Styvföräldrar

Jag fattar bara inte hur man kan välja att bli styvmamma när man inte kan acceptera att han har barn sen tidigare. Egoismen verkar vara stor. Och i den andra tråden jag kommenterade ville ju mamman ta ifrån den riktiga mamman vården när inte ens pappan var närvarande. Ruskigt. OCH det jag menar är att med trådar där man gnäller över hur man har svårt att älska sina styvbarn och önskar att det bara var "vi" gör att acceptansen för hur man behandlar sina styvbarn verkar urlakas. För tio år sen skulle man aldrig acceptera vissa kommentarer som finns här från styvmödrar som är less på sina styvbarn. (och ja, -som biologisk mamma HAR man rätt att gnälla mer. )

Sen hur man kan börja diskutera att man tycker väl vad man tycker och kan inte rå för sina känslor.... vilket laj! Förstår ni inte att ni om ni väljer att bli styvmamma ska ta mammans plats för att ge barnet trygghet, kärlek, omtanke, ge dom stolthet över sig själva och inte ge barn känslan av att någon vill helst att jag inte finns.
Egoismen är stor. Men så är det ju överlag nu. Man behöver ju bara gå ut på krogen med några vänninor för att se att hälften tycker att det är ok att gå hem med en upptagen kille,(ofta småbarnspappa) för man kan ju inte rå för hur man känner....)

För guuuud va mycke snyggare jag måste vara än hans stackars tjej som sitter hemma med barnen. Och det är ju inte JAG som är otrogen...

Menar du här eller hemma?

Jag tror faktiskt att barn har en känsla av att min mamma älskar mig oavsett om vi bråkar just nu. Hon kommer alltid vara min mamma. Styvföräldrar kommer och går. Och visst förstår jag att styvmammor likaväl som vanliga mammor kan bli less. Men vissa som uttrycker sig här gör mig spyfärdig och får mig att hoppas att mina barn aldrig kommer stöta på en sån person i sitt liv. Thats all.

TS:
Jag är en bonusmamma som med intresse följer många trådar här på FL och ofta även försöker svara och hjälpa dem som skriver. Har även själv vid ett flertal tillfällen behövt skriva av mig och få hjälp av andra med liknande erfarenheter.

Jag upplever inte att det är många här som inte kan acceptera att deras partner har barn sedan tidigare eller att dessa barn finns och skall få ta plats i deras liv. Däremot är det många som har svårt att få till ett fungerande familjeliv tillsammans med bonusbarnen. Detta kan bero på olika orsaker, oftast i grunden på att pappan inte tar det ansvar för situationen som han borde eller på att biomamman lägger sig i saker som hon inte har med att göra, vilket allmänt förpestar tillvaron. Det kan också bero på att barnen helt enkelt är fruktansvärt ouppfostrade och rent otrevliga att ha att göra med (inte barnens fel, utan självklart deras biologiska föräldrars fel!).

Det jag upplever är att dessa mer eller mindre förtvivlade trådskapare ofta får kommentarer om att "du visste vad du gav dig in på så det är bara att acceptera läget", eller "det är inte dina barn så lägg dig inte i". Men det är INTE bara att acceptera läget. Visst, man måste acceptera att barnen är en del av familjen, men man skall absolut inte acceptera att de uppför sig hur som helst, att pappan inte tar sitt ansvar eller att biomamman lever för att förpesta tillvaron för den nya familjen. Dessa saker GÅR att förändra så varför skall man bara bita ihop och gilla läget bara för att man har råkat bli "bonusmamma"?

Det är inte lätt att vara "bonusmamma". Enligt vissa så skall man hålla sig i bakgrunden, leva som en skugga i sitt eget hem så snart bonusbarnen är där och inte lägga sig i medan andra anser att man skall ta på sig hela mammarollen och älska och ta hand om dessa barn precis som om de hade varit ens egna. Hur man än försöker så blir det alltså alltid fel ur någons synvinkel och om barnen på något sätt skulle må dåligt så är det garanterat bonusmammans fel. Den biologiska mamman är automatiskt fredad för hon är ju mamma, oavsett vad hon utsätter sina barn för genom att prata skit om deras pappa och dennes nya partner.

Det skälls en hel del på trådskapare som inte trivs med att vara bonusmammor. Jag tror att det är just det som är en stor del av problemet. Bonusmamman får helt enkelt ett alltför stort ansvar för att allt skall fungera. Men det är inte framför allt hennes ansvar att se till att allt fungerar. Man är minst tre vuxna som måste samarbeta för att få bonusmammarollen att fungera. Det största ansvaret borde ligga på pappan som ju både har valt skaffa barnen från början och därmed har ansvar för dem och dessutom har valt att skaffa en ny partner. Biomamman å sin sida måste acceptera att hon inte kan påverka sitt ex val av partner eller hur han väljer att lägga upp sitt liv och hon måste bearbeta sina känslor så att hon inte låter dessa gå ut över barnen. Bonusmammans skyldighet är enligt min mening ingenting annat än att uppträda trevligt emot och respektera sina bonusbarn. Men då måste hon också kunna förvänta sig detsamma tillbaka och det är naturligtvis föräldrarnas ansvar att se till! Det är de som måste lära sina barn att bete sig som folk. Slutsatsen blir alltså att det är huvudsakligen de biologiska föräldrarnas ansvar att se till att den nya familjen fungerar, inte bonusmammans. Ändå är det nästan alltid hon som får skit när det inte fungerar.....

Jag pratar om styvföräldrar som uttrycker rent hat mot sina styvbarn, inget annat. "Jag önskar vi kunde vara bara vi...." "jag vet att jag inte gillar honom, men jag tror inte han märker något..." "jag biter ihop...."

"hon pissar i sängen varje kväll, jag är så förbannat less!!!"

Som sagt var, jag har själv levt i en relation med styvpappa där vi skaffade barn ihop så jag vet hur det är.

Det är också en sorg för många att bli en del av en familj som man inte hade tänkt sig från början. Sorg över att man önskat nånting annat... för inte drömde man som liten om att leva i en styvfamilj. Den sorgen (som man kanske inte alltid är helt medveten om) tar sig då kanske i uttryck som att man stör sig på sina bonusbarn istället för att kanalisera sorgen på det man kan påverka.

Hmm... har inte läst hela tråden men en tanke sitter kvar i mitt huvud som jag bara måste skriva av mig:

TS (och flera) säger att man ska acceptera hela situationen om man vet från början att killen man just börjat dejta har barn från förre relationer.
Visst.
Lätt låter det som.
Men jag visste jo inte hur jag och barnet skulle funka ihop. Jag visste inte hur barnets bio-mamma skulle uppföra sig. Jag visste inte vilken press det skulle sätta på mig och min make.
Det går inte bara att räkna upp från början. Det funkar inte ALLTID bara för att man själv vill att det ska göra det. Man kan inte lägga sig för varje sak bara för att allt ska "funka".
Jag och bio-mamman fick först en fungerande relation när jag vågade säga ifrån. Men det ställde jo allt på spets i ett par månader. En risk jag tog.

Det är jäkla otacksamt att vara styvmamma och ibland behöver man skriva av sig. Det tycker jag vara absolut underbart att kunna göra här på familjeliv :)

Min bonsudotter älskar mig och skulle gärna vilja att jag var hennes mamma istället för hennes egen. Hon säger det för att jag ställer upp i alla väder, jag finns där för henne och har gjort nu i 6 år. Så tyvärr tillhör inte jag den kateogerin som bara försvinner. Ledsen om jag gör dig besviken..