rätt eller fel
Är det rätt eller fel att kalla sig mamma/pappa till ett bonusbarn??
Vad tycker ni??
-
-
Svar på tråden rätt eller fel
-
Det är barnet själv som bestämmer vad den vill kalla dig. De brukar trots allt komma på de bästa lösningarna. Min vännina har en son på tre och han kallar sin biomamma för mamma och sin bonusmamma för mami och lika med papporna. Inget vet var han fått det från, men det funkar bra för dem!
-
OM föräldrarna lever tycker jag det är helt fel. De är inte pappa eller mamma.
-
Fel om de biologiska föräldrarna finns med i bilden.
-
Ni som tycker det är okej att barnen bestämmer själva, från vilken ålder är det ok?
Små barn testar ofta ord och börjar säkerligen kalla en mamma Om man uppmuntrar det eller tycker det är ok. Min 3 åring kallar kompisens mamma för mamma eller har iaf provat några gånger, hans kompis kallar ju henne mamma så vill ju prova.
Det är skillnad på att känna att bonusmamman är mamma och att uppmuntra ett barn som testar ord för mamma också. -
Zaria skrev 2009-02-05 21:40:58 följande:
Ni som tycker det är okej att barnen bestämmer själva, från vilken ålder är det ok?Små barn testar ofta ord och börjar säkerligen kalla en mamma Om man uppmuntrar det eller tycker det är ok. Min 3 åring kallar kompisens mamma för mamma eller har iaf provat några gånger, hans kompis kallar ju henne mamma så vill ju prova.Det är skillnad på att känna att bonusmamman är mamma och att uppmuntra ett barn som testar ord för mamma också.det stämmer riktigt bra -
I ditt fall, utan att veta mer än att biopappan gick bort för 3 månader sedan, så hade jag nog varit lite noga med att de ska veta vem som är "riktiga" pappa. Det finns ju förmodligen släkt på pappans sida (farmor, farfar, kusiner etc) som barnen fortfarande har kontakt med.
Sen vet jag inte hur man skulle "tillrättavisa" på ett bra sätt. För barnen kommer ju styvpappan bli den pappa som de känner till... men man vill ju ändå inte att de ska tappa bort sin riktiga pappa... jättesvårt.
Jag hade nog inte tillrättavisat, men pratat om deras riktiga pappa, visat bilder etc, försökt träffa farmor etc med jämna mellanrum... så de inte "glömmer"... tror jag... -
Dom vet vem som är pappa.. Vi har nästan ingen kontakt med pappas släkt
-
Det är en bra fråga. Mina barn kallar min sambo vid namn men ibland ropar de på "pappa" och kommer på sig själva och skrattar. Vi har inte lagt nån värdering i detta utan låter barnen säga vad som faller dem in. Har diskuterat det med mitt ex och han tycker heller inte att det är nåt att lägga nån energi på. Vill barnen kalla min sambo för pappa gör dem, det enligt honom. Han är ju en pappafigur i vår familj. Mitt bonusbarn kallar mig vid namn. Tror inte man ska kommentera särskilt mkt till barnen heller utan att de väljer vad de anser känns bra för dem. Frågar de vad de ska säga så skulle jag nog säga att de ska nämna dem vid deras namn....
-
Håller med Zaria - min treåring kallar mig för "pappa" eller "mamma+pappas förnamn" vissa dagar
Så småbarn kan ju testa och kolla vad som är "rätt o fel" onödigt att uppmuntra dem. jag tycker inte det skulle kännas ok om min sambos barn kallade mig mamma - de har ju en mamma redan. Tycker det är viktigt att särskilja rollerna. -
Jag har tre bonusbarn här hemma. dom säger becca, men kan också säga om någon frågar att jag är deras låtsasmamma (blir rörd då) brukar inte kalla mig för specifikt mamma. Men jag är ju en förälder till dom; vårdar dom och tar hand om dom som mina egna. tycker att förälder låter bättre nästan, man titulerar ju sig inte.
-
Det beror på situationen tror jag.. Jag stör mig otroligt på att min dotters pappas särbo (som träffat henne kanske 10 ggr) kallar sig bonusmamma till min dotter. Jag skulle aldrig kalla min pojkvän för bonuspappa. Min dotter har en mamma och en pappa.
-
Kanske ska tillägga att dotter aldrig kallat varken min pojkvän eller pappas flickvän för mamma/pappa, utan säger deras namn. Det verkar vara det naturliga för henne. Då tycker jag det inte finns någon anledning för vuxna att förvirra henne. Särskilt inte när dom träffas så pass sällan.
-
Det här är en fråga som verkar mycket känslig för vissa bioföräldrar. Själv tror jag att man måste utgå från hur barnet ser på situationen och inte alls på hur man själv känner.
