6 år och börja skolan.(ni med erfarenhet).

LiNdA med SaBiNa o JoPPe skrev 2007-11-13 15:42:47 följande:

Skulle inte sätta mitt barn i skolan ett år tidigare för att barnet var tidig med läs och skriv. Vår näst yngsta var tidig och från förskolan undrade de om hon kanske skulle börja klass 1 direkt, vi tänkte igenom det men avstod. Att man kan läsa och skriva som 5 eller 6 åring betyder inte att skolan kommer bli lätt. Det är många år de ska ta sig igenom och de kommer att stöta på hinder förr eller senare ändå. Förskole klassen förbereder barnen på det liv som skolan innebär med lektioner och raster, socialt etc. Många av de barn som flyttas upp kan läsa och skriva men får istället kämpa med den sociala biten.
självklart ska ni välja det som passar ert barn bäst. Jag ångrar inte att vår dotter fick gå i förskoleklassen trots att hon var "så duktig".

Vår ena dotter var oxå tidig med att läsa och skriva och tanken föresvävade mig att hon skulle få hoppa över "sex-års" eftersom hon var så duktig. Det blev nu inte så och det är jag väldigt glad för. Att sluta på dagis (där alla passar på barnen, hjälper till med i stort sett allt o.s.v.) och börja i skolan är ett stort steg - även om man börjar i förskoleklassen. De ska lära sig hitta på skolan, fixa ombyte och dusch vid idrotten, hämta mat själv och balansera tallrik, m.m. , lära sig var gränserna går runt skolan (var man får vara och var man inte får vara), nya kompisar, o.s.v. Faktum är att hon stannade upp lite i läs- och skrivutvecklingen de första månaderna för att det var så mycket annat hon skulle fokusera på.

När dottern sedan började i ettan och det blev tydligt att en del saker var för simpla för henne, pratade vi med läraren och så fick hon andra uppgifter som var på hennes nivå!

Det var inte ett sådant här svar du efterfrågade, det inser jag, men jag kunde inte låta bli att ge min bild av hur det blev för oss som INTE lät dottern börja ett år för tidigt. Hoppas det är ok.

Hon kan vara "tidig" nu, men behöver inte vara det senare i livet. På gymnasiet så känner jag till flera elever som börjat tidigare men som kanske inte borde gjort det. Varför stressa med skolstart, hon hinner med det också inom sin tid.

Jo, men har du en klass med 32 elever så finns tyvärr begränsningar för hur mycket individanpassning man hinner med.

Min äldsta son funderade vi på att låta börja ett år tidigare. Han kunde läsa och skriva i sexårsåldern. Vi gjorde inte det, men senare kände vi att det varit rätt. I tvåan beslöt vi i stället att han skulle hoppa över trean, vilket vi inte ångrade. Han blev mycket mer stimulerad och gick i våras ut nian med bara MVG.

Inttelektuellt fungerade det alltså, men även fysiskt. Spridningen i klassen var stor och han var hyggligt stor för sin ålder. Annars kan ju detta bli det stora problemet. Det är en tuff värld för pojkar i skolan även om det inte är bråkigt - knuffar i matkön och trapphus, fysiska aktiviteter i gymnastiken etc

Lite sen här märker jag nu, men jag har själv börjat skolan ett år för tidigt och tänkte dela med mig av mina erfarenheter.
Jag kunde läsa redan vid 4-5 års ålder och alla tanterna på dagiset tyckte jag skulle börja i skolan för att jag var så duktig! En annan orsak var att jag också var ovanligt lång och tidig i utveckligen för min ålden.
Nåja, allt gick bra de första åren, inga problem alls vad gällde skolarbete, var istället nästan bättre än de övriga.
Men. Började så småningom märka att jag ju inte var riktit som de andra, var inte mobbad direkt men har alltid kännt att jag inte hört hemma, att jag varit fel, på fel plats osv. Vilket jagar mig ännu idag, nu är jag 22 år och har under hela min skoltid lidit pga att jag aldrig kännt mig hemma i skolan, har aldrig kännt den naturliga gemenskapen som ska komma i en klass. Alltid har det varit något "annorlunda" med mig, och det kan jag säga, tär på en ung människa, att alltid känna sig utanför. Så tänkt till 1000 gånger innan ni utsätter ert barn för detta, naturligtvis är alla olika och vissa skulle säkert klara det galant, men kom för allt i världen ihåg att bara för att man är duktig och kan skriva behöver det inte betyda att man är det socialt!! En skolan är väl en plats där man ska känna sig trygg, det har ja aldrig gjort. Har alltid kännt att jag kommit bättre överrens med de som är lika gamla som mig, altså födda samma år men gått en klass under, Och hur har det då gått med kompisrelationer? Jag umgås inte med en enda person idag som har gått samma klass som mig, nästan endast såna som är lika gamla.. så tänkt på det ni, som tror att ni vet..

