Risk för Downs syndrom?

Det är väl ytterst sällan man MÅSTE offra karriär och en massa annat för ett barn med DS! 

Jag tror ni förväxlar det med andra funktionsnedsättningar. Jag har en pojke på 5 med en grav CP-skada och en massa tilläggsdiagnoser. Ja, jag har ändrat mitt liv totalt, har en halvtidstjänst på mitt gamla jobb, men är borta mer än halva den tiden! Har inte tid att träffa vänner eller förkovra mig utan lever mest i vår lilla bubbla där tiden går åt till att hitta sätt att få vardagen att fungera och saker som Liam tycker är kul! Läkarbesök, habilitering, träning osv. osv. Vi har assistenter i hemmet all tid, även natt! 

Det låter kanske fruktansvärt för en del... men jag är verkligen världens lyckligaste och det enda jag vill ändra på är att han slipper sin epilepsi och operationer som han måste genomgå pga felställningar i kroppen!  Liam är också en av de gladaste och lyckligaste ungar som finns... han lever i en mycket mindre värld än vår... men han har stor livskvalité!!! Det är det viktigaste!

Liam fick sin skada på grund av att fel begicks i samband med förlossningen. Det kan man ju aldrig testa!

I många trådar är det sånt himla fokus på just DS och rädsla för att få ett barn med DS! Var istället oroliga för att något ska hända vid förlossning och se till att alla verkligen gör rätt!
Och framför allt, var helt övertygade om att om ni får ett barn med DS eller som vi, ett barn med mycket stora svårigheter, så blir det bra ändå!!!

Anne h. du kan ju inte säga att alla klarar av en situation? Jag har arbetat med utvecklingsstörda barn och jag anser inte att deras föräldrar särskilt ofta behandlar sina barn med kärlek utan dom blir ganska psykiskt misshandlade. I en del fall har syskon eller parrelationen råkat illa ut på grund av den ökade arbetsbelastningen. Det är bra att du är nöjd med din livssituation.

läste nyligen i tidningen om en tjej på 20 år som fick ett barn med ds.pappans ålder spelar också roll,har de ju kommit fram till.tror iaf att du inte ska oroa dig.de flesta föds friska.

Jag tycker att människors attityd och okunskap gentemot DS är det verkligt skrämmande. Kom ihåg när jag såg en omröstning om hurvida man skulle göra abort vid ds eller inte och nästan alla röstade för abort. Hjälp tänkte jag, vart är vi på väg! Är kanske efter, men ärligt talat blev jag chockad, trodde verkligen inte att det var så.
Jag kan inte för mitt liv förstå varför folk tycker det är okej att välja och vraka bland BARN!
"Vilken osis, Vi tar bort det, nästa gång blir det nog rätt"

Bumsis mamma: jaha så var tror du att det är så?

Meningen med mitt första inlägg var inte att väcka så mycket känslor hos er mammor med barn till DS. Jag anser att det inte är så svart eller vitt utan att det finns så mycket gråzoner i det här ämnet, och vad jag reagerade på var er kraftiga attityd mot de som inte vill ha barn med DS. Jag förstår att ni säkert många gånger varit med om situationer där ni varit tvungna att försvara era val, men jag tycker inte det nånsin är bra att för ensidigt presentera sin vardag för andra, för det har garanterat funnits svåra stunder i era liv som varit förknippade med era DS barn.

Och vad gäller min utsago om föräldrar till handikappade barn, så finns det ju verkligen alla sorter mellan himmel och jord. Det var inte min mening att få er att känna sig träffade.

Och så sist en kommentar beträffande belastning och resurser, vilket jag har nu funderat på en del. Alla barn belastar familjen och är resurskrävande. Alla har inte samma möjligheter att ta hand om vare sig normala barn eller barn med funktionshinder. Det kan vara ekonomiska, psykiska eller brister i omgivningen. T.ex. så kanske inte vänner eller släkten förstår ens val eller så har inte kommunen resurser att hjälp till så mycket som det skulle önskas. Men som sagt det här gäller ju alla barn, på en del orter finns det för få dagisplatser etc.

Trevlig dag!

Jag tror väl knappast att risken att du skall få ett ds barn är så himla stor. Men försök vända på det. Hur stor är chansen att du skall få ett friskt barn?
I mitt fall, jag är snart 40 år, är risken för att få ett barn med kromosomskada ca 1 %. Det låter ju rätt mycket, för man vill ju att risken skall vara 0. Men chansen att jag skall få ett friskt barn är ju 99%. Hurra!

Lycka till!

Det är klart att alla blivande föräldrar önskar att deras barn ska vara friska, men ett liv är ett liv och min erfarenhet av barn med DS är att de har en annan livsglädje än vi som inte har en kromosomavvikelse. De är ofta smartare än vad man tror och de klarar mycket själva, de sprider glädje och jag skulle inte välja bort ett barn på grund av att det har DS.

Jag tror att de flesta som oroar sig för DS är pga att barnet ser annorlunda ut, ett handikapp som syns. Jag vet att det låter ytligt men det är min teori..

Om du gjort KUB och den inte visar något är det ju bra.
Annars får du köpa ett NIPT test. Där får du svar med 98% sannolikhet om barnet har downs. är du orolig tycker jag du ska göra det.