Mitt i ivfbehandling och nu har han träffat någon, mardröm, vad gör jag?

Jag har inga direkta råd att ge dig Men jag blir undersam du sriverat ni kämpat länge för att bli gravida, även haft ett missfall.
Kan det vara så att hela ert förhållande har gått ut på att du ska bli gravid? Det är lätt att man hakar upp sig på detta enda, och resten av förhållandet får stå tillbaka. Det ska tas prover, ha sex på rätt tidpunkt, sorg efter missfallet osv.Detta kan bli ohållbart i längden för ett förhållande.
Kan det vara så din man känner ? Att ni inte finns längre att lust, romantik, vardag,vanliga aktiviteter har fått stå tillbaka för din längtan efter ett barn? Att du kanske betraktar honom som ett redskap för att kunna bli gravid?
Och nu ska du istället genomgå en ivf behandling med allt vad det innebär.
Ta upp detta med din man, är det så här han känner det är det svårt för honom att rekänna det , för det sårar ju dig något oehört.

nobilis! Nej det har inte varit så att vi bara fokuserat på att jag ska bli gravid, men det har ju under hösten varit mycket som kretsat kring ivfbehandlingen men han har längtat efter barn minst lika mycket som mig det var han som tog första initiativet till att han tyckte det var rätt tid för oss att börja tänka på familjebildning. Vi har pratat mycket om hur vi tyckt att vårt förhållande stärkts under de senaste 2 åren och vi har bägge ansett att vi aldrig haft det bättre än nu och som sagt tidigare han har själv sagt nu att han inte förstår hur han både kan tycka att vi har det bra men ändå bli intresserad av någon annan, att han försökt stå emot men att han inte tror att han kan bryta med henne

Då kan jag bara ge dig en stor varm styrke och tröstkram.
Vill du ha ditt barn så satsa på det.
Försök bli stark för ditt barn och din skull.
Hur din man känner och resonerar kanske du får reda på en dag, kanske inte.
Men nu ska du satsa och tro på dig själv och ditt liv.

Jag är verkligen ledsen för din skull! Har inga direkta råd att ge, förutom att följa ditt hjärta. Och så ställer man sig som tjej frågande: Vad är det för kvinna som ligger med en man mitt uppe i en sådan här situation?

Jag skulle inte dra mig för att ringa upp den här kvinnan och berätta för henne vad ni är mitt uppe i!
Kanske fattar hon och lägger av, hon kanske inte vill ha en man med ett blivande barn. För självklart så kommer han att älska barnet, förhoppningsvis inte överge er två...och det kanske är hotfullt för hennes del?
Jag bara spekulerar nu. Önskar av hela mitt hjärta att det löser sig för dig!

Styrkekramar!

Nobilis o PrettyPolly tack för värmande ord. Jag vet inte vad det är för kvinna hon bor ju i en annan del av landet. Min man har inte berättat för henne vad vi går/har gått igenom gällande barn jag frågade det, han säger att det spelar ju inte henne ngn roll. Om jag bara visste vem hon var så skulle jag inte dra mig för att ring o berätta. Det kan ju iallafall inte vara någon bra start på ett nytt förhållande att ha den utgångspunkten att han lämnar mig mitt i detta o bara flyr hem till henne även om hon inte får reda på det så bär han ju ändå med sig det han gjort o kan rimligtvis inte må så bra psykiskt även om han är bra på att förtränga jobbiga känslor

lavendel67: åh din stackare. Tycker oxå att du ska stå på dig och satsa på barngrejen om det är det du vill. Är själv mitt uppe i IVF-cirkusen och jag tror att jag skulle ha väldigt svårt att ge upp det just nu. Vet inte om jag skulle klara av att gå vidare... Är svårt att säga hur förhållanden påverkas av barnlöshet. I vårt fall har det varit väldigt jobbigt sen vi fick missfall för 2 år sedan. Jag har varit väldigt ledsen och min pojkvän väldigt frustrerad över att jag inte bara kan "bita ihop" och gå vidare...
Hoppas att det ordnar upp sig för er på bästa sätt. Skickar en massa tröstkramar från Turbolina.

Hej Lavendel67: Jag är i en liknande sits. Vi har försökt få barn i 5 år och för 1 år sen började vi en utredning. Det visade sig att det var hos han felet låg och att vi skulle få göra insemination. Skulle först gjort inseminationsförsök 1 i våras men då upptäckte de att jag hade lätta förändringar på livmodertappen som behövdes tas bort. Därför blev allt framskjutet till nu i höst.
I början av sommaren säger min fd sambo att han inte vet vad han känner för mig, om han vill ha barn överhuvudtaget osv. Han sa även saker som att om det inte skulle fungera skulle han få leva med vetskapen om att jag inte kan få det jag så gärna vill ha pga honom. Jag hoppades ju klart att det skulle gå över men för 5 veckor sen så flyttade han. Vi bråkade mycket i sommras och jag var konstant ledsen, kände ju att jag både förlorade honom och "vårat" framtida barn. Nu när det var så nära...

Vi har gått till en familjerådgivare 1 gång och ska snart dit igen. Vet inte om det kan få honom att tänka om, tror det inte men det är värt ett försök iaf. Han har jätte svårt att prata om sina känslor och jag tror att detta var en försvarsmekanism, flyr jag bort fårn det så finns inte problemet längre... Men hur ska jag få honom att inse det???

Till detta hör att min lillasyster igår fick sitt "oplanerade" barn och i februari får min storasyster sitt 2:a. Ingen av dom har försökt och velat så länge som vi men vad gör det när vissa bara blir gravida på en gång...

