Mamma dog då jag var liten kvar lämmade jag mina 6 syskon å pappa vi klarade oss (men de var mkt tufft )
nu när jag e mamma sj e saknaden så mkt större mamma sa en gång tänk så många barn barn vi kommer å få nu när första e här finns hon inte längre
yvonne: Jag känner igen mej jättemycket i det du skrev om rädslan att själv bli sjuk och behöva lämna min familj och barn på samma sätt... jag har funderat mycket över den rädslan, jag tror att det är delvis därför jag vill bli en ung mamma... jag vill hinna med och vara med så mycket och så länge som det bara är möjligt av mina barns liv... man vet aldrig vad som händer i framtiden... tror jag kan bära på en inre stress när det gäller sådana delar av livet som jag vill hinna med..
jag känner mej också som att jag skulle va ensam om detta, men som sagt, vi är många!
min pappa gick bort 28 feb 08 efter en kort tids cancer, vilket känns så oerhört orättvist att han kommer inte få vara med om att bli morfar eller dela andra händelser i mitt ovh mitt systers liv. Men jag måste alltid vara tacksam för att jag kom ned på semester 2 dagar efter han blivit inlagd och både min syster och min mamma samt pappas bästa vän hann ned, så han var inte ensam och vi fick den sista tiden tillsammans, även om han inte var vid medvetande hela tiden.
jag trodde faktiskt att döden skulle vara mycket mer dramatisk än vad den var. Min pappa vårdades hemma de sista sex veckorna och eftersom han hade ryggmärgsbedövning pga smärtorna så fungerade inte hans ben, därav låg han bara i en sån där hemsk sjukhussäng. Men det var en fin sista dag. Alla våra släktingar och närmsta vänner kom dit och var där hela dagen i princip. Pappa kunde inte prata men han var vaken och var med mycket. På kvällen lagade jag och min moster pizza till alla och så satt vi och åt vid pappa. Alla åkte på kvällen, sent, och sedan gick jag och la mig och klockan två vaknade jag direkt, gick upp direkt, satte mig vid pappa och 02.03 så dog han. Måste ha varit någon mening med det.
Orättvist eller inte, det var iallafall på något vis en "fin" död och ett fint sista avsked. Pappas sista ord var till min mamma, han sa hennes namn och "vi ses i himmelen". Det är också det som står på hans sten, samt att vi spelade när vi ses i himmelen med magnus uggla (pappas favoritartist).
så hewi jag tror att det är jätteviktigt med ett fint avslut, annars mår man nog ännu sämre än vad man redan gör efter att en så nära person gått bort.
Det är ju inte alls längesedan han går bort! Jag förstår att det känns helt sjukt tufft nu men det kommer en tid då såren läkt ihop lite grann, men tiden läker inte alls alla sår, tiden gör det bara lättare att hantera det.
han gick bort ska det vara hewi, förlåt.
yvonne 76 jo jag har okså den rädslan efter som jag bär på tumörer till samma canser som mamma hadde mina e dock godartade å följs upp regelbundet !!! nu verkar de som om även vår dotter kan ha tumörerna läckarna på huden finns så n e de magnetundersökningar som gäller så nu känner jag mig rädd att jag kan dö ifrån henne å skyldig för att hon kan riskara i bli sjuk kompliserat men sånt e livet
TÄNDET ATT LJUS FÖR ALLA FÖRLORADE FÖRÄLDRAR
DE E SÅ SKÖNT Å SE ATT DE FINNS MER EN JAG SOM KÄNNER SÅHÄR VISSA DAGAR E SAKNADEN VÄRRE I FÖRRGÅR JICK JAG ME BILDEN AV HUR MAMMA SVIMMADE PÅ KÖKSGOLVET BARA DAGAR INNAN HON DOG LÄNGE TRODDE JAG SOM BARN ATT OM JAG BARA HADDE HUNNIT FÖRA EN STOL ÅT HENNE ATT SITTA PÅ HADDE HON NOG LEVT IDAG ANKLAGADE MIG SJ
IDAG E EMILIA SÅ LIK SIN ÄNGLAMORMOR DE SKÄR I HJÄRTAT VARGE GÅNG MAN TÄNKER PÅ HENNE
Å LIKA SOM NI HADDE MAN VELAT PRATA GRAVIDITET LÅTIT HENNE KÄNNA PÅ MAGEN
MEN MAN KAN JU TÄNKA ATT HON SER OSS Å E HOS OSS FÖR ALLTID
hej! man tror att man är den ända som har växt upp med en föreler men det är det inte! men det har känts så i alla år.. min mamma dog när jag var 3/5år, jag fata inte vad vad som hänt när jag la mig på kvällen fans hon. hon var ju bar 30 år. jag vet inte hur jag tog det när jag var så litten men under tonåren var saknaden så stor!!
Men åren gick och jag träfa min sambo när jag var 16 år, vi flyta i hopp och blev till slut gravid med min första!! då blev saknaden stor i gen! jag vill ju ha en mormor till mina barn en mamma att få råd i från och som kunde säga hur det var!
nu har jag två barn och jag skulle så villja ha min mamma här!!
saknaden är så stor nu! vill ju att hon ska var här och se mina barn!! kram på er alla
förlåt för min dåliga stavning!!
