Min gravida bästa vän vill inte komma...

Hej! detta är jättesvårt och jag håller med om att vi som behöver stöd och hjälp i denna svåra situation, inte ska behöva förstå hur andra känner det. Vi förlorade vår son Aaron för ett år sedan ett par timmar efter förlossningen. Vi valde att ha minnessund för honom bara vi fyra i familjen, sedan var flera med vid urnsättningen ett par månader senare. Det funkade bra för oss. Sedan är det jättemåga som har svårt att hantera detta och ni kommer att bli besvikna på folk många gånger. Vi väntar nu ett syskon i april, och märker att nu är det plötsligt ok att prata och umgås med oss igen. Och jag trodde inte för ett år sedan att jag skulle kunna "förlåta" vissa personers uppförande, men jag har märkt på senare tid att det går. Det kanske inte blir samma som innan, men man kan bygga något nytt. Och tänk på hur starka vi blir av att ha gått igenom en sådan här sak....mycket mer än de flesta nånsin kan förstå.
Kramar och lycka till

Hade kommit på begravningen. men ahde pratat med dig först. Hur du känner och hur jag känner och sådära.. men anser att det är självklart att när man är vänner går man på begravning. är ändå dina barn som begravs, och då är man där och ställer upp som vän..

Vi har gjort så att vi har skickat ut inbjudningar. Jag själv kommer från en stor väldigt familjär familj så det var en självklarhet för oss att göra det stort också. Vi kör på samma koncept som vi hade tänkt till flickornas dop. Så, alla har fått en ordentlig inbjudan med OSA och allt... så vi kommer ju få en "förvarning" om vilka som dyker upp och inte.

Värdefulla erfarenheter jag får ta del härigenom, blir nästan arg när jag hör hur man stänger ute änglafamiljerna och sedan när det blir jordbarn -då är man välkommen...

Men det blir ju någonting annat då... ett annat sätt att umgås. Ett annat sätt att se på de personer som stöttade och de som avvek... är det mellanvägen kanske?

Vänner men inte bästa vänner?

Kikar in i tråden... och börjar med att beklaga sorgen..

Jag är inte änglamamma själv, men har en nära väninna som blev det ungefär samtidigt som jag blev mor. Vi var gravida samtidigt, så det var en enorm chock att det sedan slutade i katastrof för hennes del...
Även om det var jobbigt och jag brottades med alla motstridiga känslor av glädje över mitt eget barn, "skam" över att allt gått bra för mig, samt sorg över hennes stora förlust - så fanns jag där för henne. Vi pratade, och pratar, ofta om våra barn och hennes ängladbarn finns i våra samtal likväl som min dotter. Fanns aldrig i mina värld att svika henne då, för det var ju då om någon gång hon behövde sina vänner.
För mig obegripligt hur din väninnan resonerar, så egoistiskt tycker jag..

Jag tycker hon borde komma för din skull..
Jag har själv gått gravid på min väninnas barns begravning...

Tack alla ni som varit gravida och gått på era vänners begravningar. Jag vet att det har betytt mycket för era vänner. Skönt att få höra ifrån er som också varit i min väns situation och att det faktiskt överrensstämmer med det som några änglamammor sagt... internet är fantastiskt, jag hade aldrig kunnat få så här många och varierande synpunkter annars. tack.

Beklagar er förlust.
Jag kan verkligen inte förstå hur din "vän" resonerar när hon söger att hon inte kan komma på begravningen. Det är ju det största sveket man kan utsättas för av en vän.
Jag förlorade min son när min svägerska var gravid i 27 (det skiljde bara några veckor mellan oss) och hon ställde upp och fanns där den första tiden mer än många andra "vänner".
Jag tycker absolut att du ska sätta krav på din omgivning och särskilt din vän det är ju det minsta man kan begära.
Skulle hon inte komma på begravningen så visar det ju att hon inte är en riktig vän.
Hoppas ni får en riktigt fin begravning.
Många kramar från en annan änglamamma.

Jag beklagar verkligen din sorg av dina fina flickor! Jag kan inte alls förstå hur hämskt det måste vara att förlora sina barn, men jag vet att jag som vän skulle gjort allt för att stötta dig... Men...

Jag tillhör nog den skaran som hade haft fruktansvärt jobbigt att gå på en begravning överhuvudtaget under min graviditet. Detta handlar inte om att jag föringar min väns sorg utan om att jag mina känslor under mina två graviditeter varit väldigt jobbiga att tackla!

Jag kunde må dåligt för småsaker och mina fysiska krämpor gjorde att alla händelser och konflikter blev jätte jobbiga. Tror inte att jag hade varit så bra stöd i en sådan situation, men jag önskar att jag hade kunnat hjälpa och stötta på annat vis, mer än bara vara med under själva cermonin!

Jag hade klandrat mig själv för detta, men jag vet också om att alltför mycket "negativ stress" påverkar mitt barn negativt och det gör att jag faktiskt hade avstått... Dessutom kan det tyvärr bli väldigt negativa känslor efter förlossningen vilket inte heller är bra för mig...

Jag hoppas bara att din väninna stöttar dig på alla möjliga andra sätt för att visa att hon trots allt bryr sig!

*Styrkekramar* till dig...

Jag har bara läst TS och blir så arg och ledsen!!

Hur kan man som vän göra såå? Jag förstår inte!! Hon är verkligen ingen bästa vän om hon inte ställer upp för dig nu!

Missförstå mig rätt nu, snälla - det måste ju vara lättare för henne att stödja dig än vad det skulle kunna vara för dig - att vara glad i hennes barn när ni förlorat det mest värdefulla man kan ha?? Förstår du hur jag menar utan att jag gör dig ledsen???

Skulle bara vilja krama om er! Jag beklagar verkligen er förlust av det mest värdefulla man kan ha.

Kramar om!!!...
Jag fick gå på 2 gammla vänners begravningar under 1 veckas tid när jag var i 4-5 månaden...sen de andra orkade jag inte med!
Det var en våg som gick...flera tog sina liv under bara någon månad...ena efter den andra!
Det är inte såna som jag umgåts med på senare år utan tidigare...vi har gått olika vägar & de hamnade snett!

Beklagar sorgen..

Jag minns hur skör jag var inför begravningen av min son som dog i magen i v 31.
Vi visste att han kanske inte skulle klara sig, och under den månaden mellan beskedet om hur det kunde gå tills vi faktiskt fick det bekräftat på ett ultraljud hade jag kontakt med några av mina vänner, inte alla. Vid begravningen bjöd jag endast de jag haft kontakt med under Martins sista månad i livet. För jag var så rädd att någon av mina vänner skulle säga nej, för jag visste inte om vänskapen skulle kunna överleva då, trots hur många års vänskap som helst.

Har du pratat mer med din vän, och sagt att det är viktigt för dig. Att om det finns en tidpunkt då hon verkligen behövs som vän så är det nu.
Och har hon fått berätta hur hon känner? Varför hon inte vågar vara med?

Oavsett hur det blir så är det nog viktigt att ni båda får säga hur ni känner, på riktigt, och kanske kan ni komma fram till någon kompromiss.

Sen personligen skulle jag haft mycket lättare att se någon av mina vänner ha annat för sig på mitt barns dop. Det är ju vid begravningen jag behövde mest stöd av de som älskar mig mest.

Lycka till