Jag, som många andra i den här tråden, har efter 12 års förhållande fått reda på att han verkligen inte kan tänka sig att skaffa barn. Jag vet inte vart jag skall vända mig. Jag kan ju å andra sidan inte tänka mig att leva utan barn. Så nu står jag här och undrar hur jag skall göra. Är det någon som varit i samma sits och hur tänkte ni när ni lämnade? Vad var det som fick dig att gå?
HJÄLP!!!
Nej inte lämnat...ännu lever jag på hoppet om att mannen i mitt liv ska ändra sig och vilja ha att barn...annars...vet inte...
Men jag är ju inte barnlös, har 2 sedan tidigare men skulle så gärna vilja ha en till....men jag känner samtidigt att tiden rinner ut...
shit, efter 12 år, kunde han inte kläckt det tidigare.
men gud va sorgligt för dig.... va tänker du?
JAG HADE VARIT SÅÅÅÅÅÅ ARG.
stackare.
Jag är visserligen bara 30 så jag har ju gott om tid på mig att "skaffa ett nytt liv"... Men det är ju inte riktigt det man vill... Vi gifte oss för två år sedan, han ville gifta sig och jag ville skaffa barn, så vi bestämde oss för att göra båda. Ny två år senare så har det fortfarande inte "tagit sig", och när jag börjar prata om utredning och andra alternativ totalvägrar han och gör en helomvändning och säger att han inte vill längre.
Så vad göra? Lämna honom och börja om på nytt, eller stanna kvar och ge upp drömmen om barn? Egentligen vet jag redan vad svaret på den frågan blir; Lämna honom. Jag kan inte tänkta mig ett liv utan barn.
MEN, hur lätt är det efter att ha levt med någon i 12 år och som man fortfarande älskar massor? Man går av på mitten!!!
Jag är visserligen bara 30 så jag har ju gott om tid på mig att "skaffa ett nytt liv"... Men det är ju inte riktigt det man vill... Vi gifte oss för två år sedan, han ville gifta sig och jag ville skaffa barn, så vi bestämde oss för att göra båda. Ny två år senare så har det fortfarande inte "tagit sig", och när jag börjar prata om utredning och andra alternativ totalvägrar han och gör en helomvändning och säger att han inte vill längre.
Så vad göra? Lämna honom och börja om på nytt, eller stanna kvar och ge upp drömmen om barn? Egentligen vet jag redan vad svaret på den frågan blir; Lämna honom. Jag kan inte tänkta mig ett liv utan barn.
MEN, hur lätt är det efter att ha levt med någon i 12 år och som man fortfarande älskar massor? Man går av på mitten!!!
Jag lämnade mitt ex för att han inte ville ha barn. Vi var (är) unga men han kunde absolut aldrig tänka sig att skaffa barn, medan jag längtade.
Efter att han sett mig hålla en tre månader gammal bebis brakade han ihop, sa att det såg så rätt ut för mig, men att han aldrig ville.
Därefter bestämde vi att vi inte skulle vara tillsammans längre. Vi slutade inte älska varandra där och då utan det fick liksom växa bort eller vad man ska säga.
Iallafall, nu fyra år senare har jag en ny man och vi har en dotter som är 1½ år. Dom är mitt allt!! 
ja lämnaade efter 6 år pga att han inte ville ha barn...
Rädslan för att upptäcka att man inte är fertil kan få vem som helst att påstå att man inte vill föröka sig. Jag befinner mig själv i just den sitsen; Det är lättare att säga "Nej, jag vill inte" än "Nej, jag vågar inte".
Jag hade varit ärlig med mina intentioner, men inte gett upp hoppet om honom ännu.
Usch, så hemskt för dig. Kan verkligen inte sätta mig in i din situation eftersom min sambo gärna vill ha barn en dag. Liksom du så kan jag inte tänka mig ett liv utan barn. Min största skräck att att få reda på att jag inte kan få barn/ han inte kan.
Hoppas han kanske ändrar sig..
Jag hade nog till och med varit arg. Låter som om ni hade en "överenskommelse" som han sen helt plötsligt bestämmer sig för att bryta, trots du uppfyllt "din del". Visst, det handlar ju faktiskt om ett barn. Men om han inte var med på det från början så borde han inte sagt det. Lite lågt tycker jag..
Men det kanske handlar lite om att han är orolig för vad utredningen leder till. Han kanske är rädd. Men det känns som om han borde haft tid att "vänja" sig vid tanken.
Jag har lämnat.
Två gånger på olika sätt.
Första gången var när jag blev gravid. Oplanerat men alldeles, alldeles underbart. Jag har aldrig varit så lycklig.
Men min kille ville absolut inte ha det. Efter många nätterns funderande gjorde jag abort, och sedan lämnade jag honom. Jag har ångrat mig varje dag sedan dess. Inte att jag lämnade honom, utan att jag valde bort barnet. Men, jag ville ha barn MED pappan, inte på egen hand om jag kunde vilja. Jag ville ha en familj, men han ville inte vara med på det. Idag önskar jag att jag valt annorlunda.
Efter en tid träffade jag en ny, han ville inte ha barn. Jag visste nu hur viktigt det var för mig, så jag lämnade honom. Trots att jag älskade honom av hela mitt hjärta. och det har jag inte ångrat.
Idag planerar jag barn med en annan, fantastisk man.
Jag som kille har haft tre långvariga förhållanden där min uttalade önskan om barn (inte nödvändigtvis ASAP) bidrog till att det tog slut. Är nu 39 och är väldigt explicit med min barnönskan, inte öppen för att ha förhållanden med kvinnor som inte vet eller inte vill ha barn. De flesta säger att jag kommer bli en jättebra pappa så jag tror inte det är mig det är fel på. Så det finns killar som har motsatt problem...
Såg att tråden är 5 år gammal.
Men jag vill ändå svara på TS första inlägg.
Jag lämnade nästan honom men valde honom för jag älskade honom supermycket.
5 år senare sa han helt plötslig att han vill ha barn. Jag såg på honom med stora ögon: VA? vill du ha...barn?
Idag är jag med barn igen och bebisen är beräknad till september. Då får jag nog ändra på min användarnamn från fyrabarnsmor till fembarnsmor eller vad det nu bli. 
Så JA det finns killar som oxå ändra sig efter ett antal år.