Behandla lika? hjälp mig!!

insolito skrev 2009-01-26 20:22:56 följande:

Jag sitter i samma båt som så många idag. Har 2 bonusbarn på snart 5 och 7 år. Och en biodotter på 4,5 månader.
Jag har även själv växt upp med bonusföräldrar, styv och -halvsyskon.
Och med mina svar utgår jag från det :)

1) Huruvida du ska älska ditt bonusbarn lr inte så är det inget du kan tvinga fram. Jag älskar mina, men av naturliga skäl inte på samma vis som mitt eget barn. Däremot behandlar jag dom som jag kommer behandla mitt, vad gäller regler och rutiner. Känslorna kan vi ju inte styra, men då har vi ju vårt sunda förnuft :)Jag skulle aldrig medvetet göra skillnad på barnen så länge dom bor här! Och jag tror det är viktigt att dom känner att dom betyder lika mycket som sitt syskon. Så länge mamman finns med i bilden så tror jag inte ens du ska oroa dig för att du ska ta för stor plats i ditt bonusbarns liv. Du och din smabo och eran lille, är ju hans familj :) Och hans mamma likaså när han är där.

2) Jag tror nog det är viktigt även här att barnen behandlas lika av er båda. Låt den store ta del av den lilles liv och utveckling :) Ta med honom på blöjbyten t.ex. Låt honom vara storebror :) Men låt kanske någon särskild del bara vara pappatid. Vi har t.ex sagostunden inför nattningen tillägnad bara pappa-barn. Det är deras tid :)

3) Konsekvenser... Så länge du känner att du behandlar barnen rättvist så ska du inte bry dig om vad den andra mamman säger. De känslor som kommer farande över en när man får ett eget barn, kan ingen ta ifrån dig. Dom är dina. Och den kärlek du känner för ditt barn ÄR rättvis. Den kärlek får ju förhoppningsvis ditt bonusbarn av SIN mamma! Men du kan självklart vara en trygghet och värme för ditt bonusbarn utan att vara mamma! Den riktiga mamman kommer kanske försöka med något ful-spel. Men då är ändå det viktiga att DU känner, att du gjort så gott du kan.

Du verkar vara en vettig människa så det finns nog inga tvivel om att du kommer fixa detta galant ;)

Lycka till!

insolito skrev 2009-01-26 20:22:56 följande:

För mig så är det självklart att man ska behandla sina bonus- och bio barn på exakt samma sätt. Själv är jag skilssmässobarn och alltid kännt mig som en gäst framförallt hemma hos min pappa där jag inte hade egetrum utan var förpassad till en bäddsoffa när jag var där. De inkluderade aldrig mig i deras familj utan jag stod alltid utanför, inga födelsagsfirande, inga julklappar inget. Kan säga att jag än idag mår dåli när jag tänker på det.

Vad det gäller skillnad på syskon så tycker jag inte att man ska göra några som helst skillnader. Sen kan man inte ta titeln mamma kanske, men kvinnlig vuxen förebild är man.

Min morbrors fru har två varn sen tidigare och sen har de ett gemensamt. Han har en regel som har är stenhård på för hella familjen och det är att "Hemma hos oss är alla lika mycket värda, älskas lika mycket och behandlas likadant. Det spelar ingen roll vilka föräldrar man har för vi sover under samma tak och då är vi en familj." Tycker det är det självklara synsättet i den moderna världen med platsmammor, bonusbarn och extrapappor i nästan narenda familj!

Amilie skrev 2009-01-29 15:39:34 följande:

Det finns ett enkelt svar för alla dina frågor. Du skall göra det som känns bra och naturligt för er! Konstla inte till det så mycket och fundera inte så mycket i banorna "hur gör en mamma" och "hur gör en extra-/bonusmamma". Gör helt enkelt det som känns rätt för dig i den aktuella situationen och bry dig inte så mycket om vad barnets biomamma skulle tycka om det. I er familj har hon inget inflytande, det skall hon i alla fall inte ha. Saker som ligger utanför er familj däremot, som umgänge med mamman, dagis och skola osv är inte dina områden, men inom hemmet och familjen så finns det ingen anledning att "tassa på tå" om man inte själv vill det.

I och med att det kommer att vara så liten åldersskillnad på barnen så tror jag att det absolut bästa är att inte skilja någonting på hur barnen behandlas, men för att det skall fungera så måste det kännas rätt för dig att behandla din mans barn som ditt eget. Det kan ingen annan än du själv avgöra.

tack det var ett bra svar

jag har nu två barn med tre år emellan. Jag tycker att det låter väldigt bra att engagerar dig i bonusbarnet och tycker så mycket om honom. För mycket omtanke och kärlek tror i alla fall inte jag att barn kan få.
Sedan en sak som sällan kommer fram i trådar om styvfamiljer, barnen som blir syskon kommer (om allting går som det ska) ha en mycket längre relation med varandra helst uppåt 75-80 år.
De har rätt till att behandlas på lika sätt. Mina små killar har sin alldeles egen relation som inte inkluderar mor och far redan nu när minstingen är 1,5 år.

