Snart har det gått 12 år
Jag får först börja med att be om ursäkt med att jag krånglat lite med detta inlägg, har hamnat i fel tråd osv. Är rätt ny här så jag har inte klurat ut hur allting fungerar än. Gör ett sista försök och hoppas det ska hamna rätt denna gång.....
Min systerson skulle blivit 12 år nu i september.
För att göra en lång historia kort. Min syster fick barn vid 20-årsåldern. Barnet föddes minst 3 månader för tidigt så det blev kuvös ytterligare några månader. När pojken sedan var starkare så kunde de få åka hem med honom. Och han var verkligen jättefin, den sötaste lilla kille jag sett och jag var så stolt att vara moster, så stolt att han var född samma månad som mig.
Men efter ett halvår så var han borta. Deras underbara pojke fanns inte längre kvar hos oss. Han hade somnat in när han sov i barnvagnen när de var ute på ett sommarställe. Denna underbara goa lillkille jag hållt om i mina armar, vilat med, hans underbara babydoft, känna hans andetag mot min mage, hans leénde när man stryker hohom på kinden.....finns inte mer.
Och jag blev förbannad, kan fortfarande bli det. Varför klarade sig denna lillkille sig i början över huvudtaget, kämpade i 3 månader, kunde tillslut komma hem och leva ett normalt liv, bara för att sedan gå bort? Varför var min syster tvungen att gå igenom allt detta om hon ändå inte fick behålla honom? Frågor som jag aldrig kommer få svar på, jag vet. Det var meningen, Guds vilja? Ja, j***** ja, eller hur? För mig är det bara bullshit, kan inte se någon som helst mening med att någon ska vara tvungen att gå igenom en sådan sorg. Jag har sedan länge sett mig själv som ateist, är många saker som bidragit till detta, bl a denna händelse. Respekterar dock andra som ser Gud som en tröst även om det inte är mitt sätt.
Det hände 1996 och ändå är det så svårt att försöka glömma. Får attacker ibland där min saknad gör så ont att jag inte riktigt vet vart den ska ta vägen. Jag har mkt skit i livet just nu men börjar så sakta att förstå att detta kanske är grunden till mitt mående. Har inte sörjt som jag borde ordenligt, inte riktigt fått ta farväl. Tyvärr blev det lite krångel under begravningen, en del gick inte som min syster velat. Kanske därför saker och ting känns oavslutade.
Önskar även jag kunnat gjort mkt mer för syrran än vad jag kunde då vi bor i olika städer. Fast då kanske det inte var så mkt mer jag kunde göra, jag själv gick i gymnasiet när det hände, visste inte riktigt hur kunna stötta och finnas där på rätt sätt.
Jag vet ibland inte riktigt hur jag ska kunna hantera detta. Jag kan helt plötsligt stå rakt upp och ner och lipa när jag ser kort på honom. En blå liten leksaksbil som han skulle fått står fortfarande bredvid fotot. Är det dumt? Kanske inte ska påminna mig själv så mkt? Å andra sidan vill jag ju heller inte glömma.
Skulle ge mitt liv för att han skulle fått levat. Jag orkar inte så länge mer med tankarna. Och tänker att, om jag mår som jag gör idag och har gjort hela denna tiden, hur jobbigt har det då inte varit för min syster?
Föräldrar till ett förlorat barn har min största respekt och förståelse även om jag inte ens kommer i närheten av vad de känner. Och tänker på vilken fantastisk styrka de måste ha som orkar ta sig vidare. Ni är underbara.