Förlossningsrädda: hur blev det?

min förlossning vart väl sådär... gick på aurorasamtal o var panikslagen. ville varken föda vaginalt eller med snitt. åhhhh vad gör man då;) ville verkligen inte. sen när det väl var på g hade jag piiinvärkar som avlöste varann... sov ingenting bara låg o skrek i sängen... till slut fick vi komma in o ligga över natten på förlossningen.... fick morfin o kändes Lite bättre men hade än pinverkar, sov lite mellan dem. men inget mera hände. vart öppen 0 cm o fick åka hem, på förmiddan, senare på kvällen åkte vi in igen, trodde jag skulle dööö av värk. jisses va oont de gjorde, o var livrädd! då var de öppet 2cm..... barnmorkan börja prata om snitt för det gikk vääldigt långsamt framåt o jag vart fruktansvärt trött, efter hemska värkar i 2 dygn vart de bara 3 cm öppet....
vi fundera lite o sa JA. kändes inte som man hade så mkt val...
men vart ju livrädd för det med.
en timme senare kom våran Lova!

blir än idag livrädd bara jag tänker på att bli gravid igen, för då måste man ju föda. vet inte hur det ska bli med nästa om man vågar sej på ngn.

men måste bara tillägga att ngnstans mellan alla hemska värkar när jag duschade på förlossnigen tänkte jag åhh snart, snart kommer den o de kändes skönt skrämmande men oxå coolt på ngt vis. hur ont det än gör så klarar kvinnan det. är stolt över mej själv hihi;)

håller med KISSEMJAO.
skrev även ett litet persolnligt brev till förlossningen som jag hade med om vad jag var rädd för o att jag absolut inte ville ha ngn praktikant med. de tyckte det var jättebra. blev väldigt bra bemött o fick bra hjälp

Efter en lang jobbig forlossning och fem timmar krystvarkar en bmsk som lamnade oss ensamma i nastan en timme blev situationen akut och Rivers hjarljud gick ned summan av att hon lamnade oss nar han skulle krystas ut var att min son har en grav cp skada och jag var otroligt radd for en ny forlossning. Det enda som var varre for mig an tanken pa en vaginal forlossning var ett snitt. Med hjalp av mycket pepping fran min sambo och en underbar aurorabmsk vagade jag. Super bemotande och bra kommunikation pa forlossningen gjorde att kande mig trygg och klarade av det pa fyra timmar utan smartlindring bara lite lustgas pa slutet. Skulle kunna gora det igen utan problem.

Jag var jätteskraj under min andra grav och gick på samtal för det. Ville helst ha snitt det hade jag ju erfarenhet av, men under tiden så lättnade rädslan och när det var dags var jag verkligen redo. Hade gått över en vecka så jag blev så lättad när det äntligen satte igång.

Förlossningen gick jättebra, det var inte alls så farligt som jag trott och det gjorde visserligen ont men inte så ont som jag inbillat mig. För mig var oxå det faktum att inte ha kontroll över kroppen ngt läskigt, men på något sätt blev det att jag följde med kroppen och "visste" hur jag skulle göra! Jag är idag 12 år senare så stolt över att jag vågade, att jag klarade det så bra och att jag fått uppleva det. Ska ha en sladdis nu i aug/sept och känner ingen rädsla alls!

jag var rädd för smärtan vid utdrivningen innan......

tog både eda och bäckenbottenbedövning....

jag tyckte absolut inte smärtan i underlivet var värst, utan trycket från ändtarmen....

Så min rädsla har ändrats tills nästa grav... dock inte minskat :/

Jag tyckte ibörjan av graviditeten att det skulle blir riktigt jobbigt, jag har ju skräck både för sjukhus & läkare & sprutor
Ett tag skulle jag nog gjort ALLT för att få kejsarsnitt,

kan nu i efterhand säga att min fölossning var EN dröm!! Superenkel, & jag föder hellre barn hela dagarna än går till tandläkaren (det är ju ännu värre...)
Nu kan jag ju visserligen känna mig nervös inför nästa gång, om det blir ngn, att man inte kan ha "lika tur" 2 gånger, men jag kan ju gott hoppas

troll1 - bäckenbottenbedövning var .....tja (har inget att jämföra med) men jag tror den hade effekt........

jag kände inte ngn påtaglig smärta i underlivet under förlossningen....däremot kände jag enormt tryck + smärta från ändtarmen istället......

vet inte om denna känsla kanske intensifierades pga bristen av smärtan i underlivet....(?)

att ta själva nålarna gjorde ont....vet att jag gnällde rätt mkt och vred och vände mig.... men det var inte jättefarligt.. dock kändes det som hon skrapade nålen väldigt mkt, istället för stickande känsla....hm..weird...

Det var hemskt o ja kommer adrig göra de igen.. nästa blir kejsarsnitt..!

De var 1 miljars gånger värre än jag kunnat föreställa mig.. de var vidrigt..!