Jag förlorade min pappa när jag var 16 år gammal. det är en oerhörd saknad man bär på men man lär sig leva med det. man tänker på hur det hade variit om han funnits i livet. i början var det fruktansvärt men som sagt man lär sig leva med det!
just det där med att ens förälder inte finns den dagen man själv får barn är det som är bland det jobbigaste just nu, att pappa inte finns när vi får barn, gifter oss eller ens när vi fyller om om ett par veckor.
Man känner sig så lurad, och arg, i alla fall jag, att mina barn aldrig får ha en morfar och min pappa aldrig får chansen att se våra barn, eller dela andra stora händelser i våra liv.
I thailand har de ett talessätt som är ungefär såhär "goda människor dör unga, de som har misskött sig och som måste rätta till sina misstag blir gamla" och de menar att man ska trösta sig med att ens anhöriga har varit en bra människa, men det gör ju inte saknaden mindre.
jag var väl inte jätteliten men...min pappa gick bort i en hjärntumör när jag nästan just fyllt 17 år och jag har 4 yngre syskon varav en han aldrig han träffa för hon föddes 4 dagar efter hans död..!!! jag hade själv en son som var 7 månader när han dog..det är jobbigt att vara ung och mista en förälder...han blev 41 år min älskade pappa..!!!
jag lider me alla som mist någon närstående överhuvudtaget..!!
hej, lilla illa. ser att det e ganska lange sen du postade det har inlagget men ville svara enda, vill att du ska vara stark,
min mamma dog nar jag var 13 ar sen dog min pappa nar jag var 17,
det har varit jatte jobbigt att ga ienom det, o jag visste sa val att min mamma skulle garna velat sett mina barn, saknar henne sa mycket, behover hennes stod osv, men hon vakar over dej! din mamma, hon finns i ditt hjarta, man mase ga vidare men det etungt men du maste leva for dina barn inte vill du att dem ska vara mammalosa som du,,
KRAM
När jag läser allt ni skriver så känner jag igen mig så otroligt mycket. Fastän jag inte har barn så känns det jobbigt för att jag vet att när jag väl får barn så kommer inte hon/han ha några morföräldrar. Min pappa gick bort när jag var 16 år och min mamma gick bort då jag var 20. Snart 3 år sen. Jag har svårt att veta hur jag ska klara av en normal vardag, vet inte alltid hur jag ska bete mig. Jag pushar iväg folk från mig genom att bete mig elakt. Jag vill ju inte vara sån:( Jag hoppas verkligen att ni alla mår bättre snart! Mina tankar är med er!
percy, hur länge sedan var det dina föräldrar gick bort? Det tar tid att bli en normal fungerande människa igen tycker jag. Det är tre år sedan snart och det är först nu jag känner att vardagen funkar igen.
Kram till er alla
Jag miste min mamma när jag var 19år, alldeles för tidigt. Hennes hjärta gav upp o. en bit av proppen gick upp i hjärnan också - hjärninfarkt o. hjärndöd..
Hon har inte träffat min man o. inget av mina barn - en enorm sorg för mig.Det är även en stor sorg för min pappa.
Särskilt svår är saknaden fortfarande vid högtider o. hennes födelsedag nyss var också en kämpig dag.
Ändå har jag haft tur, pappa o. jag har fått en enormt nära o. varm relation efter vår förlust o. min moster har varit ngt av en extra "mormor" åt mina barn som är otroligt förtjusta i henne.
Hittade denna tråd alldeles nyss o. kände att jag åtminstonde skulle lämna ett litet avtryck här.
Ps!
Kram till er, jag vet hur stor saknaden är.Ds!
Förlorat båda mina föräldrar alldeles för tidigt i livet.Mamma för 5 år sedan och pappa i höstas:(Livet går vidare och jag måste finnas för mina barn och min man.Men livet utan mina föräldrar är hårt,saknar dem så oerhört mycket,vi sågs varje dag så vardagen är en pina nu...
Hej!
Jag vill sända all styrka som går att få till Er som förlorat föräldrar,Jag har förlorat hela min närmsta krets av anhöriga. En bror -86,pappa i cancer nov-02 och mamma juli-03 och min o markos lilla Oskar den 18/3-08. Jag önskar att Jag kunde prata med mamma speciellt nu efter man förlorat sitt barn,men Jag kan ju inte... Faan kan man känna ibland men Jag måste hålla fanan högt för min hejarklack på andra sidan, Jag hoppas att mina änglar till anhöriga ser efter mig här på jorden. Jag fick en fin sista tid med pappa och.. mamma på sätt o vis, vi pratade om allt mellan livet o döden och det känns skönt nu i efterhand, saknaden kommer och går, de var värst i början 2år ungefär sen kom Jag sakta men säkert tillbaka till en vardag utan mina hundra samtal till mamma och pappis o mina samtal om att Jag skulle lära mej flyga o landa säkert i livet! Dessutom att Jag skulle skaffa mej en bra vingpartner som kan stötta när ena motorn brinner!
Jag vill bara ge Er stora varma Kramar som Jag hoppas ger er styrka i stormen!!