Biomammor hur tänker ni?

Anonym (#2) skrev 2009-03-24 14:50:04 följande:

Ok du kanske ska vara glad att hon kom och tog din man verkar inte som ni hade en bra relation.

Anonym (biomamma) skrev 2009-03-24 14:53:11 följande:

Tyvärr är det alltid barnen som drabbas hårdast när deras föräldrar inte kan svälja stoltheten och försöka få en ok relation mellan alla parter i de nya familjerna. Vet själv hur dåligt mina bonusar har mått av att höra skitsnack från deras mamma om mig och deras pappa, och hur de upplevt att de måste tala illa om mig när de är hos sin mamma för att hon inte skall bli ledsen. Barnen har dock gillat mig från första stund och även om vi naturligtvis också haft våra konflikter så har vi mycket bra kontakt, men det tvivlar jag på att de låter sin mamma veta.

Som sagt, jag hoppas verkligen att jag kan ställa mig över alla eventuella bittra känslor om jag en dag står där och inser att mina barn har fått en bonusmamma, för mina barns skull!

Mitt ex är omgift med en ny kvinna och jag skulle gärna träffa henne. Men hon slänger luren i örat om jag ringer dit. Jag har sett henne två gånger på 5 år och hon har inte hälsat tillbaka när jag sagt hej. Jag har gett upp försöken. Så det krävs två för att kunna föra en dialog. Man behöver inte bli vänner men normalt hyfs tycker jag att man kan kräva. I början sade exet att hon var blyg och svartsjuk på mig (trots att jag och exet varit skilda i två år när de träffades). Numera så pratar inte heller exet med mig och hans kontakt med våra barn har upphört eftersom deras styvmor har vägrat släppa in dom när de kommit och pappan inte varit hemma och hon har också vägrat att prata med dom om hon anser att de har gjort något fel. Nu är barnen tonåringar och har själva valt att avsluta kontakten helt med pappan. Men jag märker ju att de innerst inne mår dåligt av det. Har försökt ta hjälp av BUP som kallat pappan på möten med mig och barnen men han har inte dykt upp.

Som bonusmamma blir jag OTROLIGT GLAD av att läsa så bra tankar och resonemang från er biomammors sida! Att ni vill ha fungerande relationer o s v. Det känns skönt att veta och mkt hoppfullt!

Jag kan förstå att det inte alltid är lätt när det tar slut och ens ex träffar en ny, man har ett förflutet, man hade drömmar om framtiden och en bild av allt man ville ha... Att man trots det kan och är villig att försöka göra det bästa av en situation som den är starkt och otroligt fint!!! Alla klarar inte av det och det är då, tyvärr, som barnen hamnar i kläm (som några av er beskriver).
Ingen har direkt valt en komplicerad situation som den här, allra minst barnen. Så om alla hade så bra tankar och försökte finns chansen att det kommer mycket gott ur den trots allt! :)

Men visst kan man inte älska alla och det kräver ingen heller!:....

Kram till alla starka bonusmammor som ställer upp och försöker och alla ni biomammor som håller känslor och huvud rätt för era barn och situation (och alldeles säkert även för er själva:) ) Stjärnor till er!

Tja, mitt barns pappa byter lite då och då. Har ingen aning om han har n relation ens just nu. Han träffar sin son ca 2 dagar varannan månad och då alltid här (själv bor han 30 mil bort)

Fast tidigare har jag gärna velat träffa hans flickvänner, men han har inte velat....

Din situation ser ju ganska annorlunda ut. Kanske inte är så viktigt att introducera "flickvänner" som barnen inte lever med utan bara träffar enstaka gånger (om ens det). I så fall skulle det ju nästan krävas att man introducerar alla nya människor man väljer att umgås med i sällskap med barnen och det känns ju lite överdrivet. Men som i vårt fall, där jag trots allt lever med barnen halva tiden sedan flera år tillbaka, jag är gift med deras pappa och vi har två gemensamma barn så vårt förhållande är ju inte bara " nåt tillfälligt", det känns som en annan grej.

Jag är absolut inte ute efter att alla måste vara vänner eller umgås heller för den delen, men att träffas och kunna kommunicera med varandra känns ju i alla fall rimligt. Jag kommer troligtvis inte att vilja umgås privat med mina barns lärare eller dagisfröknar heller, men jag kommer definitivt att vilja kunna prata med personer som har en så stor roll i mina barns liv.