Det enda rådet jag kan ge dig som jag ¨ångrar att jag gjorde/inte gjorde. Jag ångrar att jag visade honom att jag var så ledsen(gav hnm säkert bara mer skuldkänslor) Jag ångrar att jag inte tog tag i det här med familjerådgivning på en gång (så man hade sluppit förstöra mera). I efterhand kan jag tycka det är jävligt konstigt att man som par i utredning o behandling inte måste gå hos en kurator eller ngt. Iaf kanske 5 gånger och sen välja om man vill fortsätta.
Kramar till dig

håller till fullo med dig. en eventuell separation betyder att du inte förlörar bara din partner utan också möjlighet att få ett barn.
han förlorar bara dig. han kan få barn med en annan kvinna senare.
som någon redan skrev, ofrivilligt barnlöshet kan slita på relationen, kanske är detta bara hans reaktion på allt ni gått igenom och han bara vill ventilera sig utan att ha tänkt igenom konsekvenserna?

Ängsblåvinge. Jag försökte få min man att följa med till familjerådgivningen men han sa bara att han hade svårt att se vad det skulle vara för nytta med det. Har själv bokat tid och kommer gå dit iallafall. Min man har också väldigt svårt att visa känslor, men sen vi fick missfall och sedan började med utredning o behandling (det är manlig faktor) så har vi haft ett så mycket bättre o öppnare förhållande det har vi varit eniga om. Var o pratade med en psykolog som sa att det mycket väl kan vara ett resultat av allt som hänt oss under året och hon sa just det att det är ett flykt beteende för att slippa ta itu med alla jobbiga känslor som kommit upp inom honom och att pga att det är manlig faktor finns något undermedvetet behov att få känna sig attraktiv för kvinnor trots att han då har svårt att producera barn på naturlig väg. Jag berättade detta för honom och han sa att det kanske kunde stämma men det lät inte som han trodde det. Det går knappt att prata med honom han är så uppe i denna nya unga tjej han träffat, och det känns för jävligt att han bara tycker att bara för att han säger att han är ledsen o vet att han sårar mig så är det okej att bara gå, att han är beredd att försaka mig o våra embryon o hela vårt liv. Han säger att han har försökt stå emot henne men att det inte går han har inte känt så här ngn gång och att han inte var beredd på att ngt sånt här skulle hända, att det ställt allt över ända för att använda några av hans egna ord, han har känt henne i 2 mån. Har också tänkt det att det var dumt att man inte automatiskt fick kurator tider när det är vanligt att det blir olika typer av slitningar under ivf o utredning. Inga av våra vänner kan förstå att han gör så här han har helt plötsligt blivit ngn helt annan person o skulle nog verkligen behöva gå o prata med någon men just det hur får man honom o inse det?

kram...tänker dig.
Jag träffade en kvinna i helgen..47 år o nybliven mamma..(naturlig väg).så om det inte är fel på dig så finns nog tiden att träffa rätt man därute igen..förstår dock ditt delemma o risken.

Det är väldigt få som kan bli gravida efter 45 års ålder. Utan att det är "något fel på kvinnorna". Fertiliteten går ner mycket efter 35 och ännu mer efter 40. Det är naturligt! Sedan kan för vissa fertiliteten gå ner tidigare och för vissa senare. Men du vet inget om lavendel67 fertilitet så du kan inte uttala dig om "att hon nog hinner träffa någon och bli gravid". Hon har ju dessutom redan gjort IVF av någon anledning också, men det kan ju vara mannen. Men på IVF-klinker i SVerige får man högst vara 41 el. 42 år.Förstår du skrev det för att vara snäll fast man måste vara i verkligheten också. Och hon måste ju hinna träffa någon ny också...

Lavendel67: Funderar på om det kan vara en flykt för din man för att fly från sorgen att ni har svårt att få barn. Ifall FET inte lyckas nu så behöver han inte känna lika stor sorg för "han har ju träffat en annan". Hur har ni gått vidare? Har ni gjort FET?
Kram!

Hej!
Förstår din situation precis. Min man lämnade mej efter 11 år och år av försök att bli gravida. Vi lyckades tilslut på naturlig väg efter ett misslyckat ivf och nu senare vet jag att han var otrogen när jag var gravid. När vår dotter var 3 veckor lämnade han mej för henne, allt bara brast för mig som du kan förstå.

Försök prata med honom, visa att du är ledsen och förbannad men håll inte på o kämpa med det för länge om det ändå inte leder nån vart. Förstår att du älskar honom än men slösa inte bort din dyrbara tid på en karlslok som han! När han stack sa många att han nog "mådde dåligt", han hade fått en chock efter graviditeten och förlossningen och allt ansvar det medför att bli förälder. All detta trodde jag till en början på men han var väldigt närvarande och saklig när han sa att han träffat en annan så då förstod jag.
Ta hand om DEJ nu o kram till dej!

Jag tror inte att män fungerar riktigt som vi kvinnor vill tro. Jag har egentligen ingen aning om hur din man är TS men jag gissar utifrån det du har skrivit i tråden. Säg att din man är som dig gammal kring 40, får reda på att hans spermier inte riktigt fungerar som de ska. Här tror jag att män regerar, "jag är inte tillräckligt mycket man", ungefär som när äldre män får potens problem. Vad gör man då som medelålders man- jo, ser till att boosta sin manliga fåfänglighet med att träffa en ung tjej som visar att han minsann är en RIKTIG man. Vad tror du TS?

Hur har det gått ts?