Hur länge väntade ni innan besök vid ÖF?

Vi var hemma i knappt en månad innan vi for till AdoptionsÖppnaFörskolan. Den "vanliga" tog det klart längre tid för oss att åka till....
Våra Prinsar var 14 månader när vi kom hem med dem.

Hur vi tänkte? Hmm... ingen aning, det kändes nog bäst just då och det visade sig vara bäst -för oss i alla fall.
AdoptionsÖppnaFörskolan är en gång i veckan och där har det aldrig varit några problem, Prinsarna älskar att vara där. Den "vanliga" är det mycket mer barn på, med allt - bra och dåligt - som följer på det. Där väntade vi säkert 3, 4 månader innan vi gick till. Är där lite strö gånger fortfarande men besöker AdoptionsÖppnaFörskolan varje vecka.

Lycka till med er son!!

Jag tror vi gick på öppna förskolan för adoptivbarn efter 2-3 månader (mest för att vi kom hem mitt på sommaren), i kanske en dryg timme eller ett par timmar. Vi gick kanske bara några enstaka gånger under det första halvåret, men något oftare den andra halvåret - inte så ofta som 1 g/v men nästan så. Det är bara att gå när ni känner ni vill prova - du är väl med hela tiden, så det behöver inte vara mer omtumlande än ett besök på IKEA eller mataffären... Man är ju inte där så länge med små barn.

Vår son älskade gå ditt, särskilt det andra halvåret, då han var tryggare med både oss och med 'rutinerna' där (främst sångstunden, en riktigt höjdare).

Vi hade varit tillsammans i 3 veckor i landet och sedan 2 veckor hemma innan vi besökte AC's öppna förskola. Vår tjej var 3 år när vi kom hem och hade på barnhemmet redan gått på riktig förskola 5 dagar / vecka i ganska lång tid. Hon ville träffa andra barn så vi tog chansen. Det gick bra men var inte så roligt eftersom hon var det enda barnet i den åldern och då kände sig ensam.

Vår tjej (också från Taiwan)älskar sin öppna förskola och vi går där 2-3ggr per vecka. Vi väntade nog bara någon månad innan vi började gå där. Hon har inte alls uppvisat samma stress där jmf med tex IKEA. Jag tror att miljön på en öppen förskola är rätt så lik miljön som hon hade på barnhemmet och så finns ju jag tillhands hela tiden. IKEA däremot är som att besöka en annan planet för henne. Vi valde att gå på den "vanliga" kommunala öppna förskolan som ligger nära istället för att åka iväg långt till någon förskola för adopterade. Jag informerade förskollärarna om att inte ta upp henne och inte trösta utan visa henne till mig och jag tycker det funkar bra. Resurserna som en öppen förskola erbjuder passar jätte bra eftersom adopterade barn ju ofta är lite äldre. Vår tjej var 2,5 år när vi fick henne.

Min dotter adopterades för längre tid sedan och då var det mycket prat om att man skulle vänta med att besöka t ex öppna förskolan. Vi väntade 8 månader, men hade nog gått efter 6 månader om det inte vore för att det sammanföll med semesterstängningen. Jag skulle göra likadant idag. Jag kan inte se en enda nackdel med att vänta en stund med så pass krävande aktiviteter för en nyhemkommen, chockad och inte anknyten 1-2 åring.

Vi väntade knappt två månader med båda barnen, men kom hem mitt i sommaren båda gångerna när allt var stängt så det var det tidigaste som gick i vilket fall...

Tack för era svar. Vi ska ta och gå dit så småningom. Jag tror det kan vara bra att få lite ombyte en gång i veckan än att bara vara hemma med sin mamma
Vi har ingen speciell öppen förskola för adoptivbarn vad jag vet, men vi har ett Öppet kyrkis jätttenära.

Ha en trevlig helg!

Vi gick efter ett halvår hemma.

Barnet hade levt på barnhem och det var väldigt tydligt de första månaderna att andra barn utgjorde ett hot och sågs som konkurrenter på liv och död vilket barnen på barnhemmet faktiskt också varit. Ibland tror jag inte riktigt vi vill se vilket ruskigt liv våra barn levt innan vi fick dem. Att de helt ensamma faktiskt fått kämpa för sina liv på riktigt. att snabb anpassning och soligt humör och öppenhet bara är ytterligare ett sätt att överleva. Inte alls behöver betyda trygghet och att institutionsskadorna och skadorna från separationer inte påverkat just mitt barn så mycket.

Barnet var 2 år når vi kom hem. Om jag inte haft väldigt stor erfarenhet av barn innan hade jag nog inte sett hur "fel" barnet betedde sig. Kanske jag tagit det glada och soliga som något positivt? Sett det oförsiktiga beteendet som ett tecken på att barnet var tryggt och modigt, och inte livrädd att missa något och hamna sist i kön till livets nödvändigheter så som värme och mat?