Sen var det någon som skrev att det är två sidor av det hela, bonusmamman måste ju också vilja träffa biomamman, och självklart är det så. I mitt fall skulle jag inte alls ha något emot att ha kontakt med biomamman, men jag kan ju inte heller påstå att jag har gjort någonting för att inleda någon form av kontakt. Är helt enkelt rädd att det inte skulle tas särkilt väl emot med tanke på det jag har fått höra att hon tycker om mig...

Jag känner som du TS.
Vill veta vem mitt barn umgås med,kanske det rentav är en riktigt trevlig människa.
Dock var hon inte det utan hatar mig,lägger ut bilder p¨å nätet på sonen och skriver att det är hennes, hotar och trackaserar mm mm listan hade kunnat gjorts lång.

Däremot tror jag att OM det skall funka mellan bio och bunusmamma så måste alla känslor vara borta, både att biomammans kä'nslor för exet är över och att bonusmamman kan släppa att svartsjukekänslorna över att pojkvännen har barn med en annan och måste ha kontakt

Ja, det är väl så, det är rätt mycket som krävs för att man skall kunna ha en fungerande relation. Det känns bara så fruktansvärt omoget att inte två vuxna människor kan ha kontakt med varandra när det är för barnens bästa. Jag tycker inte att det borde vara så svårt att lägga undan alla de jobbiga känslorna och bita sig i tungan för barnens skull (man behöver ju faktiskt inte tycka om varandra för att kunna ha viss kontakt!). Men att jag inte tycker att det borde vara så svårt kanske beror på att jag inte känner någon svartsjuka gentemot exet, kanske hade jag haft större förståelse för de problem som tydligen kan uppstå om jag varit svartsjuk själv.

När sonen pappa och jag flytade i sär, sa jag att jag vill träffa hans nya för jag ville veta vem som skulle ta hand om han varana vecka.
Det fick jag hon ville ju även träffa mej, men vi är inte bästa vänner men vi kan prata med varandra.

Calles matte skrev 2009-03-27 13:51:26 följande:

har själv inga svartsjukekänslor heller men kan tänka mig att om tex exet varit otrogen i förhållandet med bonusmamman innan det tog slut med biomamman och såna saker så kan det bli otroligt svårt. Å andra sidan kan man ju då välja att inte träffas föränn det är lugnt.

Sedan kan jag ha förståelse för att det kan vara känsligt för en bonusmamma att träffa exet han levt ett långt förhållandem med och skaffat barn med (tycker själv det kan vara jobbigt att träffa min sambos ex även om de inte har barn ihop.

Däremot får man nog bita ihop så gott det går, som sagt jag vet inte för mig har alla känslor varit försvunna när bonusmamman anlände så att säga,att hon däremot inte han hantera det, ja det får stå för henne, även om det är tråkigt. (hon bestämde redan från första gången hon såg mig att jag var så ful så hon blev sjuk =)

Calles matte skrev 2009-03-26 13:25:06 följande:

Pratade nyss med honom. Vi bestämde i onsdag att jag och barnet skulle följa med honom 5 dagar till hans familj (de bor långt bort och farmor fyller år). Farmor bjöd tidigare mig och barnet på kalaset. Nu berättade pappan att hans flickvän ska med. Jag visste inte att han hade någon (de har varit tillsammans i snart ett år tydligen) och varken jag eller barnet har träffat henne). Så vad göra?

Jag kan prata ganska bra med mina bonusbarns mamma. Men det är bara tack vare mig. Om hon ringer hit eller om jag lämnar barnen så brukar jag ta initiativ till att prata med henne. Jag brukar fråga henne om olika grejer som gäller barnen eller berätta om vad vi gjort hos oss mm.

Det har gjort att min sambo, som inte tål höra hennes röst knappt, har fått en lugnare kommunikation med henne också. Win-win alltså. Men det är BARA tack vare mig, för hon var inte direkt positivt inställd till mig från början.

Jag kan inte direkt säga hur jag har gjort heller, jag har bara varit mig själv och försökt att visa att jag inte är här för att konkurera med henne om "mammarollen" utan bara vara en bra vuxen med hennes barn.

