Förlossningsberättelser för oss i "Syskon i oktober-tråden"

Den 26/9 klockan 23.45 så föddes vår dotter Eila Felicia, 3405 gram och 49 cm lång. Hon ska heta Felicia i tilltalsnamn. Vi åkte in på morgonen vid 9.00 och gjorde en gynundersökning. De konstaterade att jag var mogen för igångsättning som väntat och vi fick komma tillbaka vid 12.00. Sen var det kontroller och grejer och vid ca 15.00 drog själva förlossningen igång. De tog det sakta med värkstimulerande dropp och sen tog de hål på fosterhinnan. Då drog mina egna värkar igång och de kunde ta bort värkstimuleringen. Jag var öppen 1,5 cm när jag kom in och jag vandrade fram och tillbaka i korridoren i några timmar. Hade värkar med ca fem minuter emellan och när de kom tätare med ca tre minuter emellan blev det jobbigt, men absolut uthärdligt och inte alls som sist. Då var jag öppen 4 cm och fick min ryggbedövning. Lite mer värkstimulerande dropp efter ytterligare någon timme och jag öppnade mig då snabbt till 10 cm utan att känna någon smärta alls. Härligt! Barnmorskan trodde att det skulle ta några timmar till, men efter att hon gått så tog det ca 15 minuter tills jag kände att det började göra ont så vi fick ringa på henne. Det visade sig att det var dags att krysta och det gjorde riktigt ont. Fick lustgas och bäckenbottenbedövning, men själva krystvärkarna kom jag inte ifrån. Det var 45 minuter av smärta men sen kom hon ut. Sprack inget och behövde inte sy. Det gjorde ont, men jämfört med sist så var detta en picnic och jag sa redan dagen därpå att jag kan tänka mig att föda igen på samma sätt.

Vad ni är duktig som har skrivit en förlossningsberättelse Jag känner att jag inte har någon ork till det ska försöka skriva i hop det någon dag när jag har ork och lust

Vad det är roligt att läsa era berättelser och OCG det är inget måste att skriva. Själv är jag rätt dålig att formulera mig i skrift men kommer nog göra ett försök när det väl är dags.

Tack för att ni delade med er, det är så spännande att läsa

Ocg, känn ingen press! Du har nog att göra med dina 6 pojkar
Och orkar du om ett tag så är det ju skoj såklart!

Bara 5 dagar över tiden kom värkarna! JAg som gick över 16 dagar med dotterna blev väldigt överaskad!
Lämnade min dotter hos dagmamma vid 9 och gick i bra takt hem. Väl hemma la jag mig i Tvn och hade bestämt mig för att njuta av en dag helt själv!
Men vid tiotiden börja jag känna de första värkarna. Jaha tänkte jag, bebis om vecka kanske? Gick med värkar varje natt i en vecka innan dottern kom!
Men värkarna blev kraftigare och vid 14 tiden när jag hämtade dottern var de ganska regelbundna var 15 minut...
Mailade min man att han fick nog vara beredd för värkarna hade kommit igång, men att jag skulle ringa om han var tvungen att komma hem. Min dotter var en ängel, hon lekte och pulade själv hela eftermiddagen...

Vid halv åtta på kvällen gick vattnet... hmm var det så det kändes! sist fick de ta hinnan inne på BB. Vid 22.00 ringde jag BB och sa att nu är det på G. "ta med dig dina papper, patientbrickan och din karl och kom in" så barnmorskan! Vi ringde svärmor som kom som ett skott och tog hand om dottern

På vägen in sjöng mannen "O helga natt" för mig! jobbigt att skratta och ha värkar samtidigt kan jag säga!! men vi hade himla kul i alla fall!!
Väl inne var det CTG kurva på i 20 minuter, var öppen 3 cm, så in på förlossningssal nr 11.
BM fråga om jag ville smärtlindring; japp EDA med en gång sa ja!! Testade aldrig lustgasen, vi gick inte i hop sist!

Vad skönt med EDA, vi låg och sov, jag i sängen och mannen på golvet!
Dock avtog värkarna lite så det blev värkstimulerande dropp.
HAde en jättebra BM och undersköterska, de gick där inne och sjöng med radion och var helt underbara!!
BM tyckte dock att det gick lite långsamt så hon gjorde både det ena och det andra för att påskynda... vet inte hur många gånger hon sa, när hon kollade hur många cm jag va öppen, "nu sitter jag här med handen inne tills du får en värk" "Har du inget bättre för dig så..." sa jag!