det är helt sant, bra perspektiv

Hejsan, vet inte om mitt svar är nått direkt svar, mer lite om hur vi har det. = )
Jag är 22 år, träffade min sambo när jag var 17, och han hade då en dotter på 3 månader, när Jenny hade fyllt 1 år så flyttade jag ihop med Mats, och han har då Jenny varannan vecka (det har vi fortfarande) i början va allt jätte jobbigt, INTE med Jenny men med mamman (det är Mycket Mycket bättre idag, idag kan vi prata när vi ses och det e skönt, lite nervigt men skönt Tycker iaf jag....)
När Jenny va runt 2 år så började hon säga mamma till mig men jag klar gjorde då att jag är inte din mamma, din mamma heter ******** Och jag är Anna, och det hjäpte jag "vill inte" vara Jennys mamma, hon har en och det räcker, men för det kan JAG älska Jenny som om hon vore min egen med tanke på att jag har funnit hos henne i hela hennes liv nästan.
Idag är hon 5 (i april) och hon är en STOLT stora syster till en lillebror, OCH dom älskar varandra, hon är en underbar storasyster, det ända som känns e att man inte ger henne lika mkt tid längre när Hampus är vaken, utan - nej Jenny du får vänta till Hampus sover eller vi gör det sen, eller en annan dag mm.
Men nu försöker JAG ta igen tid på kvällarna då Hampus lägger sig mellan 18.30-19.00 och Jenny vid 20 så försöker jag pyssla,läsa och mysa med henne då...
Hmm vet inte varför jag skriver men, Jag älskar Jenny! Och det är samma regler för både henne och Hampus, Jag personligen tycker att man behandlar barnen lika dom kommer ju alltid att vara syskon och hur som helst så kommer ju din sambos son alltid att vara storebror, så varför ska dom inte behandlas lika? OM ni ska leva resten av erat liv ihop så kommer ju hans son alltid vara en del utav dej och du kommer garanterat vara en del utav honom....
hmmm känns som jag bara maller och maller och tappar tråden lite, hehe men hmm, hur ser din och bonus sonens relation ut idag? kan du hitta på saker själv med honom eller?? Jenny har ju fått hjälpt till med lillebror sen han kom, hon fick hålla honom första dan, myste, pyssla, gav honom nappen, fixade till pyjamasen mm. men jag har alltid varit noga med att hon ska känna sig delaktig det är ju trotts allt hennes lillebror, Men även nu tar hon om han om honom hon leker med honom på sitt rum, delar med sig av sina leksaker och då måste ju vi försöka se till att Hampus delar med sig av sina(det e ju inte lätt att få en 1 åring å förstå det men det kommer han ju få lära sig på dagis om inte annat) Men här hemma dela vi på allt mellan båda, ska Hampus få nya kläder får Jenny det oxå. Får Hampus gå från bordet får Jenny det med och tvärtom, annars väntar vi tills alla e klara.......
Oj förlåt nu e jag sådär långdragen igen =0 )) *ler*
Men jag tror att om du bara gör storebror delaktig i syskonet och behandlar lika så kommer allt lösa sig, Han behöver inte säga mamma till dig för det.
jag hämtade Jenny på dagis själv en dag(Länge sedan) och så kom det fram en liten kille, när jag höll på och klädde på Jenny och frågade vem jag va, och då sa jag att man kan säga att jag är Jennys extra mamma, jag bor ihop med Jennys pappa, svarade jag då, Men jag blev snabbt rättad utav Jenny - Ne du är inte min mamma, min mamma heter ******* du är bara min Anna som tar hand om mig och hjälper pappa = )) hehe - så va det med det! men nu kan hon säga fel och råka säga mamma till mig, och sen suckar hon och tittar på mig - du vet vad jag menar, säger hon bara då = )) hehe Lycka till iaf mvh Anna

Vad roligt att få höra din historia. Visst kan jag göra saker ensam med pojken, jag älskar honom. Ibland passar jag honom också när ingen annan kan jag vill ha en bra relation med honom, ungefär så fin som du berättar.
Vi har hittat ett smeknamn till mig som han kallar mig för. Det finns ju ett namn för mamma och ett för pappa så varför inte ett för en extramamma utan mamma i... så han kallar mig för Bobbo... :)

Kämslan, den ska man inte förringa, Lyssna till dig själv och hur du känner att du ska göra.

Min styvfar som idag ingår i "mina föräldrar" sa för många år sedan, jag kan vara rättvis mot dig som mot mina barn, du får samma procentsats av arv, du får samma ekonomiska möjligheter, du får julklappar för samma summa, du får ett eget rum, du får din egen tid- med mig eller din mor - men jag kan aldrig älska dig på samma sätt som mina egna barn, däremot har du och jag nog den bästa relationen i familjen :o) och så är det! Jag vet att vi är viktiga för varandra, men jag har ju en egen pappa som älskar mig mest och inte mina andra syskon som inte är hans barn.

Vad som är viktigt idag, när jag har en bonusdotter är att hon känner att jag ger henne rättvisa, att hon betyder lika mycket hos oss som någon annan medlem av denna familjen oavsett hennes mamma som bor någon annanstans.

Men det är en svår balansgång men bara att du har tankar kring det gör dig till världens bästa styvis för just dina bonusar :o)

haha
tack för allt stöd, ligger mkt i det