Jag har en bonusson på snart sex år som jag varit med och uppfostrat varannan helg i två år. Ganska tidigt började han ställa frågor om "vad" jag var för honom. Han hade ju farmor och mormor och mamma och pappa, vad var jag?
Till en början funderade vi på att säga "pappas kompis" men det kändes inte rätt eftersom vi ville vara öppna med vår relation och visa ömhet för varandra inför honom. Det var redan från början viktigt för oss att ge honom en trygg och kärleksfull miljö hos oss. Vi sa då att jag var som en extra mamma. En mamma som tog hand om honom när inte hans riktiga mamma var med. Det accepterade han och berättade det glatt för andra vi träffade. Det värmde alltid i hjärtat. Han pratade ofta om att vi var en "familj", och vi uppmuntrade det genom att ha "familjemys" på lördagar osv eftersom vi märkte att han längtade efter sånt. (Hans biomamma har ingen ny)
Så en dag, efter något halvår eller så, kom han hem till oss och var ledsen för att hans biomamma sagt att jag inte alls var hans extramamma. Bara "pappas tjej". Jag blev ursinnig eftersom jag visste att det här bara var ett tecken på hennes osäkerhet - och att det gick ut över barnet. Jag gjorde dock ingen stor sak av det (speciellt inte inför pojken) utan sa till honom att han fick kalla mig vad han ville (han kallade mig ju ändå för mitt förnamn, det var bara när han ville definiera våra roller han sa att jag var extramamma).
Vi märkte dock att han gick och grubblade en del över det här och när vi lämnade honom nästa gång tog han själv upp det när vi alla var närvarande. Det blev självklart en märklig situation eftersom jag inte öppet ville stöta mig med hans mamma inför honom. Biomamman förklarade sig med att det var så förvirrande för honom för han var ju så liten (4 år). Jag sa att han hade kallat mig för extramamma i över ett halvår och inte blivit förvirrad förrän nu när jag plötsligt inte var det. Jag vet som sagt att det bara är hennes osäkerheter som sätter käppar i hjulen, hon har även sagt åt pojken att han måste älska mamma mer än pappa.
Den lilla sötnosen löste i alla fall problemet på sitt eget sätt. Han kom fram till att när jag och pappan gifte oss så blev jag definitivt extramamma. Nu är vi gifta och det är självklart att vi är en familj när vi är tillsammans. Han försäger sig ibland och kallar mig för mamma men då skrattar jag bara och säger att det gör inget, han får gärna säga mamma, han är ju min lilla pojke. På senaste tiden har han då sagt att han säger fel ibland för att jag är som en mamma. Gissa om han blir överöst av kramar och pussar då.
Han är verkligen en liten pärla, min lilla bonus, och vad biomamman än säger försöker jag göra situationen så okomplicerad som möjligt för honom. Han har faktiskt inte valt att leva som vi gör - det är vi vuxna som valt åt honom. -
Svar på #33Naturligtvis är det känsligt :)MrsSharp skrev 2009-03-04 11:12:17 följande:Det här är en fråga som verkar mycket känslig för vissa bioföräldrar. Själv tror jag att man måste utgå från hur barnet ser på situationen och inte alls på hur man själv känner.Jag har en bonusson på snart sex år som jag varit med och uppfostrat varannan helg i två år. Ganska tidigt började han ställa frågor om "vad" jag var för honom. Han hade ju farmor och mormor och mamma och pappa, vad var jag? Till en början funderade vi på att säga "pappas kompis" men det kändes inte rätt eftersom vi ville vara öppna med vår relation och visa ömhet för varandra inför honom. Det var redan från början viktigt för oss att ge honom en trygg och kärleksfull miljö hos oss. Vi sa då att jag var som en extra mamma. En mamma som tog hand om honom när inte hans riktiga mamma var med. Det accepterade han och berättade det glatt för andra vi träffade. Det värmde alltid i hjärtat. Han pratade ofta om att vi var en "familj", och vi uppmuntrade det genom att ha "familjemys" på lördagar osv eftersom vi märkte att han längtade efter sånt. (Hans biomamma har ingen ny)Så en dag, efter något halvår eller så, kom han hem till oss och var ledsen för att hans biomamma sagt att jag inte alls var hans extramamma. Bara "pappas tjej". Jag blev ursinnig eftersom jag visste att det här bara var ett tecken på hennes osäkerhet - och att det gick ut över barnet. Jag gjorde dock ingen stor sak av det (speciellt inte inför pojken) utan sa till honom att han fick kalla mig vad han ville (han kallade mig ju ändå för mitt förnamn, det var bara när