Fick sen så himla ont i ljumsken när en värk kom, tappen ville tydligen inte utplåna sig helt, det blev en kant på ena sidan, förklarade BM men den var mjuk så när en värk kom så försökte hon tryck undan den medan jag fick trycka på bebis rumpa, för att få ner huvudet.

Sen kl 5.19 fick jag klartecken att krysta! Nu så skulle bebis komma! ÄNTLIGEN!!!
Efter 20 minuters krystarbete kom han ut! Inga bristningar!! så skönt!!!

Teo vägde 4405g och 54 cm lång!

Trinnity - Låter som en bra förlossning!

V39+1
Mannen jobbade natt till igår och jag kände inget mer än innan. Eftersom jag är rätt förkyld och hostar mycket tänkte jag att det här startar inte ännu, dock hade jag sovit dåligt, dåligt på nätterna.

Mannen kom hem klockan 17:00 efter att ha sovit ut och vi började äta, då gjorde det ondare, men inte trodde jag att det var på g.

Pratade med svärmor i telefonen vid 18:00 som skulle vara barnvakt och mannen sa att jag hade lite ondare än vanligt, hon pratade på om väder etc och att hennes dotters man inte skulle komma hem förens sent på söndag. Inga som helst tankar på att det skulle vara på g tror jag...

Det avtog inte och jag undrade lite för mig själv hur länge falskt alarm skulle kunna hålla i sig.

Tog två alvedon och badade, sonen hoppade också i badet med mig för han tyckte att det var tråkigt att inte få bada med mamma. Med instruktioner att om jag andades så ville jag att han var tyst och stilla. Han var ganska tyst ch ganska stilla.

Ringde Es syster och sa att det fortfarande var på g och att vi behövde barnvakt.
Barnvakten hade för typ enda gången på 3-4 år tagit ett glas vin tidigare under dagen. :roll:
Fast hon satte sig i bilen och körde.

Vid 21:30 kom barnvakten och de lämnade huset ca 22:00, sonen och svärmor.

Vid 23:00 börjar jag känna att jag inte kan andas genom värkarna, utan låter lite som en brölande ko... jag försökte att andas neråt och inte uppåt som jag lärt mig på profylaxen.

Vid 23:30 ringer vi in och säger att vi kommer snart, eller jag ringer ännu en gång precis innan vi åker och ber dem läsa min journal också.

Vid 23:57 är vi inne.

Det är omöjligt att göra en ctg kurva på mig då jag inte kan vara stilla i värkarna. Så hon kollar mellan värkarna om det verkar bra.

Frågar om jag vill ha smärtlindring så att jag kan vara still. Jag säger ja till allt då jag är säker på att jag bara är öppen ca 1½ cm som förra gången.

Hon kollar och jag säger att jag vill inte veta, jag är säkert inte öppen något. Jo 7 cm är du öppen.

7 cm, rätt ok och ändå inte. Sen tror jag att det går 3-4 värkar och vattnet går.

De tar in en madrass på golvet och jag står på knä där och gungar.

Sen kommer krystvärkarna och jag vrålar som en ko och snart är tjejen ute och hon lägger henne mellan mina ben och jag tror att den korta navelsträngen är en snopp.

Så 44 minuter efter jag kommer in har jag en bäbis.

Med Tens och andning kommer man långt, den här gången hela vägen.

Jag tycker forfarande att det känns konstigt, men förlossningen var mycket bättre än sist och jag kunde tänka mig en förlossning till efteråt, men visst gjorde det ont!

Välkommen lilla lillasyster.

Född 081005
Vikt 3355 g
Längd 52 cm
Huvudmått 34 cm
Världens sötaste.

Trissan, tycker det är så spännande att läsa era berättelser... ge mig fler FLER ... själv kommer jag ju aldrig föda eller...

Schohoo´s förlossningsberättelse
Tror egentligen det började fredagen den 17 oktober. Har ju mått lite illa sista veckorna, men efter frukosten denna dag så blev jag EXTREMT illamående! Låg och läste hela dan, det var det enda som funkade!

Lördagen den 18 oktober mådde jag också illa, men inte alls lika illa som på fredagen.

