Hur kom ni över det?

Det gör man. Man ska bara inte gräva ner sig i det. Tänk framåt och tillåt dig gråta. Prata om det sök kanske en kurator.

Jag håller inte med inlägget här ovan.
Man kommer inte över det, jag har inte gjort det iaf, men man lär sig att leva med sorgen. Den sorgen som är så outhärdligt smärtsam i början, blir en skugga som följer efter hela tiden - även om man inte märker den.
Jag tror att det är viktigt att du har stöd från en partner och en kurator/psykolog. Har du fått prata med någon om det som har hänt? Även fast det gör ont att prata om och tårarna bränner så måste det ut.. Annars byggs det bara upp inuti och gör ondare och ondare.
Jag har förlorat två barn i magen vid två olika tillfällen. Första gången så tog jag inte det till mig alls, utan jag var förmodligen i chock för jag minns knappt någonting av det. Jag vägrade att gå och prata med någon, för jag skulle minsann klara det själv! Andra gången accepterade jag hjälp och då blev det dubbelt så mycket sorg på en gång.
Något annat som är väldigt viktigt, enligt mig, är att inte skuldlägga sig själv. Alla mammor gör det, det ligger väl i vår natur kanske  Men att leva med skuld är så smärtsamt! Det måste man få hjälp med att bearbeta.

Jag beklagar verkligen förlusten av ditt barn och önskar dig lycka till i framtiden
Stora kramar

jag håller med dig! Man kommer inte över det! Det är nu 4 år sen min bebbe dog i magen och än idag gråter jag över sorgen och saknaden..Fast jag bara var i vecka 13 så kommer babyn alltid att vara min baby, och en del av våran familj!Till TS, Beklagar så mycket förlusten av ditt barn!
små fötter skrev 2007-11-29 10:10:24 följande:

små fötter skrev 2007-11-29 10:10:24 följande:

Jag tycker absolut att du ska kontakta kuratorn. Jag trodde att jag skulle klara allt själv efter att ha förlorat ett barn i magen, men efter att par dagar bröt jag ihop fullständigt. Jag var en blöt fläck i sängen som bara grinade.
Jag tror att jag utan kuratorns hjälp hade haft en ganska felaktig syn på barnet jag förlorade. Jag hade förmodligen anklagat mej själv.
Nu är det ett år sedan jag plussade med henne. Siste februari förlorade jag henne. För det mesta kan jag prata om henne utan att gråta. IBland kan jag det inte. Men jag har lärt mej att leva med förlusten.

Vill bara kort säga att man så som någon ovan skrev ska låta det komma ut. Första månaderna grät jag precis när jag kände att jag behövde det. Gick inte att stoppa. Jag kände mig arg, ledsen, besviken, you name it! Sånt måste få komma ut. Min man och jag pratade också ofta om Elias, om allt som vi aldrig kommer att få uppleva med honom. Vi kommer dock för alltid vara fembarnsföräldrar fastän vi bara har fyra barn på jorden.

Det går aldrig över men visst blir det lättare med tiden. För oss har det gått drygt tre år och numera är jag nästan aldrig ledsen. Visst kan jag fortfarande sakna det som aldrig blev men det gör inte alls lika ont längre.

Kram!

Som många sagt, samtalsstöd är ovärderligt!! Om man inte tillåter sig att sörja nu tror jag risken är stor att det blir "dubbelt upp" vid senare tillfälle, kanske i samband med någon annan kris.

Ta hand om dig och ta hand om varandra!
kram

TACK ala för era svar!
Vad jag har förstått utav alla som skrivit här så är det verkligen jättebra att prata med tex: en kurator! Så jag kommer kontakta henne på Måndag & hoppas att det kommer kännas lite lättare att få pratat ut om det..
Det handlar ju givetvis INTE om att jag vill glömma som detta kanske uppfattas, för glömma vill (man kan ju ändå inte det heller även om man hade velat) jag verkligen inte göra! Jag vill kunna tänka på detta barnet utan att börja storlipa, utan att känna skuld.. Jag vill kunna tänka på dtta barnet som något fint!

Jag var tvungen att avbryta i maj -05... å jag har inte kommit över det ännu..... det är SKIT jobbigt..... Jag kan börja gråta när som... över en en liten 'skitsak' som påminner om Max... Som nu när en liten tös har börjat på Linuz dagis... som har Downs jag blir helt stirrig om hon är där... sen börjar jag stor gråta så jag får jättebråttom därifrån.... Jag måste ta å förklara mig för fröknarna där.. innan dom undrar vad jag sysslar med....

Rättar det ska vara  maj-04....