Jag hade för mig att det redan fanns en sådan tråd? Länka mig gärna isåfall så slipper jag starta en ny.
Om det inte finns någon sån tråd sen innan så vill jag gärna att flera i samma situation skriver här där vi kan disskutera allt och inget... att ha någon att prata av sig med som förstår. Ni andra behöver inte kolla in i tråden för att kommentera med påhopp och sådannt.
jo jag har pratat med han mycket å han med mig...det enda vi gjort senaste månaderna är att prata om hur vi mår å om känslor..men det går inte riktit in i han då han är så uppe i sina problem...nu är han ute på supen sen i söndags å han ringer hit varje dag å jag vägrar ta hem han...åklagaren ville inte sätta en efterlysning då han tyckte det va för hårt att sätta han i häckte tills på onsdag då han ska träffa nämnden för nya beslut..men verkan jag eller han på kriminalvården som ville de tycker ju att det är för hårt..så nu vandrar han omkring å tigger sovplatser istället...gör ont å se han så här men det kan inte hjälpas..vill ha ett liv jag me
Till Krabbaban06
Jag tror att du har rätt.. Eller jag vet att du har rätt det är det jag försöker förklara till min brorsans sambo... Att hon lämna han så han kanske börja tänka om... Man vet aldrig... Vill så gärna se dom som en hel familj.. dom har nu 2barn ihop...
Jag älska min bror men de han gör mot sina barn tror jag att har svårt att förlåta... ( han inte elak mot dom eller slår dom = egentligen världens bäst pappa om han bara sluta med skiten...)
Barnen börja så smått att förstå när han kommer hem påtänd..
(behövde bara skriva av mig lite)
Ja det känndes som hon gjorde rätt mot mig .. Varje gång som hon tjatade och bad mig om att försöka sluta och be om hjälp så sa jag det e lugnt jag ska bara röka upp det jag har kvar nu ! men likförbannat så gick man iväg och köpte nytt dagen efter .. Jag fick chans på chans och tog inte det på allvar förrens i slutet då jag en dag satt hos en vän och tände på och fick känslan att nu e det fan slut "jag orkar inte mer nu" gick hem och fick se min sambo med tårar i ögonen och fick ordet från henne att nu orkar jag inte mer , jag vill separera nu och jag vill att du söker hjälp ..! Allt jag hade förlorade jag den dagen och idag så ångrar jag att jag inte lyssnade mer på henne och tog steget då hon stod vid min sida ... Och hade hon inte lämnat mig och låtit mig som nu stå på mina egna ben och ta ansvar och vara ren för mig själva så tror jag att vi hade glidit ifrån varandra helt .. Visst vi lever inte ihopa idag men vi hoppas båda på en framtid och den blir ju ljusare nu när jag kan ta hand om mig själva och låta bli den där skiten ...
Så ge dem ett val att leva själva , låt dem stå på sina egna ben och se vad dm går miste om , jag har idag valt mitt eget liv framför drogen och tror på ett liv med hopp om kärlek mellan mig och min dotters mamma och det är en kämpig väg men jag kommer att ha allt att vinna om jag låter bli den där drogen ...
Hoppas ni får ut något av det jag skriver och hoppas att det finns fler som väljer att gå den väg jag gör .. =)
Kram på er
Anonym (anhörig) skrev 2007-12-07 22:21:13 följande:
Jag tror att jag ska vissa den här tråden för min brors ssambo.. Tror att hon känner igen sig i mycket.. Min bror åker alltid till henne eller min mamma när han är på tänd och ska bli "ren".. Till mig vågar han aldrig komma för han vet att de minsta fel han gör här, så kan det smälla...
Jag har min sambo i fängelse men håller mest till i den andra tråden som finns länkad här uppe. Vi är en hel där så kika gärna in :)
Men jag finns gärna med här oxå om det är okej?
Det tycker jag att du ska göra så hon förstår att hon inte är ensam och en sak till ! springer han hem till dem då han vill bli ren igen ? då måste ni snart ta ordentligt tag på han för han kommer att göra så dem går under till sist .. Hälsa din bror sambo att hon måste sätta foten i marken och visa allvaret för han annars så kommer han bara att forsätta med sin skit , sen så tycker jag att du som klarar av att stå emot han ska hjäslpa henne att ställa han mot väggen ...
Älskar han er så gör han rätt val tillslut ..
/ hoppas ni lyckas
Anonym (anhörig) skrev 2007-12-08 18:06:38 följande:
Just nu är allt lugnt här !!!
här är det lugnt me nu..bara för att han är hemma..han kom in genom därren i fredags...å i dah ska jag köra han till kriminalvården..ska träffa nämnden i dag..se va de gör åt de hela nu..båda hen å jag har dåliga vibbar så de komma nog inte gå så bra..hoppas bara att de fixar annat boende åt han
Hoppas det är lugnt hos er tjejer. Min man åkte till sin nya beh. idag. Subutex behandling. Finns de tnån här som har sin man på subprogram/behandling ? Min har velat ha det i flera år så jag tror det kommer funka. Verkar vara vädigt hårt i början, men bara han fixar den första tiden så blir det ju lättare när vi kan börja träffas igen.