Söndag morgon vaknar jag vid 9-tiden. Hade då lite ont i magen men trodde jag behövde göra nr 2. Gick upp, men nej, det var inte det! Kändes skumt i magen men det har det ju också gjort ett tag, tänkte att det är väl bebisen som buffar neråt som vanligt! Men det var ok denna gång, det gick att gå!
Så jag satte igång att diska och fixa i köket och gjorde frukost, och när jag hade hållt på en stund insåg jag att det fanns nåt regelbundet i detta ”buffande” neråt, så jag tog tid! ”Buffandet” kom var 3-4 minut, höll inte i sig särskillt länge, men inte var det bebisen, det var VÄRKAR!!!Shit vad glad jag blev!!!!! Men också orolig, värkar hade jag ju haft förut och dom hade försvunnit igen, så jag var lite orolig att det skulle försvinna även denna gång. Vi käkar frukost och fixar lite här hemma, och värkarna fortsätter! Vid elva-tiden ringer BB-Stockholm och säger att jag hoppas att det är på gång, men att värkarna är ca 40 sekunder långa än så länge, så dom ber mig återkomma när vi har tänkt att komma in!Ringer en kompis och kollar vad hon gör denna fina höstdag, ja om hon kanske rentav vill och kan köra till BB-Stockholm! Det kan hon, vi behöver bara ringa igen!

Värkarna jag har sitter strax under naveln mitt på magen. Jag har ju en TENS-maskin hemma men kan ju inte sätta Tensen där, så vi sätter Tensen på ryggslutet för att avleda smärtan lite. Det hjälper i alla fall lite grann….

Men vi halv 1 börjar jag känna att jag inte klarar mig på TENS som dessutom sitter fel! Förra förlossningen hade jag ju mest ont i ryggen, så jag satte TENS direkt på smärtan, det funkade ju bra!

Så jag ringer BB-Stockholm igen och frågar vad jag ska göra, värkarna är ju för korta, men börjar ju göra riktigt ont! Dom säger att jag vet bäst själv, och det var ju inte vad jag ville höra! KOM IN hade jag velat få till svar!

Värkarna är fortfarande ca 40 – 50 sekunder långa, och kommer var 2-4 minut.Så vi ringer kompisen igen och säger att hon får komma! I värsta fall blir vi hemskickade igen, men förhoppsningsvis får vi såklart stanna! Värkarna avtar lite när jag sitter ner i bilen, men det går ju inte att parera värkarna riktigt när jag sitter ner så det var ju bara skönt! Vi kommer fram till BB-Stockholm vid 14-tiden och får genast komma in i en förlossnings sal. Dom sätter CTG och jag får sitta ner på förlossningssängen i ca en timme. När jag sitter där så kommer inte värkarna lika ofta igen, och dessutom är det jobbigt att få värkar sittandes så jag ber om att få ställa mig upp. Bebisens hjärtljud gav dessutom ifrån sig rätt dåliga signaler, så när jag ställde mig upp blev dom bättre också! (lite för mycket hull på magen helt enkelt!)

Vid strax efter 3 kollar BM hur mycket jag är öppen, 3 cm!Hon säger att det kan jag ha varit sista veckorna av graviditeten eftersom jag är omföderska, och kommer inte värkarna oftare snart så blir ni hemskickade igen! Men vi fortsätter i 1-2 timmar till och kollar hur det går!Hon frågar om vi vill gå en promenad, men nej tack, det gör alldeles för ont! Eller om jag kanske vill duscha, men det hjälpte inte alls hemma! Så jag fortsätter ståendes vid en gåstol och kör TENS, som vi nu har satt nere vid ljumskarna framtill istället, och att försöka andas mig igenom värkarna! Men jag har inte gått nån andningskurs eller profylaxkurs, så det är svårt att andas, men jag jobbar på så gott jag kan i alla fall!

BM går iväg, det går säkert 30 minuter eller nåt sånt, men så börjar det att göra ännu ondare. Hon kommer då tillbaka och sätter akupunktur-nålar på magen. Denna gång hinner hon knappt att gå ut ur rummet innan det börjar att trycka på bak i rumpan! BM kommer tillbaka och jag säger att jag måste få lustgas NU!!! (hon som skulle skicka hem mig… vad hände???)