Vi har också en bra relation här mellan mig och min fd mans sambo.
De första månaderna var det givetvis pest och pina men va ska man göra?
Min dotter bor där varannan vecka och man tjärnar inget på att vara arg.
Nu är vi iaf vänner, går på gymmet tillsammans, öppna förskolan osv.
Vi umgås alla 4 ( min nya, min fd man och hans sambo ) vi har inga som
helst problem med det och jag tror att vår dotter mår bäst av att vi är vänner.

Varför slänga iväg så många år som man haft tillsammans?
Varför bråka när man faktiskt kan vara vänner?
Man behöver ju inte bli bästisar men en bra och fungerande relation
till den nya "tjejen/mamman" är ju väldigt bra då de har hand om ens
barn varannan vecka/helg.

Jag krävde att få träffa den nya INNAN hon träffade mitt barn. Hon kommer att vara en stor del i min dotters liv, såklart att jag måste veta vem det är! Vi gick och fikade (utan exet, som inte var så förtjust) och det gick bra. Vi har ingen direkt kontakt nu, det som rör dottern sköter vi föräldrar om, dvs jag och pappan. Men visst skulle jag känna igen henne och hälsa på henne ifall jag såg henne på stan.

Så skulle jag nog också göra om jag och min man skilde oss och han träffade en ny. Har en känsla av att det inte skulle vara så populärt men man vill ju faktiskt veta vem det är som skall ta en så stor plats i ens barns liv!

Oj! Jag har läst många av era inlägg om trassliga relationer till bonusmamman, biomamman och biopappan. Jag blir väldigt illa berörd. Stackars barn och stackars föräldrar...
Jag är biomamma till två tonåringar som jag delar tid med en underbar bonusmamma. Vi har inte alltid varit de bästa vänner för vi är väldigt olika. Det har till och med varit riktigt frostigt mellan oss.
Tack och lov så är den tiden förbi. Vi trivs med att tala i telefon med varandra, och vi firar alla barns födelsedagar tillsammans - min nyaste lilla teling, mina två tonårsbarn och hennes tonårsbarn. Vi firar jul, påsk och en god middag tillsammans då och då. Vi kör go-cart med våra äldsta ungdomar och deras pappor (de yngsta tar med glädje hand om minstingen..).
Varför göra allt så svårt, våra barn är våra finaste tillgångar i våra liv. Varför inte svälja stoltheten och bara kunna uppföra sig tillsammans så att det blir så bra som möjligt?? Numera, när hennes man (mina tonåringars pappa) och min man är på tjänsteresa samtidigt så äter vi en god middag tillsammans med de barn som är lediga. Det är så givande och jag tror att alla trivs med det!
Jag önskar LYCKA TILL till alla er som har det kämpigt just nu och jag hoppas att ni kan lösa några av alla problem - ett i taget, lite då och då...
Ibland får man vara extra generös med sig själv och ge utan att vilja ha tillbaka direkt. Man får hoppas att det blir bättre längre fram!

Anonym (#2) skrev 2009-03-24 14:37:37 följande:

nej det är sant.

men vad gö DU mot dina barn? du gör att deras tid hos sin pappa blir sämre än den kunde vara genom att få dem att inte gilla pappans nya bara för att du har hard feelings med i bilden. för inte tror du det är en slump att dina barn inte gillar den nya med tanke på dina känslor, eller? du har definitivt ett finger med i spelet och det är djupt tragiskt. tänk dig själv om pappan motarbetade barnens kontakt med din nya. hur skulle det kännas?

det bästa är om alla i en bonusfamiljesituation kan agera vuxet. man behöver inte trivas med alla men man måste kunna agera vuxet och underlätta för barnen exempelvis genom att visa intresse för den tid de spenderar i det andra hemmet och de personer barnet då omges av.

till TS kan jag bara säga att jag håller verkligen med! det låter mycket olyckligt. självklart borde alla känna igen varandra och kunna växla några ord med varandra för att underlätta för barnen. har ni aldrig råkats vid hämtningar/lämningar? aldrig setts på en familjekväll i skolan/dagis? eller hur gamla är barnen? det skulle nog göra mycket nytta om alla klarade av att ses, att barnen fick möjlighet att visa sina respektive hem för jag antar att ni (barnens 2 familjer) aldrig heller besökt varandras hem?