Jag arbetar inom skolan, och jag ser i stort sett bara nackdelar med att hoppa över förskoleklassen och börja direkt i ettan, tyvärr. Det kanske känns som en bra idé nu ifall barnet redan kan läsa, skriva och ligger långt fram kunskapsmässigt. Men av min erfarenhet uppstår nästan alltid problem av det sociala slaget senare, när alla andra klasskamrater är ett år äldre. Bland annat har jag varit med om utfrysning och mobbing när det yngre barnet blivit utsatt eftersom klasskamraterna tycker att han/hon är barnslig och vill leka/göra som som yngre barn gillar. När man kommer upp lite mer i ålder uppstår det problem som andra redan nämnt, med moppe, gå ut på krogen, gå på bio och annat.

Mitt råd är att inte hoppa över en årskurs, oavsett hur "framåt" barnet ifråga är. Det är alltid bättre att individanpassa och låta barnet gå kvar med de som är lika gamla än att flytta upp. Det tjänar man på senare.

Jag började själv skolan som sexåring (6 år och 3 mån) och jag har aldrig haft det jobbigt på något sätt, varken socialt eller inlärningsmässigt. Har fått höra att jag läste böcker för de andra barnen vid fem års ålder och jag läste ut "Olas bok" på eftermiddagen efter min första skoldag i ettan.
Jag började som sexåring då mitt dagis öppnade upp lågstadie och helt enkelt ville "experimentera".

Som barn var det inget problem och inte heller som tonåring rent mognadsmässigt men vid 15 och 18 år var det rätt jobbigt med åldern och skillnader. Jag hade turen att fylla 18 en vecka innan studenten då firandet började.
Jag har aldrig varit ett supersnille men inte heller under genomsnittet - jag har klarat mig bra genom skolan och har idag en kandidatexamen, experimentet lyckades alltså ;)

Vad kan jag ge för råd då?
Lyssna på barnet, är han/hon redo kunskapsmässigt och mognadsmässigt?

Kan tillägga, efter att ha läst de andra inläggen, att jag personligen aldrig haft problem med åldern och kompisar i klassen, det var enbart då åkdersgränser för saker börjar dyka upp i tonåren som det var surt.

Idag är samtliga av mina nära vänner ett år äldre än jag, jag har liksom hamnat bland dom. Fördelen är att jag alltid får vara året yngre :)

Jag började också skolan när jag var 6 år och hade aldrig några problem studiemässigt. Flera av mina ett år äldre skolkompisar kunde mindre än jag och jag gick också ut med bra betyg. Men rent socialt tyckte jag att det var jobbigt att vara ett år yngre, särskilt i 14- och 15-årsåldern när det där med åldersgränser o liknande kom på tal. Lite senare, i gymnasiet, gick jag om ett år i skolan pga sjukdom och då var jag överlycklig för att jag hade ett år tillgodo!

Hur är det med kompisarna? vilka barn leker hon med? Skulle nog låta det vara med i argumenten för vilken klass hon bör gå.

Jag har en tjej som går med de som är ett år äldre än henne i förskoleklassen men hon skulle vara född -07 men föddes 1/1 -08 så jag anser att hon är lika gammal som -07orna. Hon har alltid varit tidig med allt både motoriskt och teoretiskt. Hon har aldrig lekt med de barn som är jämngamla med henne utan barnen i vår omgivning som är födda samma år som dottern har alltid känts små.
Nu vet jag inte hur det kommer att gå i framtiden men än så länge går det bra. Dottern är fortfarande understimulerad i förskoleklassen där hon har en fröken som inte är duktig att individ anpassa undervisningen trots påtryckningar från oss föräldrar.
Nu är nedräkningen igång tills hon börjar första klass och skolan på riktigt!! 
Lycka till med valet jag vet att det är svårt, men gå efter magkänslan!