Kanske detta inlägg inte egentligen passade i denna tråd? Vad jag egentligen ville få fram är att jag på denna sida och framför allt i bekanskapskretsen många ggr blir förskräckt över hur lite många färäldrar väljer att se av sina barns svårigheter. Detta är inte ett svar på något tidigare inlägg i just denna tråd. Ingen direkt kritik mot dem som väljer att gå till ÖF efter några få veckor eller månader. Men anledningen tiul att vi väntade i ett halvår är alltså att barnet behövde lång tid på sig att komma in i lugn och ro i familjen. Jag ville inte sätta barnet i situationen att känna sig hotad av andra barn, behöva konkurrera med andra barn igen innan den riktiga tryggheten infunnit sig.

Det är svårt att få någon förståelde för detta av omgivningen. Öppna sociala barn ses ju som trygga barn. Ingen förståelse finns för att det också kan vara ett tecken på ett extremt otryggt barn. Det finns också en rädsla för att barnet ska bli isolerat och inte lära sig att umgås med jämnåriga. Då glömmer folk att detta barn levt hela livet omgivet av massvis med barn och har ett beteende som det fått utveckla för att överleva i en sådan miljö. Barnet måste slippa andra barn under så lång period att det får "börja om från början" och kan se jämnåriga som små spännande kompisar och inte konkurrenter på liv och död.

Några barn kan säkert ha haft det bättre än mitt och därför inte behöva så lång tid för att landa i sin nya familj. Fantastiskt när det är så! och barn som fått bo i fosterfamilj istället för på barnhem är generellt mer "normala" i sitt beteende, blir fortare trygga med nya föräldern/föräldrarna. Syns myckjet tydligt bland våra vänner. Men av vad jag ser bland vänner och bekanta så är det många många föräldrar som verkligen inte ser vad deras barn upplever och vad deras beteende bottnar i. För det är verkligen lurigt, och få orkar ta till sig hur barnet haft det sin första tid i livet. Jag själv har inte till full orkat ta in allt mitt barn tvingats uppleva, men jag jobbar på det.

Såklart är vi ivriga att bli en normal familj. Ivriga at framhålla att våra barn är helt vanliga barn att vi är helt vanliga föräldrar. Det är vi, men ändå inte. Låt er inte pressas av omgivningen som vill så väl,men som inte alltid förstår.

Kramar till alla föräldrar där ute som kämpar för sina barn och för att få omgivningen att förstå och vilja acceptera att våra barn har helt andra förutsättningar och behov än de icke-adopterade trots att de är så lika och uppför sig så normalt och välanpassat.

Ingrid Marie: Jag tycker att ditt inlägg passar här. Det är viktigt att man tänker efter före så att säga. Mycket intressant.

Ingrid Marie: Mycket intressant att få ta del av dina erfarenheter och väldigt kloka ord!

Kram/ Kluran

Ingrid Marie: Intressant inlägg! Båda våra barn var så väldigt positiva och glada första tiden tillsammans. Det kändes lite märkligt med tanke på vad de hade gått igenom. De hade ju totalt bytt liv och hamnat hos två personer som pratade ett helt främmande språk. Men det var ju självklart en överlevnadstrategi som de hade med sig sedan tidigare.

Vi valde också att vänta länge med Öppna förskolan. För att barnen inte verkade ha något behov av att träffa andra barn, och för att vi kände att vi behövde lång tid att landa som familj.

Tack Ingrid Marie för bra inlägg. Jag får justera mitt inlägg och säga att vi nog dröjde två månader innan vi gick till öppna förskolan, när jag nu räknar efter. Vi hade då även träffat henne tidigare. Som du säger beror det nog mycket på deras historia. Jag har inte upplevt att vår dotter sett några andra barn som ett hot och det kanske är ett bra betyg till hennes barnhem. Däremot är jag mycket vaksam på hennes charmbeteende mot andra vuxna och vi har gått tillbaka och använder bärsele mer och gör färre utflykter för att få henne på rätt spår igen. Jag tycker ofta man läser att "mitt barn är så väl anknytet och det har aldrig varit något problem" ?? !! Grattis, men så upplever inte jag det iallafall när jag jämför med vår biodotter där man aldrig ser tillstymelsen till sådant beteende.
Bra tråd mer debatt!

Ingrid Marie: Bra påminnelse, tänkvärt.

Ingrid Marie: Intressant inlägg. Anknytning behöver dskuteras mera!

Har funderat lite över sonen som alltid är glad hemma och smajlar mot världen. Är han verkligen glad eller är det en överlevnadsstrategi? Precis som du skrev. Även om han bott hos fostermamma.

På nätterna kan han skrika i sömnen. Är det normalt eller tar han ut andra känslor så? Separationsångest? Eller är han för liten för det? (10 månader)

Tittar man på anknytning.nu så uppfyller han alla kriterier för god anknytning - men betyder det att han är på väg mot en god anknytning?