han ville definiera våra roller han sa att jag var extramamma). Vi märkte dock att han gick och grubblade en del över det här och när vi lämnade honom nästa gång tog han själv upp det när vi alla var närvarande. Det blev självklart en märklig situation eftersom jag inte öppet ville stöta mig med hans mamma inför honom. Biomamman förklarade sig med att det var så förvirrande för honom för han var ju så liten (4 år). Jag sa att han hade kallat mig för extramamma i över ett halvår och inte blivit förvirrad förrän nu när jag plötsligt inte var det. Jag vet som sagt att det bara är hennes osäkerheter som sätter käppar i hjulen, hon har även sagt åt pojken att han måste älska mamma mer än pappa.Den lilla sötnosen löste i alla fall problemet på sitt eget sätt. Han kom fram till att när jag och pappan gifte oss så blev jag definitivt extramamma. Nu är vi gifta och det är självklart att vi är en familj när vi är tillsammans. Han försäger sig ibland och kallar mig för mamma men då skrattar jag bara och säger att det gör inget, han får gärna säga mamma, han är ju min lilla pojke. På senaste tiden har han då sagt att han säger fel ibland för att jag är som en mamma. Gissa om han blir överöst av kramar och pussar då.Han är verkligen en liten pärla, min lilla bonus, och vad biomamman än säger försöker jag göra situationen så okomplicerad som möjligt för honom. Han har faktiskt inte valt att leva som vi gör - det är vi vuxna som valt åt honom.
För mig av den anledningen att min dotter håller på att lära känna både pappa och hans flickvän. Dottern har hela tiden varit noga med att hon har en mamma och en pappa, även innan hon kände sin pappa (då hon träffade honom då sällan att hon inte kände igen honom från gång till gång). För henne är det en ny upplevelse att få vara med sin pappa, att få känna den glädjen hon längtat efter. Hon har inte tyckt det är konstigt att säga mamma o min pojkväns namn. Och heller inte pappa o flickvännens namn. Hon har aldrig ifrågasatt det, utan det är någont hon trivs med. Då tycker jag det inte finns någon anledning att kalla sig bonusmamma, särskillt inte innan man känner barnet och träffar det väldigt sällan.
Pappans flickvän kommer antagligen bli dotterns bonusmamma, men just nu tycker jag inte hon är det. Det är en tjej jag är glad åt att kommer finnas i dotterns liv, då dottern tycker bra om henne. Men man kommer inte in i ett barns liv och kallar sig mamma (på något sätt) innan man känner barnet.
Min dotter har inte det behovet att ha en "bonusmamma" eller "bonuspappa", och då tänker jag inte uppmuntra henne. Men skulle hon känna att det känns bättre, så självklart får hon säga mamma o pappa till min o pappans partner. -
Jag o du skrev 2009-03-04 18:25:01 följande:
Naturligtvis är det känsligt :) För mig av den anledningen att min dotter håller på att lära känna både pappa och hans flickvän. Dottern har hela tiden varit noga med att hon har en mamma och en pappa, även innan hon kände sin pappa (då hon träffade honom då sällan att hon inte kände igen honom från gång till gång). För henne är det en ny upplevelse att få vara med sin pappa, att få känna den glädjen hon längtat efter. Hon har inte tyckt det är konstigt att säga mamma o min pojkväns namn. Och heller inte pappa o flickvännens namn. Hon har aldrig ifrågasatt det, utan det är någont hon trivs med. Då tycker jag det inte finns någon anledning att kalla sig bonusmamma, särskillt inte innan man känner barnet och träffar det väldigt sällan. Pappans flickvän kommer antagligen bli dotterns bonusmamma, men just nu tycker jag inte hon är det. Det är en tjej jag är glad åt att kommer finnas i dotterns liv, då dottern tycker bra om henne. Men man kommer inte in i ett barns liv och kallar sig mamma (på något sätt) innan man känner barnet. Min dotter har inte det behovet att ha en "bonusmamma" eller "bonuspappa", och då tänker jag inte uppmuntra henne. Men skulle hon känna att det känns bättre, så självklart får hon säga mamma o pappa till min o pappans partner.Det viktigaste är, som du också säger, att utgå från barnets upplevelser och behov. Tyvärr verkar det finnas många som inte klarar av det utan projicerar sina egna känslor på barnet (som i fallet med min bonussons biomamma). Han har verkligen ett behov av oss som familj eftersom hans vardagliga liv inte innehåller vissa av de saker han tycker om, exempelvis middagar när alla sitter tillsammans, familjeutflykter etc.
