Förra helgen (lördagen) blev det "tjejkväll". Dock inte som någon av oss hade velat.
Jag hade kalas för mig på förmiddagen, närmare eftermiddagen märkte jag att pojkvännen/styvdöttrarnas pappa var väldigt trött. Vi hade precis tjafsat om en helt dum sak (minns inte ens vad det var) och jag orkade inte bry mig om att fråga hur han mådde. Envis så jag blir dum.
Vid 7 satt jag och dottern i badkaret. Pappan kom in, sluddrade och såg i kors typ. Jag trodde först att han hade druckit (trots att jag vet att han inte skulle göra det när han har sina barn) och gnällde på honom för det, han försvarade sig och sa att det hade han inte alls gjort. Jag fick vid flera tillfällen fråga vad han sa, just för att han sluddrade så mkt.
Äldsta tjejen Emelie och mellantjejen Linnea märkte båda 2 oxå att pappa inte var helt som han brukade. Jag har svindåligt samvete för att jag itne tog honom på allvar.
Han började prata om att han skulle gå hem till sig, frågade om dem 3 tjejerna fick va hos mig till imorgon och så kunde jag lämna upp dem till sin mamma.
Jag blev surare, för på hans sätt att prata lät det som att han typ skulle gå hem och ta livet av sig eller något. Jag minns inte exakt, men det var så jag kände då. Jag gick upp ur badet och in i sovrummet där jag började klä på dottern pyjamas. Jag ser i ögonvrån att pappan går ut mot vardagsrummet och plötsligt hör jag hur han ramlar/går in i min glasdörr. Inte ens då fattade jag att det var allvarligt.
Jag hör hur hans äldsta tös börjar gråta och tänker att han fan får skärpa till sig så han inte skrämmer sina barn. Plötstligt hör jag hur han faller, hör hur hans äldsta tjej skriker och jag vet inte hur, men jag hinner precis titta ut mot hallen för att se honom falla med huvudet före ner i marken, inga händer som tar emot. Huvudet tar hela smällen.
DÅ först fattar jag att det har hänt något med honom. Att han är mer än bara trött. Emelie illvrålar, Linnéa är knäpptyst och Villemo verkar som tur var inte ha reagerat. Hon ligger och försöker somna. Jag springer ut i hallen, får honom att sätta sig upp och frågar vad som hände. Han svarar itne. Möjligtvis att han sluddrar något till svar. Jag minns inte.
Jag frågar upprepade gånger hur han mår, hur han känner sig, vad han heter, personnummer och om han vet vad det är för datum.
Han svarar först när Emelie skriker åt honom att svara mig, då lyckas han få fram sitt namn. Datum har han ingen aning om, han chansar på den 20 okotober och att det är en fredag. (Detta skedde 6 okt, lördag)
Jag säger till honom att följa med in till sovrummet eftersom våran lilla ligger där och jag har sagt till emelie att följa med in. Linnéa vill inte följa med. Han vägrar. Han blir nästan arg på mig ett tag. Jag blir arg tillbaka och säger åt honom att om han bryr sig det minsta om sina barn så följer han med in. Jag säger att vi vill hjälpa men han verkar inte vilja ha hjälpen. Han vill gå, lämna sina barn hos mig och bara gå.
Efter mycket om och med så går han med på att följa med in till sovrummet.
Jasg frågar honom igen flera frågor. han kan inte svaret på datum (trots att jag talade om rätt datum för honom typ 3 minuter tidigare), namn (det kan han) och personnummer (det kan han efter att ha ändrat sig flera gånger). Emelie gråter, skakar av sådan ångest och jag försöker lugna henne samtidigt. Försöker att inte visa hur orolig jag är. Klappar henne på armen och säger att allt kommer bli bra.
Jag säger till Pierre att nu ringer jag 112, han blir arg. Säger att det inte behövs. Jag hämtar telefonen och ringer min pappa istället. Försöker vara lugn, försöker förklara så tydligt som möjligt vad so hänt. Han säger åt mig att ringa 112 och att han är på väg.
Pierre blir sur för att jag ringde honom. Jag säger till emelie att prata med sin pappa, tjata på honom att få svar och om han slutar svara så ska hon ropa på mig.
Ringer 112, försöker vara tydlig och svara så gott jag kan på frågor. Inte vara upphetsad som jag vet att många är i pressade situationer. Dem ställer frågor och en del av dem kan jag inte svara på, går därför till Pierre och frågar honom men får inga vettiga svar därifrån. Jag talar om att jag frågat honom massa frågor, att han inte vetat svaret. Hon medelar att en ambulans är på väg.
Tar lilltösen och går ut i vardagsrummet för att trösta LInnea, villemo är fortfarande vaken och jag nattar henne och säger sov sött och hon somnar förvånansvärt nog snabbt för nästa gång jag tittar till henen sover hon. Linnea sitter i soffan ohc är knäpptyst, men hon skakar och jag ser att hon gråter. jag tröstar henne, talalr om att det inte är någon fara.
Berättar att det ska komma en ambulans och hjälpa hennes pappa, att allt ska bli bra. Frågar om hon inte vill följa med till sovrummet men hon vågar inte, hon är rädd för sin pappa, rädd att han ska dö. Jag säger att så är absolut inte fallet (men hur ska jag kunna veta om jag har rätt?) men säger oxå att jag måste gå in till honom och att hon får ropa eller komma om hon vill. Jag låser upp dörren, går in till pierre, tröstar emelie och fortsätter prata med pierre.
