Om ditt barn mobbar någon/ några så skulle du...

se till att det inte händer igen genom att göra det som krävs.

Givetvis skulle jag göra något åt det, problemet är att man ofta som förälder inte tror på andra om de talar negativt (mobbare) om ens barn. Det blir nog lätt att skylla ifrån sig på omständigheterna eftersom negativ kritik mot ens barn är kritik mot en själv. Att man i skolan inte märker av föräldrarnas angagemang beror nog mycket på att skolan är så pass stängd för föräldrar, vilket är synd (jag vet jag är lärare)ett öppnare sammarbete med föräldrar borde om inget annat göra det mer naturligt att ta del av "barnens värld".

Nu är mina barn under 3 så jag får nog vänta några år innan denna problematik kommer fram (hoppas jag)

prata med föräldrarna, rektorn, ev byta skola.

göra allt som krävs! dvs.

såg nu att det såt om mitt barn mobbar o ..ja..jag skulle ta ett ordentilgt snack..dra in veckopeno prata med den utsatta o föräldrarna o skola.
sen skulle jag vis aen film om mobbing, o förklara hur det kan kännas osv.

JAg skulle verkligen göra allt!

Det finns inte på planeten att jag skulle låta det gå förbi. Någon speciell handlingsplan har jag ännu inte men jag skulle verkligen kunna göra allt! Mina barn skalll uppträda på ett bra sätt och jag hoppas verkligen jag har förberett dem. Det är nog svårt att göra "allt" när de redan är fullfjädrade "mobbare" Eftyersom det kan bero på så många saker.
Att de kommer vara med och stå brevid/göra inget/hejja på kan man kanske inte förhindra helt men de skall iallfall få veta att det inte är ok om/när det händer. Hoppas bara man får reda på det i tid så att man kan agera!

Jag blir nästan arg bara jag tänker på det...

jag skulle se det som ett alternativ att vara med mobbaren hela tiden. I skolan och på fritiden.

Jag skulle pratat med läraren och bett om ett möte med dem /den som mobbar + deras föräldrar. det skulle nog skrämma mobbarna ganska så mycket. Om det inte är så att deras föräldrar inte bryr sig. Men då skulle jag pratat "vuxen språk" med dem. för det hjälper faktiskt i vissa lägen, ibland.

På tal om vuxenspråk till barn så måste jag skriva mina erfarenheter. Om man sänker sig fysiskt till barnets nivå och talar med dem som om de var vuxna, lierar sig med dem istället för att vara "där upp och tala ner" så händer något märkligt.
Barnen har absolut förstånd och samma ordföråd om inte bättre än vuxna. De har en total insikt i att de är mindre värda för vuxna och att de är maktlösa i händerna på vuxna. Jag har upplevt detta många gånger. Barnen har sagt att de för första gången känner att en vuxen (jag då) pratar till dem och faktiskt räknar med att de förstår. På detta sätt kan man få otroligt kloka tankar från barnen, men man måste fråga och inte bara försöka bestämma över dem.
Barn som kommit till skolåldern kan man oftast prata med som vilken vuxen som helst, de vet det mesta och de lider under ett förtryck. Frågar man ett barn om vad de tycker om vuxna så får man ibland höra hur hemskt det är att nästan inte finnas till alls, man är en "sak", bara ett barn typ. Om en vuxen säger att du gjort något så är det bara så oavsett om det är fel och de vet det.
Eftersom jag pratar med barn på detta vis så menade min äldste sons kompisar att de var så avundsjuka på min grabb som hade en pappa som han kunde prata med "på riktigt". De märkte ju det när de kom hit då jag pratade likadant med dem. Sorterar man bort ironiska vuxenskämt, svordomar (det mesta iaf) och erkänner individen man ser i ögonen och talar med så får man direkt kontakt (om de kan stå still för det kan vara ett problem). En gång firade jag och ett gäng barn kräftskiva här då de tyckte att de fick ju alltid vara på undantag när vuxna gjorde så fint med lampor och allt. Jag lyssnade och vi pratade ihop oss om vad vi skulle ha och sen hade vi fest, så de njöt! Inga vuxna som tog för givet att barnen skulle leka sött och hålla sig borta från kräftorna.

Valde första alternativet!!
Jag skulle göra allt för att mitt barn inte skulle mobba. Jag skulle nog tom spionera på mitt barn i skolan för att följa upp om han verkligen slutade med dessa dumheter.

Jag hann inte rösta, MEN om mitt barn var en mobbare så skulle jag först prata med mitt barn och förklara konsekvensen av det hela, förklara hur den mobbade personen kanske känner och säga åt ungen att nu får du be om ursäkt..

Jag skulle förklara att man behöver inte tycka om alla människor MEN bara för att man inte tycker om någon så ska man inte vara dum mot dem...

Sen skulle jag vilja ha ett möte med lärare, förälder, mitt barn och den mobbade för att reda ut det hela och för att se till att det inte händer igen...

familjenkidz.blogg.se/2009/april/skulle-ni-vilja-svara-pa-en-fraga.html

Jag skulle göra allt som krävdes för att det skulle upphöra!!!!!Prata med mitt barn och hela tiden ha kontakt med skolan och det utsatta barnets föräldrar för att ha kontroll på hur situationen ser ut.

Jag skulle ta ett allvarligt samtal med min dotter /mina söner . och sen skulle hon eller han få gå och be om ursäkt

Jag med! Och prata med skolan så de kunde hålla koll! 

Det finns ett problem tror jag, med att några föräldrar rycker på axlarna och säger att "barn är barn". Man måste ju börja ge sina barn riktilinjer och värderingar tidigt, hur ska de annars lära sig? Hur länge kan man tillåta sig att ursäkta bort ett beteende? 

Jag skulle ta jätteallvarligt på det, och utifrån mitt barns ålder försöka förklara varför det är fel att mobbas. Sedan beror det på omständigheterna och jag skulle försöka förstå varför mitt barn mobbade. Min erfarenhet är att mobbning är mycket, mycket vanligare i miljöer där barnen inte har det bra, och att förskolepersonal/lärare har väldigt stor betydelse för om mobbning förekommer eller inte. Jag skulle också vilja veta om mitt barn var drivande i mobbningen, eller ner hängde på, t ex av rädsla för att själv bli utsatt. 

HÅller med.

Om inget annat funkar så får jag helt enkelt ta tjästledigt och följa med ungen dagligen, hela tiden. Vi får leva på en lön. Inga fler semestrar, ingen veckopeng. Men han skulle få veta att det var vad som återstod om jag inte kunde lita på att han skötte sig.

Alt 1 således.♦

Jag blev själv mobbad som barn och det är inget jag kommer acceptera att mitt/mina barn gör.