hur ska jag bemöta min brors familjs sorg?

Jag har själv gått igenom detta nyligen fast i ombytta roller. Jag är den som förlorat barnet och min bror den som ska ha när som helst nu. Hans strategi har varit att höra av sig första veckan och fråga om vi behöver någon, om han kan göra nåt för oss, och sedan undvika att prata eller fråga. Jag vet att han tänker att han inte vill vara påträngande och vill inte väcka jobbiga minnen med sina frågor. Detta bör du INTE göra. Jag känner mig snarare sviken av min bror för att han inte hört av sig mer. Vänta med att ringa men skicka sms varje dag, brev mm.
Och det viktigaste av allt vänta inte på att han ska höra av sig och be om hjälp. Det ska komma från dig. Du ska vara lagom "på".
Vad du än gör, glöm inte att fråga och stötta även när det har gått en tid. Deras sorg går inte över på ett par veckor, deras liv går inte vidare. Även om de ser "glada" ut så lider de innerst inne och kanske behöver hjlp med att få ut sina känslor. Att ha med sig bebis är kanske inte så lämpligt de första gångerna ni träffas.
Lycka till och det är jätte fint av dig att frågar.

Nä, och speciellt inte om ni inte brukar skicka blommor till varandra. Det enda som är fel är att inte höra av sig alls, eller att gå in och styra och ställa när det inte är ösnkvärt. Om du håller dig mittemellan kommer du att vara ett stort stöd.

Ring dem, fråga om du får komma förbi. Och när du gör det kan du ta med dig en kaka, en kaka, en maträtt, en blomma... vad som helst som du tror att de skulle uppskatta. Som kan vara bra att ha och som visar att du bryr dig och vill ta hand om dem litegrann.

Det är aldrig fel att lyssna och nästan aldrig fel att fråga. Det är dock alltid fel att inte höra av sig alls och "goda råd" eller "uppmuntran" kan också bli fel så var försiktig med sånt (jag menar saker som "det var bättre att barnet dog nu än senare när ni lärt känna det" eller "ni kan ju få ett nytt barn snart").

Jag har inte lästa alla inlägg så mina små tips kanske redan någon annan sagt men...

... ibland kan det vara svårt att be om hjälp fastän man vet att det finns personer som gärna hjälper. Upprepa många gånger att du finns till hands. Fixa mat och åk hem till dem med den, men du behöver inte stanna. Vi hade vänner som gjorde så. De lämnade maten och åkte sedan. Vi behövde inte känna att vi skulle bjuda in dem.

Man behöver inte heller fråga om de vill ha middag/gräsklippning/nybakat bröd. Säg istället att på fredag kommer jag och klipper erat gräs - passa det? Man är oförmögen att besluta vissa saker och behöver lite raka besked.

Du känner dem säkert väl och kan avgöra vad som blir för mycket. Men mitt bästa råd är att stå på dig. Kanske inte bara den första månaden utan även om fyra...

Det är också bättre att säga att man inte vet vad man ska säga istället för att gissa sig till hur de känner och komma med onödiga kommentarer som så lätt sårar i deras känsliga situation.

Kram

Håller så med Mkmit. Det är svårt att be om hjälp när man ligger ner(som man gör i detta läge) - så gör bara. Men klargör också att de får säga ifrån om de tycker att du inkräktar.
Jag förstår det där med att inte vara så nära varandra men ändå.. Om de hade fått ett levande barn, hade du inte gett en nalle eller gratulerat då?
I den stora sorgen är man ändå som förälder stolt äver sitt barn, det kommer aldrig försvinna. Oavsett om det är första, andra eller fjortonde barnet så är det en människa de väntat på och som är värt erkännandet. I sorg kan man komma varandra närmre, och jag har i alla fall kommit vissa personer närmre just pga deras sätt mot mig och mitt barn. Min son dog i magen i v 35 och kommer alltid kommer vara en del av familjen. Desom inte förstår det har jag inte orkat med.

Kanske är det svårt som anhörig att se på när ens nära och kära lider, men det finns inget att göra åt den saken. Deras liv är upponer och bara hemskt - och det är självklart. Hur man kommer vidare vet jag inte, men det är viktigt att omgivningen ger ERKÄNNANDET att de fick ett barn.

Det finns iaf inget du kan göra för att göra deras värld värre, så försök med det du kan göra för att lindre en stund. Och fungerar det inte en dag så försök nästa. Tyvär måste jag säga att man är väldigt känslig mot andras barn. Jag har syskonbarn som jag älskar med hela hjärtat, men även de kan bli för mcket ibland. Även om man glädjs åt andras lycka är det svårt att alltid orka se den glädjen genom den stora sorgen.

