöd och prata med någon.
Skickar styrkekramar till dig från *Nellies* mamma

Hej!
Näpp man har all rätt i världen att bli ledsen. Fast jag kan förstå att killar inte förstår oss när vi blir ledsna..
För dom blir det ju liksom inte verkligt förrän det börjar synas..

Ett missfall är tungt, I Know.
Det är ändå nått levande som dött.
Men det finns ju oftast en mening med att man får en spontan abort. Det är ju inte för "skoj" skull kroppen stöter ifrån sig fostret.. Oftast är det ju nått som är fel på det.
Och en hög procent av alla kvinnor får ju missfall första gången.

Men kör på Tjejen!! Nu vet ni ju att det funkar.
Bättre lycka nästa gång.

Massa Kramar

Min make och jag har gått igenom en del, bl a ett missfall i v 16. Jag fick höra redan på sjukhuset där jag sov över att "jag inte skulle fastna i detta nu" Det tänkte han iallafall inte göra.
Det kändes hårt att höra detta men det var ju inte så han menade det. Han dessutom att det nog var något fel så då var det väl meningen. Han var omskakad på sitt sätt, bli pappa igen, missfall, trasig hustru mm. Jag ursäktar honom inte för de orden men han menade inte så illa som det lät. Vi förlorade senare en son i v32 och jag var dessutom i så dålig skick att jag vårdades på sjukhuset i nästan fyra veckor. Han är och har varit helt förstörd..
Han har varit fantastisk i sitt stöd och jag har låtit honom få vara på sitt sätt i sorgen. Han minns sina ord nu, med skam.
Han minns att han inte fanns på sjukhuset med mig när vår första dotter inte mådde riktigt bra och han skäms, enormt.
Tror att alla krisar lite när något så här jobbigt händer. Sörj, sörj din förlorade bebis, sörj det som kunde fått bli. Låt honom stå för sitt beteende och låt honom förstå att du sörjer med rätta men hans reaktion måste inte vara på något annat vis än med respekt för dina känslor. Och du för hans.

Långt men jag hoppas att du förstår vad jag menar, vi reagerar så olika och för honom måste det vara enormt abstrakt med missfallet. Men han bör respektera din sorg.
Kram!

vi fick missfall för 2 veckor sen, första dagarna var min sambo jätte gullig. Men nu tycker han att jag borde komma ha kommit över det..... Alla sörjer på olika vis, men man måste visa respekt ändå! Tänker på dig och skickar styrkekram

Jag har också samma problem..... min man var supergullig första veckan, stannade hemma två dagar från jobbet och tog hand om mig. och ställde in sina kvällsaktiviteter den veckan (innebandy och fotboll) men sen när det gått en vecka, då schwoop slog han om och nu är det bara "jobbigt" när jag gråter och sa att "det var ju inte ens något barn" (ofostrigt ägg) jag har berättat för honom hur det sårade mig, så han sa aldrig mer det igen. Men han tycker fortfarande att det är konstigt när jag säger att det är som ett tomt hål i mig och jag kan inte bara gå vidare och leva som förut. INGENTING är som förut!!!!!!!!!!!!!!!

kan man nånsin komma över de egentligen...? jag tycker inte att de känns så... jag hade bara vetat om de i 3 dar när jag fick missfall... räknat från den dagen jag plussade... men egentligen hade ja ju känt på mig att de verkligen var så, men man vill ju inte hoppas för mycket innan man gjort ett test så man slipper bli besviken...

Jag har hört att kvinnor sörjer på ett helt annorlunda sätt än vad män gör. Vi kvinnor är mer ältande i vårat sörjearbete och det kan vara frustrerande för mänen som inte sörjer på det sättet. De vill mera gå vidare än älta och om man då lever och bor ihop med någon som gör det kan det vara svårt för båda parter. Man kan tycka att det är jättekonstigt och att mänen är oförstående i sitt sätt att agera men det är liksom inbyggt i dom att så sörjer dom.

Försök att prata om det. Berätta hur du känner men fråga också honom om hur han känner sig. Försök få honom att förstå att man sörjer olika och be honom ge dig den tid du vill ha till det utan att stöta bort honom.

Beklagar erat missfall.

Du har all rätt i världen att bli ledsen...Jag tror inte killar förstår på samma sätt att det är jobbigt... Styrkekramar från mig