När ALLA andra har lätt att få barn...

Vet hon inget så kan de ju vara läge att berätta på något sätt. Men jag håller med Eva att ibland vill man bara inte höra alla solskenshistorier. Det är en svår avvägning.

Jag tycker du ska på något sätt "hinta" om att ni haft svårt att få barn så hon kan "nappa" på det om hon vill. Hade själv svårt att få barn (tog 5 år, missfall, inseminering, IVF) och att veta att det finns någon att prata med som varit med om samma sak är ju ovärderligt (hade det inte själv tyvärr). Däremot så tycker jag inte att "det ordnar sig" mentaliteten hör hemma här. Stötta och lyssna, kom med info om hon ber om det. Att kunna fråga vad som ska hända, hur saker och ting går till saknade jag. Någon som vet hur jobbist "skiten" man går igenom är. En kvinna, inte ens man. Han är bra på alla sätt men han står egntligen bara vid sidan om. En annan kvinna VET hur man kan må inombords och hur ont det både kan göra i själ, hjärta och kropp.

Tack snälla alla för era råd! Ni har verkligen satt ord på det jag tänkt. Just det här med solskenshistorier hade jag ingen som helst lust att höra, fick mig bara att känna mig ännu värre till mods. Nästa gång vi ses (och är själva) ska jag hinta lite fint om mina operationer tex och sen mest lyssna om hon skulle vilja öppna sig. När man är i den här svängen är det rätt mycket man lär sig, både rent fysiska saker (mediciner, vilka frågor man ska ställa mm) men också det rent känslomässiga biten, hur man far upp och ner som en bergochdalbana och kan man dela den biten kanske det kan kännas lite lättare.

Tack en än gång! För att nu inte låta alltför patetisk i mina önskningar till er, ska ni veta att jag hoppas, tror och önskar er allt gott!!!

Hej på er!

Ibland kan jag bli tokig när folk frågar - när har ni tänkt att skaffa barn och det är väl på tiden eller liknande.
Tänker inte folk på att man kanske håller på för fullt men
de är kanske inte lika lätt som andra. Där det tar på 1:a försöket.
En kompis till mig hon har blivit gravid efter 6 månader och så kort tid de har varit tillsammans det är den tiden vi har försökt.
Jag unnar alla min vänner att de får barn men ibland känns *men jag då*
Jag är väl inte själv som känner så här hoppas jag.
Ha det så bra!
Det har varit en deppig dag så det är väl därför man skriver så här.

Kram kram

När jag blev gravid verkade det komma som en överraskning för en del i min omgivning. Mitt förhållande var alldeles nytt. Men vårt barn var planerat och efterlängtat, är nu en 5 månaders bebis.
Hursomhelst har jag en (fd?) vän som gått igenom några missfall och som är ofrivilligt barnlös. Hon har tidigare stått mig ganska nära. Men sen min graviditet har hon dels börjat prata bakom ryggen på mig, försöker förlöjliga min ekonomiska situation och spider rykten om att jag skulle vara bidragsberoende (helt utan grund för jag klarar mig bra och har bättre inkomst än vad hon har)och i allmänhet försökt göra sig lustig på min bekostnad. Jag har haft stort överseende med henne för jag förstår ju vad som ligger bakom. Nu har mitt tålamod tagit slut.
Tänkte fåga er på den här tråden vad gör man i ett sånt läge? Är inte säker på om hon är värd att lägga energi på, men jag frågar i allafall.

Det är svårt det där när ens vänner blir gravida. Alla tror att det är fritt fram att fråga när det är dax för nästa. Jag har en son på 7 år men sen ett tidigare förhållade. Jag och min nuvarande man kan inte få barn, jag har PCO och min man har få och slöa spermier och det är väl ingen bra kombination.
Vi har nu gjort 2 st ICSI båda misslyckades.

Jobbigt är det när min mans kompis ringer och berättar att dom ska ha barn. (Dom har vart ihop i ett halvår)

Vad jag ville mewd detta vet jag egentligen inte.

EvaX
Jag hade d som du.
ALLA i min bekantskapskrets alltså 100% blev gravida på 1 senast 3 försöket.
Har däremot en kompis som känner 2 st som haft svårt, men själv känner jag ingen.
Vi var nästan sist nu av alla våra vänner att få barn med vi lyckades tills sist med ivf.
Lycka till.

När vi hade börjat våra fruktlösa försök att bli gravida var det 9 par (!!!) bland våra vänner (några ytligt bekanta, men iaf i umgängeskretsen) som deklarerade att de var gravida. Tills vi lyckades, via IVF, var det flera av dessa som var inne på sin andra grav.
Det trista i det hela är vetskapen om att om allt varit som "vanligt" med oss hade vi också varit en tvåbarnsfamilj nu!

Vi vet att det var ett par, ytligt-ytlit bekanta, som efter misslyckade IVF adopterade, men det är de enda jag vet som inte lyckats på egenhand, förutom vi...

Vi har fått stå ut med måååånga kommentarer som: Ska inte ni skaffa barn snart? etc mm osv
och de har alla suttit som en kniv i magen varje gång.

Nu börjar tjatet om syskon till vår lilla tjej som börjar närma sig tre år! Ibland vill man skrika rätt ut "DET GÅR JU INTE!!" men det går ju inte.

Varför jag valt att inte berätta för omgivningen är att jag inte skulle orka med frågor och medlidantet. Biter hellre ihop!

Det sägs att ett par av tio har svårigheter att få barn på naturlig väg och kan behöva hjälp. När jag och min sambo började räkna så kom vi fram till att det finns nio par i vår bekantskapskrets som väntar eller har fått sitt första barn. Några väntar sitt andra. Så vi är tydligen det där tionde paret som behöver hjälp på traven. Blä!