Stor kram och hoppas du hittar din väg som syster och faster

återigen stort tack till alla som vill hjälpa mig att hjälpa och att finnas där!

jag är fortfarande i vale och kvalet hur jag ska göra. det är nu bara 2 dagar sedan det hemskaste av det hemska inträffade.

jag föreslog till min sambo att jag skulle skicak ett sms idag, Nej säger han då, varför slka du göra det? `Redan? Är det inte för påträngande? Ska du inte vänta ett par dagar? Varpå jag la telefonen åt sidan och funderade igen på hur jag ska ta min första kontakt med dom. Tänkte ¨på det ni skrivit här att smsar man så vill man inte bli störd stänger man av tlfnen eller så väljer man helt enkelt att inte svara!

vad tror ni om sms snart? sedan komma med mat/kaka/blomma/nalle/hjälp om ett par dagar? kan man då komma oanmäld? eller ska man ringa först? jag är rädd att de säger nej om jag frågar först. jag vill bara dit ge dom en jättekram och lämna maten. dom behöver absolut inte bjuda in mig. min sambo eller vänner får ta vår son så länge.

vad tror ni?

Skicka SMS nu på en gång tycker jag. Klart att det inte är för tidigt. Skriv bara en kort hälsning och gör det gärna varje dag. Jag kan tänka mig att man känner sig ensammast i världen när man förlorat sitt barn.

Du känner din bror bäst men jag tror inte att det behöver vara fel att laga lite mat, åka dit och ringa på och bara lämna över maten och sedan åka igen. Antingen blir de glada eller så bryr de sig inte. Jag har svårt att tro att de blir arga.

Tänkte på det, har du bra kontakt med 2½åringen så fall kanske lire barnpassning skulle vara uppskattat, men som med allting annat så får du ju höra dig för! Du har fått så många bra tips här! Å jag har inte något annat å komma med men kom bara å tänka på det!

Hej!

Du har fått jättemånga fina tips! Min spontana tanke när jag skumläser igenom allt är att jag skulle åka dit med en gång om det är din bror. Om du själv orkar givetvis. Är de kvar på sjukhuset? Har du möjlighet att få se deras bebis? Ha med dig kameran. Absolut ge en nalle till lilla bebisen och kanske också till storasyster. De har blivit föräldrar igen om än till ett barn som inte fick leva.

Man behöver inte vara påträngande utan bara dyka upp en liten stund för att visa att man finns där. Några dagar i din värld är mååååånga lååååånga dagar i deras chockartade värld just nu och att vänta med att skicka sms några dagar skulle jag inte göra. Visa att du finns där nu. De som kom och hälsade på är de vänner jag minns. Orkar de och du så fråga om barnet - utseende, vikt, längd, vad som hände. Du märker om de vill och orkar prata just då.

Så ledsen för deras skull men också för er skull. Det är tungt för alla i familjen, släkten...

Varma kramar/Elisabeth med *Vendela*, Vilda och *Vega*

Vill bara trycka på lite: Skicka sms nu. Och ett till i morgon, eller kanske två. Och nästa dag. Och nästa. Varva med hälsa på/skicka blommor/vad du nu vill göra. Lägg lite tid varje dag på dem.
Vad skulle ni vänta på? Hur skulle det kunna vara för tidigt? För att de behöver tid att... vaddå?
Som Zoieli skrev: Deras två senaste dagar är inte "bara", det är de längsta dagar du kan tänka dig. Månads-långa. Hjälp dem att få lite input från omvärlden genom att höra av dig.
Det gör inget om man inte kommer på nåt att skriva efter några dagar. "Torsdagskram" funkar, och är tusen gånger bättre än ingenting.

www.familjeliv.se/Forum-4-48/m33517598.html

Det som gjorde mest ont i mig när vårt första barn dog, var om någon inte hade tid att prata längre för att de skulle ta hand om sina barn som behövde dem. Spelade ingen roll om det var stora eller små barn, det var den hemska avundsjukan att de hade friska barn men jag satt där med en tom famn...
Att ta sig tid och lyssna är något av det finaste du kan göra, men låt någon passa din bebis under tiden om det är möjligt.
Det är ganska lätt ändå att stötta någon i den akuta sorgefasen, då är det ju lätt att sätta sig in i hur de känner. Om ett halvår kommer din bror och hans fru fortfarande känna sorg och då är det ofta som omgivningen har tappat intresset. Så vill stötta din bror så tänk även långt framåt - glöm inte bort deras bebis. Försök att prata naturligt om deras förlust, utan att bli påflugen.

Håller med om det Mkmit och Zoieli säger. Viktigt också att tänka sig in i vad man själv skulle ha velat. Var rak och ärlig. Låter jättebra att du tar dig tid och bryr dig om - kom också ihåg att fråga och bry dig om när det gått en tid, månader, flera år ... Sorgen försvinner inte - den byter skepnad och man lär sig leva med den, men man har träffad barnet, man har ett barn för lite, ett hål i hjärtat.

Krama om dem från mig och säg till dem att när de är redo finns många med samma erfarenheter på nätet.