Jag var jätterädd men hade tur och fick en underbar Aurora-barnmorska. Förlossningen var jobbig (17 timmar) men det gick ändå bättre än jag trodde. Klart det gjorde as-ont, men inte värre än jag föreställt mig och smärtan var inte det värsta tyckte jag, utan den totala utmattningen när jag började misstänka att barnet faktiskt inte skulle komma ut nån gång. Blir jag gravid igen så kommer jag inte att vara rädd, nu vet jag att jag klarar det och att smärtan inte tar död på en.

Hade ni inte Epiduralen under HELA förlossningen? Har flera ggr läst om de som säger att det gjorde ont när huvudet kom?

Jag blir bara räddare o räddare ju fler barn jag föder *S* Trots att det gått lättare o smidigare för varje gång :/ Nu väntar jag barn nr.4 och vill inte alls gå igenom en förlossning *shit*. Fast efter förlossning, så säger jag alltid "det här kan jag göra om igen" *S* (jag vet lite schizo!)
Det som gjort ondast e själv värkarbetet tycker jag. När bäbisen väl e på väg ut så har jag bara känt en befrielse när det e dags att krysta (det "bränner" lite, men det går över ;))
Kvinnor har ju alltid fött barn i tid och otid, vi e skapta för att föda, så det ska väll bara ta o gå då :/

Det blev det värsta jag varit me dom

Jag var rädd att barnet skulle skadas under förlossningen och ville därför snittas. Gick i Aurorasamtal och födde sedan vaginalt. Det var fruktansvärt.

Blev igångsatt pga havandeskapsförgiftning. Pga sjukdomen kunde jag inte få bedövning. Hemska värkar pga värkstimulerande dropp. Öppnandes 3-10 cm på 45 minuter. Avslutning sugklocka plus yttre press (tre banrmorskor låg på magen). Kritiskt för barnet som de fick ta till akutrummet direkt efter födseln.

Nu gravid igen och kommer att föda vaginalt. Hoppas på en lättare förlossning denna gång, utan värkstimulerande och med epidural om det gör för ont.

Det var på ett sätt märkligt för jag kände mig mycket tryggare med personalen och miljön än vad jag nånsin kunde tro. Jag kände mig väl omhändertagen och proffsigt bemött. Att det var en långdragen förlossning störde mig inte alls, det kändes liksom rätt lugnt.

Sedan var det också en mycket värre upplevelse än vad jag nånsin kunde tro. Kanske delvis för att dom sprang iväg med barnet direkt och att det slutade med sugklocka precis nrä dom förberett för akutsnitt. Efteråt grät jag alltid så fort jag såg gravida kvinnor på stan. Fick också gå till aurora-bm några gånger för samtal coh fick förlossningsdepression. Det var otroligt bra att gå dit och prata efter förlossningen!

Allt mitt slit gav utdelning.
Jag var sjukskriven från v13 pga mardrömmar om förlossningen när jag väntade första barnet, är livrädd för sjukhus och hamnade hos en Aurora-BM som inte förstod _vad_ jag var rädd för utan redan på första samtalet fick jag erbjudande om snitt. Fick panik där och då för det var just _det_ jag var livrädd för, att hamna på operationsbordet.

Fick en annan aurora-barnmorska efter det som var supergo, vi gick igenom alla tänkbara situationer som kan uppstå, kom på "lösningar" - hur jag och min man tillsammans med BM kunde hantera situationen.
jag gick en profylaxandrningskurs och fick ännu mera tips och råd på hur jag kunde göra i olika situationer och sen gick jag på både vattengymnastik för gravida och gravid-yoga för att lära känna min kropp och hur jag får den så avslappnad som möjligt.

När värkarna väl började var jag upptagen med att trösta en killkompis vars flickvän dumpat honom tre veckor innan bröllopet och skyllde mina värkar på att vara förvärkar och inget att bry sig om.
Alla säger ju att man _VET_ när det är dags.
Efter 6 timamr hemma tyckte min man att det var dags att ringa in till förlossnignen och när jag pratade med BM där höll hon med mig "Ta två alvedon och försök att vila lite"
La mig på sängen och där satte allt igång ordentlgit, kunde inte ligga för det gjorde för ont, fick svårare att slappna av och mannen ringde återigen till sjukhuset och sa att nu kommer vi, han var inte alls bekväm med att vara hemma längre.
På sjukhuset fick jag frågan om hur jag ville föda mitt barn "Hade helst hoppat över sjukhus helt för det gör mig bara rädd" sa jag varpå BM tyckte att då får jag väl föda som hemma fast där med henne.
2 timmar senare gick vattnet, var bajsnödig och ville gå på toaletten precis som barnmorskan kom in och tyckte det var bra att vi satt på duschen.
Nä, vattnet gick och liten kommer nu svarade jag och mannen i munnen på varandra och 28 minuter senare låg han på mitt bröst.

Inget av mina rädslor infirade sig utan allt gick lungt och sansat till.
Jag var öppen 6cm när jag kom in och personalen fick mig verkligen att slappna av och känna mig trygg så jag tror att stödet man får under förlossnigen är A och O.

det häftigaste jag gjort.
det var mycket lättare än vad jag trott.
vi kommer att försöka med ett syskon om något år...