Ambulansen kommer, jag talar om vad som hänt, dem ställer frågor till pierre men får knappt några svar så jag svarar på den istället. sen kommer min pappa.
Ambulansmännen tycker att det är bäst att Pierre blir körd till akuten (DÅ tror jag att det är kört, att jag kommer bli ensamstående på heltid). Min pappa åker i sin bil efter, för att följa med till akuten och jag är ensam kvar hemma med 4 barn. 12, 9, 2½ och 6 månader. Jag, emelie, linnea och amanda sätter oss i soffan, jag hämtar vatten för att dem ska få i sig något och det står kakor kvar från kalaset som jag ser till att dem får ta någon åtminstone.
Sedan pratar vi. I säkert en hel timma bara pratar vi om vad som hände, vad det kunde bero på, att allt kommer bli bra och att OM deras pappa måste stanna på sjukhuset ett tag så hjälper jag barnen hem till sin mamma på söndagen då det är dags att gå dit. Då blir dem ännu ledsnare, efterosm dem vet att deras mamma hatar mig.
Jag känner att jag vill lugna dem, talar om varför. För att deras mamma är rädd för att förlora dem, för att hon tror att dem ska älska mig mer. Jag säger att jag kan förstå henne, jag hade känt lika dant om någon skulle få ta hand om min dotter. Dem lugnar ner sig och jag slutar me att säga att om det är något som dem vill prata om, oavsett vad så får dem ALLTID komma och prata med mig. Dem båda säger att det vet dem, att dem kommer komma till mig om dem vill något.
Jag föreslår att vi ska sätta på en rolig film och skratta bort rädslan, så vi är sysselsatta tills min pappa ringer och talar om hur det går. Dem väljer Ice Age - deras pappas absoluta favoritfilm. Och varje gång ekorren kommer så skrattar vi, mest åt hur rolig deras pappa är när han skrattar åt honom. Säger att "det här älskar pappa, det tycker han är roligast med alltihop".
Jag tycker såhär i efterhand att jag lyckades hålla mig lugn, att jag fick barnen lugna och att jag hade koll på situationen. Men då, då var min värld svart. När min pappa väl ringer så har emelie och linnea nästan somnat i soffan. Min pappa talar om att dem kommer hem nu. Både han och pierre. Att det itne är någon fara, att jag kan vara lugn. Därefter frågar han hur jag mår, och det är då det brister. Det är då tårarna kommer. (jag är då ensam i sovrummet med dottern) Han säger åt mig att inte vara orolig och vi lägger på.
Jag går ut till töserna och talar om att deras pappa kommer hem, att han är bra. (visar inte att jag precis varit ledsen) och linnea talar om hur rädd hon blev när hennes pappa ramlade. Att hon trodde att han fick en hjärtattack och dog. (en vän till deras mamma fick en hjärtattack och dog när han var hemma och hälsa på hos sina barn så hon visste ju att sådant kan hända).
Vi pratade mer, dem frågade ifall han är sig själv när han kommer hem och jag vet ju inte, jag säger att jag tror att han kommer vara trött. Att vi ska gå och lägga oss allihop då. Det tycker dem låter bra.
Pappan kommer, han kramar om döttrarna länge. Han är fortfarande lika väck, sluddrar fortfarande och vinglar så att dem blir lite smårädda igen.
Under tiden pratar jag med min pappa och han säger att pierre är utbränd, att det har blivit för mycket på jobbet. (och det vet jag, för det har jag tjatat på honom länge, att han måste lära sig att säga nej när han känner att han inte orkar).
Dagen därpå är vi alla överbeskyddande mot honom. Och han är fortfarande trött. 5 gånger tar han och sover under dagen.
Barnen tyr sig till mig, dem frågar mig saker dem är oroliga för och talar om vad dem trodde och jag VET nu att dem litar på mig. Att dem kommer komma till mig om dem behöver prata om något. Men det var inte såhär det skulle gått till. Det skulle varit en rolig tjejkväll, en tjejkväll full av skratt. Inte gråt.
Vi får en ny chans längre fram, och då ska vi göra den rätt. Men det får bli när deras pappa mår bättre, för just nu sover han mestadels. Det viktigaste av allt är att barnen vet att jag ställer upp.
Och jag vet att jag älskar dem. För ska jag vara helt ärlig så ville jag fixa den här tjejkvällen för att det varit så mkt bråk med barnens mamma, för att allt bråk har fått mig att tycka illa om töserna. Jag har känt att jag inte tyckt om dem längre, och jag har haft dåligt samvete för det. Men nu vet jag, nu vet jag att jag älskar dem. För deras trygghet var allt jag brydde mig om den kvällen. Deras trygghet.
Dock har jag fortfarande dåligt samvete för att jag inte såg vad som var på väg att hända, att jag inte reagerade på att pierre inte var sig själv. :(
Långt och säkert helt oförstårligt, men ändå en uppdatering.
Hon och jag har väl lite glidit ifrån varann och jag har märt att hon har väldigt svårt för att prata med mig. Det känns nästan som att hon inte riktigt vet vad hon ska säga. Tänkte därför att hon och jag (och lillan eftersom hon helammas fortfarande och just nu är inne i en bara mammafas) kunde ha en liten tjejkväll. Hyra ngn film, äta lite gott och snacka lite skit. 