Eftersom jag inte får stå upp när jag tar lustgas tycker BM att jag ska sitta ner på en stol, och hänga på en saccosäck som ligger på sängen! Sätter mig ner och får lustgasen i handen, men när värken kommer så gör det ÄNNU ONDARE för att jag sitter ner, och lustgasen funkar inte alls! Får panik och ställer mig!!!! Då tycker BM att jag ska stå på knä uppe i sängen istället och luta mig över ryggstödet!

Jag tar några värkar i lustgasen, men jag får ingen hjälp av lustgasen alls! Det gör bara superont! Inser att jag har TENS på mig och tar bort dom eftersom jag inte riktigt känner när värkarna börjar! Försöker med lustgasen igen, men det GÅR INTE!!! Lustgasen hjälper inte alls! (och den som var min allra bästa kompis förra förlossningen… mycket konstigt!)

Helt plötsligt känner jag att jag måste krysta! Men BM vet inte om jag är helt öppen så jag tvingar henne att känna efter när jag står på knä, men självklart kan hon inte känna nåt då!Så jag trycker på ändå…. och PANG så går vattnet!!!! Det bara small!! Stackars BM som stod bakom fick en massa på sig…. Klockan var nu 16.45.

Jag hade i detta läge panik, så jag tvingade mig själv att lägga mig ner så BM kunde kolla om jag var helt öppen, vilket jag då var!

Men jag kunde inte stå på knä i sängen, det gick bara inte! Så ner på golvet och satte mig på pallen, där födde jag ju förra gången! Men jag kunde inte sitta upp på pallen, det gjorde alldeles för ont i magen! Sambon satt på en stol bakom min rygg, så det slutade med att låg ner i hans knä istället!!! Dessutom började jag greppa tag i hans rygg när krystvärkarna kom, så jag fick en handduk att krama istället!

3 krystvärkar lovade dom mig, hade dom sagt 4 så hade jag nog gett upp i detta läge… var helt säker på att jag skulle dö av smärta!!!

Och så var det dags att krysta!Varje gång det kom en krystvärk så vred jag tag i handduken och snurrade den med båda händerna ALLT JAG KUNDE!!! Allt för att kunna trycka på så mycket och så länge som möjligt! Jag hörde verkligen hur handduken knakade… (och dessutom råkade jag dra den över ögonen, så där lyckades jag få som brännsår mellan ögonbrynen och på näsan!)

Vet inte hur många krystvärkar det blev, men det var kanske 10 eller nåt sånt! Kände verkligen hur huvudet satt mellan benen och ville gärna krysta mellan värkarna också, men det var bara att försöka ta det lugnt och få kraft till nästa värk kom! Och helt plötsligt känner jag att huvudet åker ut och smärtan är borta DIREKT!!!

Klockan 17.32 glider hon ut!
DET var verkligen häftigt!!! Att smärtan kunde försvinna såååå fort!!! Sen efteråt blev jag sydd med 3 stygn.Dessutom ville inte livmodern dra ihop sig ordentligt, så jag fick ligga med dropp i nån timme också. Blödde totalt 700 ml, men det var nog inte så farligt ändå! Verkade värre när jag låg där med droppet. Men detta gör jag inte om!!!
(Blir det fler barn så måste jag ha EDA eller bli snittad!) Välkommen Aileen!!!Född 19/10-08

Vikt 4270 g
Längd 52 cm
Huvudmått 36,5 cm
Världens finaste såklart!

underbart schohoo! här sitter jag å grinar igen.....

ska skriva en berättelse jag oxå så fort jag kan! vill bara ta mig till sjukan å hämta texten från min förlossning först eftersom det är lite luddigt...

Tur att gick så fort trots korta värkar!!

nu har jag äntligen läst din berättelse schohoo - jag längtar såååå efter min FÖRLOSSNING  men samtidigt inte ont AJ AJ

Lördagen den 25 oktober 2008, 2 dagar före bf, satt jag i vårt nya hus och sydde gardiner när det knackade på balkongdörren. Det var min morbror och hans sambo som var ute på promenad och stannade till för att höra hur jag mådde. Medan vi stod och pratade kände jag hur det började rinna utefter benen. Det kändes konstigt att berätta för dem först, att vattnet gick, så jag stod och försökte se så normal ut som möjligt. Detta var ca kl. 14:20. När de hade gått gick jag uppför trappan till sovrummet där min man och dotter vilade middag. När jag sa att vattnet hade gått fick jag frågan tillbaka om det var nåt viktigt som verkligen var värt att väcka dem för. När Matt förstod vad jag sagt reagerade han lite mer och började göra Ella iordning medan jag ringde min syster och frågade om de kunde ta Ella ett tag.

