Måste ringa BM i morgon får panik

Självklart gör en förlossning ont, det är himla svårt att komma ifrån. Även om det finns historier där mamman inte känner något alls.
Men visst gör det ont, det gör ont att krysta, och man kan spricka. Är man orolig för att spricka så prata med barnmorskan under förlossningen, smörj med någon kräm där nere runt omkring innan förlossningen, så huden är mjuk och smidig, det minskar risken för att brista.
Fråga även om vilka ställningar som är bra, vissa ställningar är mindre bra än andra när det gäller det är med att brista.

De som brast så mycket att de hade svårt att hålla avföringen kanske fick skynda på i det sista, för att bebis inte mådde så bra. Kanske genom yttre press och så vidare.

Jag var själv jätterädd för att brista när jag fick mitt första barn. Jag fick en liten, liten bristning, som syddes med två stygn, andra gången så brast jag inte alls. Får se hur det blir den här gången.

När du väl ligger där på förlossningen och ska krysta, så tala om för barnmorskan hur orolig du är för det, att hon ska guida dig så att risken för att brista minskar. Det finns en hel del hon kan göra.

Vet inte om detta svaret gav dig så mycket, men jag ville svara i alla fall!
//Linda

Bra idé att ringa och prata med din bm! Det brukar finnas annat stöd att få för riktigt förlossningsrädda, samtalsterapi mm. Så våga berätta precis hur du känner för henne! Mental träning och avslappning typ yoga och profylax kan hjälpa oxå. Tänk på att du även kan be att få prata om kejsarsnitt. Så lugn, det finns hjälp att få och det är inte skämmigt att be om hjälp om det.

Kan det hjälpa dig att tänka på att din belöning är att ditt barn kommer att finnas i din famn när det är klart? Jag tyckte det hjälpte mig lite att tänka så.

Tack för era svar, känner bara att just nu så är det så himla många tankar i huvet så det är svårt att ta till sig logik :)

Oroar mig inte lika mycket för smärtan som för att få bestående men:

Vet att det är irrationellt att tänka att man aldrig kommer att vilja ha sex igen (eller snarare, min man kommer aldrig att vilja ha sex med mig igen), jag kommer att spricka så illa att jag får gå med påse på magen resten av livet och som final så leder den totala fönedringne till att jag aldrig kommer att kunna älska bäbisen som kommer ut.

Phu, vilken knäppis man är antar jag..

Jag tycker inte att du är en knäppis, att vara orolig och nervös hör till graviditeten, men att vara rädd, och känna rädsla och stressa upp sig för stundande förlossning är nog inte nyttigt. Är du väldigt rädd tycker jag du ska försöka få tag på någon aurorabarnmorska.
Jag hoppas hur som helst att du får rätsida på allt. Jag är mest orolig för hur lång tid min förlossning ska ta, när det väl är dags för det.. den första tog 18 timmar, den andra 19... så det lutar ju inte åt att denna kommer bli nå snabbare (tyvärr).