Det är bara tråkigt att biomamman ser detta som ett hot istället för en möjlighet för sonen. Så är det tyvärr i fler situationer. Det här med växelvis boende tex. Självklart är det mer "fest" för en liten pojke att få hälsa på pappa i Göteborg (pojken bor i Stockholm) där alla har uppmärksamhet för honom, än att vara hemma i dagis-vardagen med mamma. Det är ju som en liten semester (som han själv uttrycker det). Det är en naturlig del av växelvis boende och vi skulle gärna byta bort våra helger mot alla hans vardagar. Rätt sätt att hantera det är dock inte att skuldbelägga barnet för det. När pappan lämnade sonen i söndags ville pojken inte släppa taget och tyckte att han kunde stanna hos pappan längre. Han ville inte springa och krama mamman. Hon blev då sur och sa att pojken var dum som inte kom och kramade henne. Jag blir rasande på henne i sådana situationer. -
MrsSharp skrev 2009-03-05 09:48:44 följande:Jag o du skrev 2009-03-04 18:25:01 följande:Det viktigaste är ju att barnet trivs och mår bra. Jag resonerar så, att om mitt barn mår bra, så mår ju jag bra. För jag vill ju mitt barns bästa, och att hon ska vara trygg med människorna runtomkring sig, både hos mig, hos pappa och på dagis.
Det viktigaste är, som du också säger, att utgå från barnets upplevelser och behov. Tyvärr verkar det finnas många som inte klarar av det utan projicerar sina egna känslor på barnet (som i fallet med min bonussons biomamma). Han har verkligen ett behov av oss som familj eftersom hans vardagliga liv inte innehåller vissa av de saker han tycker om, exempelvis middagar när alla sitter tillsammans, familjeutflykter etc. Det är bara tråkigt att biomamman ser detta som ett hot istället för en möjlighet för sonen. Så är det tyvärr i fler situationer. Det här med växelvis boende tex. Självklart är det mer "fest" för en liten pojke att få hälsa på pappa i Göteborg (pojken bor i Stockholm) där alla har uppmärksamhet för honom, än att vara hemma i dagis-vardagen med mamma. Det är ju som en liten semester (som han själv uttrycker det). Det är en naturlig del av växelvis boende och vi skulle gärna byta bort våra helger mot alla hans vardagar. Rätt sätt att hantera det är dock inte att skuldbelägga barnet för det. När pappan lämnade sonen i söndags ville pojken inte släppa taget och tyckte att han kunde stanna hos pappan längre. Han ville inte springa och krama mamman. Hon blev då sur och sa att pojken var dum som inte kom och kramade henne. Jag blir rasande på henne i sådana situationer.
Det är väldigt tråkigt att bio-mamman inte accepterar sonens val och känslor. Då rubbar hon ju sonens trygghet (kan göra).
Visst kan man bli svartsjuk och känna sig hotad, men man måste ju vara trygg i sin föräldraroll och inse att det bara är ens tankar o känslor, och tillåta sitt barn att älska flera människor än mamma och pappa.
Ibland är det svårt och jobbigt, men går man igenom sina tankar flera gånger, är det lättare att se realistiskt på situationen. Och att se sitt barn må bra och vara glad, är ju vad man vill. -
Jag o du skrev 2009-03-05 10:31:18 följande:
Det viktigaste är ju att barnet trivs och mår bra. Jag resonerar så, att om mitt barn mår bra, så mår ju jag bra. För jag vill ju mitt barns bästa, och att hon ska vara trygg med människorna runtomkring sig, både hos mig, hos pappa och på dagis. Det är väldigt tråkigt att bio-mamman inte accepterar sonens val och känslor. Då rubbar hon ju sonens trygghet (kan göra). Visst kan man bli svartsjuk och känna sig hotad, men man måste ju vara trygg i sin föräldraroll och inse att det bara är ens tankar o känslor, och tillåta sitt barn att älska flera människor än mamma och pappa. Ibland är det svårt och jobbigt, men går man igenom sina tankar flera gånger, är det lättare att se realistiskt på situationen. Och att se sitt barn må bra och vara glad, är ju vad man vill.Det är skönt att se att det finns biomammor som säger som du. För jag håller med dig helt och hållet när du säger att man ska tillåta sitt barn att älska flera människor. Självklart förstår jag också att det är svårt och kräver arbete. Så är det ju självklart för en bonusmamma också. Jag måste ibland aktivt tänka på att jag älskar min bonus, särskilt nu när jag väntar ett barn själv. Min instinkt är att sätta mitt eget barn först men jag måste aktivt "välja" att behandla dem lika. Man har inte samma känslor för en bonus som för ett eget barn, men det är ok - bonusen har ju en riktig mamma som älskar honom. Min kärlek är ju som sagt - bonus.