Värkarna började komma igång vid 15 och vi var väl inne på förlossningen vid 16-tiden. Satt med ctg ett tag och allt verkade bra men barnmorskan ville inte undersöka mig då för isåfall hade vi varit tvungna att föda barn och hon var inte säker på om värkarna skulle öka eller vad som skulle hända så vi blev tillsagda att röra på oss litegrann. Då hade jag hyfsat regelbundna värkar men inte särskilt jobbiga. Ungefär vid 17:00 tror jag, sa jag till att jag kände som att det var på gång och ville bli undersökt för att se hur långt det kunde tänkas vara kvar och börja fundera över om jag behövde nån smärtlindring. 4 cm hade jag öppnat mig då. För varje värk gjorde det jättemycket ondare så jag började med lustgas men sa efter bara några värkar till att om det gör så här ont vid 4 cm så vill jag nog ha nåt starkare. Så bm beställde en EDA. När hon kom tillbaka för att förbereda EDA'n var värkarna ännu starkare och jag kände att det började trycka på. BM undersökte mig då igen och då var jag fullt öppen. Så det vara bara att avbeställa EDA'n och ställa in sig på att den här bebisen ville ut snabbt.

Helt plötsligt var det 3 personer på rummet utöver mig och Matt och då förstod jag att de sa inte att det snart var över bara för att få mig på positiva tankar. Tror inte att det var mer än kanske 7 krystvärkar och jag kände verkligen det där som jag inte kände när Ella föddes, att det var skönt att trycka på och hur kroppen tog över och hjälpte mig. Två värkar innan hon var ute fick jag känna på huvudet. Och i sista värken såg jag hur hon föddes fram.

En helt perfekt liten tjej som vägde 3145 g och var 50 cm lång, huvudmått 33,5 cm. Nova ska hon heta.

Det var faktiskt en häftig upplevelse. Visst gjorde det otroligt ont men jag var fullt medveten hela tiden och har känt som ett rus i kroppen sen det var slut.

Den 22 oktober (jag var i v.41+5) så var jag inne på förlossningen och blev inskriven för kejsarsnittet jag skulle göra dagen efter. Fick tid att komma in kl.20 för att sova. Så på kvällen skulle jag och mannen mysa (barnen var hos svärföräldrarna) och äta pizza innan jag skulle åka in. När han kom hem med pizzorna vid tjugo över sex. Kom min första värk. Aj aj aj kände jagm det gjorde mycket ondare än förvärkarna jag haft innan. Sen efter tre minuter kom nästa som gjorde lika ont och satt i länge kändes det som. Jag sa till mats det kanske har satt igång. var knappt jag vågade säga det för jag var så rädd att det var falska värkar. Jag ringde min mamma och berättade sen satte jag mig vid datorn och klockade tre värkar som kom med 3 till 4 minuter emellan och värkarna satt i lite mer än 1 minut. Sen ringde han sina föräldrar och berättade, det var nämligen tänkt vi skulle lämna vår ena bil till dem så att de kunde besiktiga den på fredagen. Men jag kunde ju inte köra och lämna den. Sen ringde jag förlossningen. Och när de svarade fick jag en värk som jag fick andas igenom först sen pratade jag med dem. De bad om personnummret, när jag sagt det sa dem. Stämmer det verkligen. Ja sa jag det gör det. Men du är ju redan inlagd på bb. Jag sa nej jag skulle komma in nu kl.20 och sova där. Ja ha sa hon. Hon frågade om värkarna var jobbiga. Ja sa jag. Då är du välkomen in sa hon.

