Behålla ursprungsnamnet eller intè?

Min kusin är adopterad och har kvar sitt ursprungliga namn, Shamila, som andranamn. Jag tycker att det är ett jättefint namn. Jag tycker personligen att man ska behålla det ursprungliga namnet som tilltalsnamn, i alla fall om det är ett namn som är lätt för andra att lära sig stava och uttala.

Jag tycker det är fint att du tänker på detta

Jag hade inte gjort så, inte när hon är så liten som hon är.... Jag är så glad över att mina föräldrar gav mig ett namn som de tyckte passade mig. Din dotter har ju möjligheten att ändra sitt namn om hon vill. Man är så utsatt ändå i och med att se annorlunda ut både vad gäller att man inte är lik sina föräldrar och om man har ett SN te x som gör att man ser annorlunda ut ytterligare så känner jag det nästan ännu viktigare att få ett namn som gör att man smälter in i te x en klass mm. Nu är det ju annorlunda än när jag växte upp på 70-talet både vad gäller att se icke svensk ut men också att det inte var så mycket ovanliga namn på den tiden, nu är det ju mer blandat och inte så konstigt med ovanliga namn heller men jag kände det också som adoptivmor viktigt att ge sonen ett svenskt tillstalsnamn eftersom jag känt som jag gjort under min uppväxt. Har aldrig ångrat det. Däremot är hans ursprungsnamn jättefint och har en fin betydelse.

Hade jag idag adopterat en flicka te x från Vietnam och hon hetat Li eller Thi hade jag te x gett henne ett dubbelnamn som te x Vera-Li eller Vera -Thi.

jag är adopterad och har ett svenskt tilltalsnamn, har ursprungsnamnet som 3:e namn

Ja, jag tänker ju på det också. Kanske vill hon bara få smälta in och då vill jag inte ta ifrån henne en möjlighet att vara lite anonym så att säga...

Men hur gjorde ni och eventuella andra som vill dela med sig? Pratade ni om barnet med det svenska namnet innan ni träffades? Jag känner att jag verkligen fäst mig vid hennes namn och när någon nämner henne som det namn jag tänkt ut så känns det bara konstigt...
Ja, har man inga bekummer så kan man skaffa sig

miababia - vad tycker du om det då? Har det varit positivt för dig att få ett nytt tilltalsnamn och tror du att du hade tyckt att det var besvärligt om du hade haft kvar titt ursprungsnamn som tilltalsnamn?

Vi var också helt säkra på att vi skulle byta namn på vårt kommande barn innan vi fick bb och behålla ursprungsnamnet som andranamn. När vi väl fick barnbesked så kändes det inte lika självklart längre eftersom hon är två år och reagerar på det. Jag tyckte också att jag på något vis kände mig elak att byta namn samt att jag på något vis ville att hon ska ha något kvar som hennes biologiska föräldrar gett henne. Jag tänker att hon kanske kommer vara glad över det i framtiden istället för att hon kanske kommer ifrågasätta oss varför hennes namn inte dög och varför vi inte tyckte hon skulle ha det som tilltalsnamn. Hon heter Justyna som tilltalsnamn och vi kommer byta ut y mot i, alltså Justina och det är ju ett namn som funkar här i Sverige också.

Ja, jag förstår hur du tänker också.
Min flicka är så liten - hon är ca 4 månader nu - men jag tänker också kring att bekräfta hennes ursprung + att jag verkligen tycker att hennes namn är vackert även om det inte liknar ett svenskt namn...

Hmm, jag kanske ska återgå till det jag bestämt mig för - att kalla henne för båda namnen - och så får omgivningen och hon ävlja vad de säger - båda eller ett av dem...

Men då får jag ytterligare ett problem Jag hade tänkt att hon ska få heta 3 namn och det tredje (som både jag och blivande mormor heter) passar bäst att ha i mitten. Då blir det ju svårt att ha namn et och tre som tilltalsnamn.

Vad det är roligt att få ha sådana här bekymmer

Justina fungerar ju jättebra och är fint! jag förstår att ni behåller det!

Jag kommer ta Thi som andranamn, och ett svenskt som tilltalsnamn. Känns rätt för mig att välja ett tilltalsnamn till mitt barn (men jag tycker Thi är fint det med) Men det vet du ju redan

Jag kallade honom för hans ursprungsnamn under hela vistelsen i landet av respekt helt enkelt. Men så fort vi satt på planet hem så började vi säga hans nya namn. Jag tycker inte det har något att göra med att inte bekräfta hennes ursprung för det gör i alla fall vi så mycket i annat. Dessutom ÄR vår son svensk nu och lever i VÅR familj, det är ju det adoption handlar om, att ta upp som sin egen. Jag vet flera som tänker så, att man är skyldig barnet att ha kvar så mycket som möjligt och tom med respekt för den biologiska mamman har en extra tallrik på bordet varje dag för att sända henne en tanke....helt främmande  och förvirrande i mina ögon och jag kan säga att jag hade snarare ifrågasatt mina föräldrar om varför de behållt mitt ursprungsnamn och inte gett mig ett eget namn, om de inte ser mig som sitt egna barn osv. Även om de lät min bror behålla sitt ursprungsnamn men det berodde på att han var så bunden till sitt namn och mycket äldre än vad jag var när jag kom till dem plus att det namnet är ett mycket vanligt namn i Sverige med samma stavning också.

Jättefint, det hade jag också gjort ihop med ett namn som jag valt själv så att säga

Ja, visst kan man bekräfta hennes ursprung på andra sätt och jag tror nog att jag kommer att välja ett nytt tilltalsnamn till slut. Jag läser just nu om boken "Färgen under huden" och den fick igång alla funderingar kring identitet igen. Har ni läst den och de tidigare böckerna (resan och en riktig familj)?

Jag tror att det första jag borde göra är att sluta vrida och vända på precis allt hundra varv och hela tiden Men när hon väl är hemma så får jag väl mindre tid till det

hahaha, japp, det är ju så, då vet du nog också mer vad du ska göra....

Ja det hoppas jag verkligen!