Hej, snabbläst igenom allas inlägg då jag tyckte stod mest om hur illa de gått för de flesta vilket jag märker nu är något jag är riktigt rädd över.
En liten historia.
Vi blev kära, ordentligt kära 2011. Jag var 18 år och han var 20. Väldigt stökigt, men passionerat. Många som blev chockade då han var typen som inte var känd för att bli kär, han var mystisk, blyg, charmig.. men han festade mycket och droger. Men jag levde som en utåt-partypingla men han var mer instängd och hängde med sitt grabbgäng.
Efter något år flyttade jag in hos honom, fick se baksidan av alla droger han tog, avtändningar, ångestattacker, människor omkring oss dog och jag blev så medberoende och hjärntvättad. Men vi hade dagar som såklart alla har, de bra dagarna. Underbara. Nyktra. Men de var droger, alkohol och dåligt umgänge som fick honom begå ett rån december 2013. Sedan dess har han inte varit hemma. Min största chock och kris någonsin. Blev av med allting och var på alla sätt o vis på botten.
Idag- 2015, Maj....Han kommer hem om 3 månader. Jag har jobb, ordnat världens finaste hem åt oss. Jag har besökt honom då och då med flera månaders mellanrum. Jag hoppas de kommer fungera mellan oss när han kommer hem och ska bo o leva med mig igen?
Och saken är den att det är inte honom jag tvivlar på, utan mig själv. Jag har aldrig mått så bra idag, o vill inte att han ska komma o ''förstöra''. Jag är rädd att jag blivit lite skadad av allt detta, extremt självmedveten, men ärrad. Jag har alldeles för mycket skinn på näsan att jag kanske inte vågar släppa in honom igen även att jag vet att han är min stora kärlek, vi har kämpat tillsammans och allt är annorlunda idag. Jag fyller 22 år, han är 24 idag.
Någon som har erfarenhet om tiden efter anstalten? Gamla umgänget är borta från mig, jag håller inte på med droger. Vi är så jäkla, extremt kära men jag kommer göra slut direkt om jag märker av att jag ha problem med tilliten, alltså börjar ''vakta'' honom eller orolig varje gång, o behöva oroa mig för vilka han umgås med...åååh nån som förstår mitt jäkla problem`?!
Kram, jättestarka tjejer o killar.
Hej, snabbläst igenom allas inlägg då jag tyckte stod mest om hur illa de gått för de flesta vilket jag märker nu är något jag är riktigt rädd över.
En liten historia.
Vi blev kära, ordentligt kära 2011. Jag var 18 år och han var 20. Väldigt stökigt, men passionerat. Många som blev chockade då han var typen som inte var känd för att bli kär, han var mystisk, blyg, charmig.. men han festade mycket och droger. Men jag levde som en utåt-partypingla men han var mer instängd och hängde med sitt grabbgäng.
Efter något år flyttade jag in hos honom, fick se baksidan av alla droger han tog, avtändningar, ångestattacker, människor omkring oss dog och jag blev så medberoende och hjärntvättad. Men vi hade dagar som såklart alla har, de bra dagarna. Underbara. Nyktra. Men de var droger, alkohol och dåligt umgänge som fick honom begå ett rån december 2013. Sedan dess har han inte varit hemma. Min största chock och kris någonsin. Blev av med allting och var på alla sätt o vis på botten.
Idag- 2015, Maj....Han kommer hem om 3 månader. Jag har jobb, ordnat världens finaste hem åt oss. Jag har besökt honom då och då med flera månaders mellanrum. Jag hoppas de kommer fungera mellan oss när han kommer hem och ska bo o leva med mig igen?
Och saken är den att det är inte honom jag tvivlar på, utan mig själv. Jag har aldrig mått så bra idag, o vill inte att han ska komma o ''förstöra''. Jag är rädd att jag blivit lite skadad av allt detta, extremt självmedveten, men ärrad. Jag har alldeles för mycket skinn på näsan att jag kanske inte vågar släppa in honom igen även att jag vet att han är min stora kärlek, vi har kämpat tillsammans och allt är annorlunda idag. Jag fyller 22 år, han är 24 idag.
Någon som har erfarenhet om tiden efter anstalten? Gamla umgänget är borta från mig, jag håller inte på med droger. Vi är så jäkla, extremt kära men jag kommer göra slut direkt om jag märker av att jag ha problem med tilliten, alltså börjar ''vakta'' honom eller orolig varje gång, o behöva oroa mig för vilka han umgås med...åååh nån som förstår mitt jäkla problem`?!
Kram, jättestarka tjejer o killar.
Jadu, m han återgår till sina gamla synder.
Så kommer detta visa sig rätt snabbt.