Vi körde in, det kändes som en evighet innan vi kom fram. Jag ringde johanna och berättade att jag åkt in. Sen hann jag inte mer, gjorde för ont. Mats släppte av mig vid ingången och så parkerade han bilen. Sen gick vi in. Vi kom in vid tjugo över 7 Vi möttes av en barnmorska där inne som ledde oss till ett förlossningsrum. Där kom det en undersköterska och en annan barnmorska in. Jag bytte om och det tog tid för ja hade så ont. Jag fick lägga mig på britsen och de satte en ctg och så kollade hon hur öppen jag var. Tappen var helt utplånad och jag var 3-4 cm öppen. Jag fick lustgas som de ökade långsamt för jag mår illa av den. Men det hjälper, det hjälper mig att fokusera på något annat än värken. Men tillslut går inte det, jag skriker för att det gör så ont. Narkosläkaren kommer in som ska sätte eda på mig. Barnmorskan kollar hur öppen jag är 8 cm var jag. Så hon sa till han att sätta edan på mig. Jag sätter mig upp och när han satt den känner jag att jag vill krysta. Barnmorskan säger till mig att inte trycka på för bebisen är inte redo att komma ut än. Men jag kan inte låta bli, försöker med det går knappt. Jag får lägga mig ner och de kollar, jag är helt öppen och bebisen är på väg ut. Jag krystar två gånger. Sen känner jag att det svider som sören, de säger till mig att flåsa. Jag gör det och så säger de, titta här bodil, titta här. Jag tittar men fattar inte att bebisen snart är ute. Sen krystar jag och ut kommer min son. Han läggs direkt på bröstet, jag ser direkt att det är en pojke och han är helt perfekt. Han är lite slö i början men skriker till ordentiligt efter ett tag. Jag får krysta en gång till och då kommer moderkakan ut. Hon frågar om jag vill se och det vill jag. Tycker den är fantastisk. Tack vare den finns min son hos oss.

Jag har spruckit lite men det är normal slitage som de säger. Jag fick några stygn inne och tre yttre stygn. Sen berättar de att de var nära att ta med sugklocka för att hans hjärtljud gick ner och för att han kom ut med ansiktet uppåt istället för neråt. Men det hade inte behövts för jag krystade så bra själv.

Sen efter ett tag fick vi in brickan med mat och sen kom de och vägde honom. Han vägde 3790 gram och var 52 cam lång. Huvudomfånget var 37. Sen gick jag och kissade och duschade och så vid 01.19 fick vi åka ner till egenvården. Då var vi alla så trötta.

en sak till barnmorskan sa, när hon undersökt mig, har du kännt att vattnet har gått för jag känner inga hinnor. nej sa jag det har jag inte kännt. men tydligen hade vattnet gått innan utan jag märkt det. men jag hade massor med vattniga flytningar innan så det var väl därför jag inte märkt något.

Detta var en helt underbar förlossning, det gick fort men helt ok. Första värken kl.18.20, in på förlossningen kl.19.20, Öppen 3-4 cm kl.20.00, fullvidgat kl.20.45, krystar aktivt kl.20.47, zacharias född kl.20.54.

Nu har jag äntligen fått lite tid at läsa här... jätte kul att läsa!
Vad duktiga och starka ni är allihopa...
Kram

Mjukisb: Vad skönt att du slapp snittet och att det gick så himla bra!!!

Batgirl: Hon hade bråttom ut din lilla!!! Låter som en hmla bra förlossning!!

Bättre sent än aldrig!

Bf närmade sig med stormsteg och jag blev mer å mer förvånad över att bebisen fortfarande låg i min mage å hade det bra. Fick en tid i Eskilstuna tisdagen den 7 oktober för att kolla om jag var mogen för igångsättning och hur det i så fall skulle göras. Jag skulle dock inte räkna med att nånting skulle hända den dagen hade jag fått veta i telefonen så vi lämnade helt enkelt bara storebror på dagis som vanligt och åkte iväg på morgonen.

Efter ett snabbt UL, för att göra en grov viktskattning, gör man alltså en undersökning. Tappen är förkortad och bakåtriktad men väldigt mjuk och jag är bara öppen nån cm.

Jaha, säger läkaren, då får det bli igångsättning med gel till att börja med. Det är väl bara att köra direkt!

Va? Nu? Å herregud tänker jag och vi blir inlotsade på ett förlossningsrum, för övrigt samma som va hade sist! Dåliga vibbar….

 

Man lägger gelen vid 13-tiden. Dagen går, vi försöker roa oss genom att vanka runt på hela sjukhuset. Jag känner ingenting.

