Hade inte någon preferens. Tänkte inte på male bonding, eller fader-son relationer.
Det är ett lika stort ansvar i vilket fall som helst, jag kommer vara hennes manliga förebild, den första mannen hon knyter an till. Min karaktär, hur jag lever, hur jag behandlar kvinnor och hur jag i allmänhet agerar kan komma att påverka hennes syn på män till exempel. Det kan komma att påverka hennes förståelse av män, hennes tillit till killar(när den tiden kommer). Jag kommer vara väldigt viktig för hon, och hon är sjukt viktig för mig.
Hennes mamma kanske är bättre lämpad att ta tag i vissa saker när den tiden kommer, några visdomsord om kvinnokroppen, puberteten, menstruationen osv. Men bortsett från det så finns det ju inget jag inte kan lära min dotter som jag skulle ha kunnat lära en son. Hon kommer att kunna göra allt som en son skulle ha kunnat göra.
Finns ju forskning som påstår att pappor ofta är en större tillgång till döttrar som har till exempel ätstörningar osv.
Men, nej jag har ingen längtan efter en son. Får vi en unge till någon gång i framtiden så tror jag inte att jag kommer längta efter en pojke.... eller så kommer jag göra det. Vem vet. Men med våran bebis fanns inte riktigt den tanken.
Sedan har alltid min mamma haft bäst kontakt med sin pappa, medans hennes syster(min moster) alltid hade bäst kontakt med min mormor. Kanske sådant påverkar också. Jag vet inte.