Hej
har inte läst så noga vad alla skrivit så jag kanske säger samma som andra, men jag vill bara säga att man inte vill vara ensam  hela tiden just när det är så nytt, vi hade våra föräldrar och vår dotter på besök dagen efter och vår lilla ängladotter låg i sin fina balja och alla fick se henne och gjorde även det.

Jag har själv märkt att många inte hör av sig sen de fått höra vad som hänt även om de säger att de ska ringa och så. Jag har själv fått ringa upp min bästa kompis för hon vågade inte störa, men man vill och måste bli störd just när det är så nytt för man vill prata av sig och man vill få berätta om hur det var och allt som man har inom sig.

Det är inte fel att ringa varje dag och höra hur det är och bara vara där för familjen. man måste itne gråta varje gång utan kan vara som normatl med.

Det var vad jag ville säga

Kramar

Kan tillägga att, som någon innan skrev, har du möjlighet att få träffa deras bebis kan det vara ett fint sätt att bry sig. Vi hade några av släkten hos oss på sjukhuset och det var så skönt att de fick se vår lilla bebis, så när vi nu pratar om henne så är det inte bara en bild för dem utan de har träffat henne. Det bekräftar liksom min roll som mamma. Det var verkligen ett barn vi fick, ett riktigt, som såg alldeles vanligt ut. Det är inte otäckt att se döda små barn. De sover bara en evighetssömn.

Har läst mycket men inte allt. Tycker att Mkmit säger mycket tänkvärt. Med flera. Många säger; skicka sms. Jag säger; ring eller åk dit. Skicka INTE sms. Det gör bara avståndet större.

Vill de inte svara i telefon så gör de inte det. Men att bli lämnad med ett sms kan jag tycka är jättejobbigt. Särskilt såna där det står att "jag finns för dig", "ring om du behöver prata" osv. För som många sagt, så orkar man inte söka någon kontakt. Och jag har bara känt mig ännu mer ledsen över att de tar en genväg via sms och inte vågar ringa. För jag har ju behövt prata, men att sätta mig ner och ringa till någon av alla som "finns där", enligt smsen, det är omöjligt. Om de nu "finns där", så är det bästa visa det genom att ringa eller att komma. Man behöver träffa människor som kan stå ut med ens sorg och bekräfta den - och barnet.

Ett tillägg bara. Vänta inte med att höra av dig. För varje sekund som går så blir såret större. Man har nog med sitt eget, att ta på sig andras rädsla för att störa/säga fel/se mig gråta...det bara gör den redan stora sorgen större. Så sluta fundera så mycket, hör av dig bara. Åk dit.

Oj vad ni är snälla och starka som orkar dela mer er! TUSEN TACK!

Jag har skickat sms och ringt till dom. Igår prtade jag med min svägerska. Vi bestämde att vi ska hälsa på dom imorgon. Jag sa att jag skulle lämna iväg vår bebis en stund men då insisterade båda på att han skulle följa med.
Men nu med vetskapen om att dom tycker att det är ok att han följer med så är jag jättenervös!! Jag är så rädd för att göra dom ännu mer ledsna...eller väcka upp känslor.

Och jag är också rädd för att träffa dom, vad säger mna? vad gör man? jag vet att det kommer säkert av sig själv men ändå...

Vad bra att ni har pratat! Var inte rädd, gå bara dit, var dig själv. Gråt om du är ledsen, krama om dem! De förväntar sig inga kloka ord, för det finns inga. Säg bara att du är hemskt ledsen, att du tycker det är fel konstigt och hemskt. Ta med en liten nalle, mat de kan ha i kylen, bara var där. Kanske har de tagit kort du kan få se, om du frågar. Om de uttryckt att de vill träffa din bäbis, så vill de kanske hålla och krama och det blir säkert känslosamt och mycket tårar. Men var inte rädd för det, så är sorg, mycket starka känslor. Det kommer att lösa sig! Stor kram till er allihop!

Svartluvan: Det finns inga känslor som du kan väcka upp hos dem. Det är en vanlig rädsla hos omgivningen men det stämmer inte. Vi kan aldrig bli påminda om att vi har förlorat våra barn, vi vet om det hela hela tiden.

Om de vill att du tar med dig barnet så gör det. Låt dem välja om de vill hålla eller låta bli och var beredd på att de kanske är jätteledsna. Men det är inte farligt att vara jätteledsen.

Mitt råd är att du inte ska försöka "göra saken bättre" genom att säga tex "det finns en mening med allt", "tur att (vad man nu kan hitta på... att barnet inte hann leva längre eller kortare eller sånt)" eller "ni är unga, det är bara att försöka igen". Jag uppskattar i alla fall inte sånt.

Däremot är det bra att låta dem prata och berätta. Fråga vad som hände. Fråga om barnet, vem var h*n lik, hur stor...

Det kommer gå bra. Det kommer kännas bättre för både dig och dem när ni har setts. Lycka till!