Kl 19 träffar vi en annan läkare. Vanligtvis gör man ingenting mer så här dags på dygnet utan avbryter försöket för att fortsätta dagen efter. Jag är dock rätt besviken och väldigt laddad, så jag får en ny dos gel i alla fall. Jag har ju trots allt inte gjort så mycket den dagen och är ju fortfarande rätt pigg. Vi fortsätter gå. Får rätt mycket sammandragningar nu men de är rätt korta och inte speciellt starka. Ca 23 bestämmer man att vi ska sova istället så jag får en sovdos. Jag vaknar vid 4 å har ganska ont så jag får mer citodon och somnar sen om.

 

8 oktober, en ny dag, nya tag! Morgonen börjar med ny undersökning, tappen är 2 cm, öppen 2 som går att vidga till 3. Eftersom jag fortfarande har en hel del sammandragningar så sätter man ingen ny gel utan försöker med BARD-kateter istället. Barnmorskan tror dock att den kommer lossna rätt direkt eftersom jag är så mjuk, det finns ju inget att spänna den mot. Mycket riktigt, en halvtimme senare ploppar den ut när jag reser mig upp. Suck!
Nu provar vi med värkstimulerande dropp istället. Klockan är 11:30.

 

Även denna dag rullar på utan några tecken på att min kropp tänker föda barn. 16:30 är droppet redan höjt till maxdos. Då börjar jag faktiskt få klart kännbara sammandragningar,   3-4 på 10 minuter. Är öppen 3 cm. Börjar känna mig rätt äcklig så jag ber om att få duscha. Väl där tar droppet slut. Eftersom jag hemskt gärna vill få igång nånting är jag inte sen att be om en ny påse! Jag får tyvärr ingen… Klockan är 18:30 och man vill inte trötta ut vare sig mig eller min livmoder. Än en gång läggs försöket ner. Börjar bli en aning frustrerande, även om det fysiska inte är speciellt jobbigt börjar jag bli rätt trött psykiskt. Vid 23-tiden har inget mer hänt, Bm försöker ta hål på hinnorna men lyckas inte så jag får mina piller och går och lägger mig.

 

9 oktober, öppen 3 cm, går att töja till 4… Läkaren lyckas få hål på hinnorna så vattnet går. Helvete vad obehagligt det var!

13:30 kopplar man dropp igen eftersom jag fortfarande inte fått några ordentliga värkar. Redan tre timmar senare har man höjt droppet på maxdos igen. Är öppen 4-5 cm och har värkar med 5-7-minutersintervall.

Nån gång vid 18 börjar det göra riktigt ont. Värkarna kommer var tredje minut men släpper aldrig helt. Jag kan inte slappna av alls eftersom det gör ont hela tiden. Ber om att få sänka droppet. Man halverar dosen å jag börjar andas lustgas, denna underbara uppfinning!! Nu räknar man ju med att kroppen har fattat vinken och faktiskt tagit över. Är öppen 6 cm vid 19-snåret, det gör skitont och jag står på knä i sängen. Börjar undra hur jag ska överleva och bestämmer mig för att EDA kanske inte är en dum ide i alla fall..  Narkosläkaren är dock väldigt upptagen hävdar barnmorskan så det kommer säkert ta flera timmar innan han kommer! Jag får nöja mig med en helt värdelös morfinspruta istället. Den enda effekt den har är att ja är lika groggy hela tiden, inte bara när jag suger i mig lustgas.

 

Straxt före 21 tycker jag att det börjar trycka på obehagligt mycket. Eftersom jag är livrädd för att få för tidiga krystvärkar även den här förlossningen ber jag bm att kolla om det inte råkar vara dags snart i alla fall. Det är det inte, jag är fortfarande bara öppen 7 fåniga cm. Paniken kommer smygandes, jag skulle för fan ha revansch på den förra förlossningen, inte uppleva en lika vidrig igen!

 

Vid 23 vill jag verkligen inget annat än krysta. Får klartecken eftersom jag äntligen är fullt öppen! Begriper inte för mitt liv hur jag kunde få det med tanke på hur högt huvudet stod fortfarande men det visste jag ju inte då. Så jag krystar, för allt jag är värd. Undrar om det inte ska kännas lite mer att bebisen tar sig neråt men vad vet jag, förra gången kände jag ju typ ingenting. Plötsligt kaskadkräks jag rakt ut, och i min luddiga lustgashjärna ser jag framför mig att nu, nu passerar huvudet spinae, då ska man ju må illa, jippi, snart är han ute! Men det händer liksom inget mer… Barnmorskan är där ett tag och uppmuntrar men måste hela tiden springa iväg, det är nämligen helt smockfullt på förlossningen den natten.

 

00:30 börjar jag få nog, varför händer det ingenting? Varför berättar ingen nåt och var i hela friden är min unge? Jag ber om att nåt ska göras så bm kallar efter en läkare. Det tar ytterligare en plågsam timme innan nån kommer tillbaka. Under tiden ligger jag mest och stönar, småkrystar och gråter… Väldigt trött fysiskt och helt slutkörd psykiskt.

 

Läkaren dyker som sagt upp vid 01:30, kollar läget och konstaterar att huvudet står på tok för högt för en sugklocka. Kanske om vi ger det en halvtimme till? Då blir jag galen och bryter typ ihop och kräver att dom ska plocka ut ungen, trots min stora skräck för snitt. Det verkar till slut gå in och ett snitt anmäles. Tyvärr får jag ligga i ännu en timme och vänta innan jag äntligen förbereds för operation. Spinalen sitter i alla fall där den ska och det är hur underbart som helst att äntligen slippa krystvärkarna.

 

Man konstaterar då att huvudet fortfarande inte hade rört sig en millimeter så den där halvtimmen hade ändå varit bortkastad.

Så, 02:51 är han ute, älskade Robin. Dom håller upp honom så jag får se, sen går dom direkt. Jobbigt att ligga på uppvaket helt ensam i flera timmar men jag vet ju att bebis mår bra.

J kommer ner ibland och informerar. Han berättar även att Robin låg i vidöppen bjudning och att det förmodligen inte hade gått att få ut honom vaginalt, skönt att höra!

 

Ser att jag har åtmindstonde 2 berättelser att läsa men det får bli en annan gång.

Kopierar in här vad jag skrev i en annan tråd, har dock inte läst igenom det själv än...

Hade ju BF den 13/10 men inte blev det nån bebis då...

Efter en överburenthetskontroll den 28/10 fick läkarn fram att bebisen vikt uppskattades till 3000g när den borde ligga på 3900g så det blev igångsättning dagen efter.

Den 29/10 kom vi in till mölndals förlossning för en igångsättning och eftersom jag bara var öppen 1 cm så skulle vi börja med "ballongmetoden" vilket innebär att dom sätter in en ballon som dom fyller med vätska och som spänns utmed låret och tanken är att ballongen ska vidga ut, när/om ballongen trillar ut så är man öppen ca 3cm. Efter 10 timmar med ballongen (max tid) så får läkarn ta ut ballongen på mig genom att släppa ut lite vätska ur den pga att jag aldrig öppnades tillräckligt. Läkarn tyckte det skulle bli för sen för mig att ta hål på hinnan utan sa att vi fick gå ner till BB för att sova där under natten.
Sova, visst i ca 3 timmar å sen bara ligga där å vänta inför nästa fas i igångsättningen...

Vid kl. 10 på torsdagen den 30/10 var jag öppen 3-3,5 cm, då satte läkarn å BM en elektron på bebisens huvud å då tas det ju hål på hinnan samtidigt, efter 1 timme utan att värkarna sattes igång så fick jag värkstimulerande dropp.
Droppet höjdes hela tiden under dagens lopp och jag fick bara ondare å ondare utan att nått igentligen hände. Vid 23-tiden på kvällen kom läkarn å jag överens om att när BM gjort undersökningen kl.00,30 och om inget mer hänt då (var öppen ca 4cm från lunchtid) så gör vi ett kejsarsnitt. Valet var att snittas eller att stänga av droppet å få en sovdos å fortsätta dagen efter, så då valde jag snitt.

Så vid undersökningen 00,30 så hade inget mer hänt så det var dags för snitt, gissa om jag blev lättad Efter värkstim.dropp i 13,5 timme så orkade jag inte mer varken fysiskt eller psykiskt.
Jag var ju som sagt bara öppen 4cm under hela dagen och hade fruktansvärt ont, provade först akupunktur, sen tog jag kvaddlar, efter det blev det lustgas och slutligen blev det EDA... Shit all den här värken utan nåt resultat, det var inte konstigt att jag blev psykiskt trött.

kl.01,50 den 31/10 kom vår dotter, Elin, vägde 3930g och var 52cm så hon vägde som hon skulle alltså var viktuppskattning helt fel