Måste få skriva av mig! Är det mig det är fel på?!!

Ärligt så tror jag inte att hon fattar bättre. En normalbegåvad person skulle inte göra så men vissa egocentriska personer förstår bara inte att jorden inte kretsar runt dom och att andra kan ta illa upp.
Det bästa är att du är ärlig mot henne och säger ifrån att det inte är okej.

Livet är verkligen orättvist, beklagar att du inte fick behålla den lille.

nej det är nog sant.. hon är inte normlbegåvad..
fattar inte hur en människa som dessutom är min syster kan göra sådär..

jag fårstår dig...MEN hon måste ju få glädjas åt SITT barn.
Hon kan ju inte bara "stänga av" för att du fått missfall.
det där med ULbilden hade hon ju kunnat hoppa över, känns lite taskigt!

Eller om det är empati hon saknar?

Men visst måste hon kunna glädjas åt sin graviditet utan att skicka UL-bilden till dig. Förstår verkligen att du blev ledsen. Sänder kramar till tröst // S

Min upplevelse är att flera som inte fått missfall själva inte förstår känslorna vid missfall. En del tror liksom inte att man blir så ledsen, om det sker "tidigt" i graviditeten t.ex.
Kanske hon faktiskt inte tänkte på att du skulle kunna bli ledsen av att se hennes ultraljudsbild? Hon lär ju vara ganska uppfylld av sina egna tankar efter ett besked om tvillingar.

Förstår att det är väldigt jobbigt för dig. Men berätta för henne hur du känner dig, så kanske hon förstår bättre och inte gör samma misstag igen.

ja alltså det är ju detta som är det svåra... klart hon ska få glädjas över sin graviditetoch inte stänga av det bara för mig... det vore ego AV MIG!
Men jag tror inte man förstår hur det känns att få missfall om man inte varit med om det.. det spelar heller ingen roll om det var i v. 8, 14 eller 38 man är lika ledsen ändå! Det var ju mitt barn jag sett fram emot skulle växa i mig och en efterlängtad graviditet... hon har gnällt över att de fick försöka i hela sju månader för denna graviditet... och har redan en son.. varför gnälla?

Usch vad tråkigt det här måste vara för dig. Det är som du skriver att ni inte har en bra relation i övrigt - annars hade ni ju redan haft en stöttande dialog om din graviditet och missfall. Det är tyvärr så ibland att man inte kommer bra överens med sina familjemedlemmar. En av mina närmaste vänner har brutit helt med sin familj - det låg mycket vånda bakom det beslutet, men nu mår han bra och har skaffat en egen familj (så att säga). Så långt ska det väl inte behöva gå för er - men jag tycker som de andra här i forumet, ni behöver prata och reda ut varför er relation inte fungerar. Kanske ta hjälp utifrån.

Så oerhört tråkigt med missfallet - vet hur det känns eftersom jag har haft tre. Vet också att jag inte hade klarat det så bra som jag gjort utan mina två systrar. Min lillasyster har dessutom själv haft två missfall och min storasyster har börjat bli för gammal för att bli föräldrer. Nu är jag gravid, i vecka 37, och min bebis fungerar som en tröst för mina systrar. Det har tagit tre äggdonationsförsök att komma så här långt och de har varit med hela vägen. Det har inte alltid varit lätt för dem, särskilt inte för min lillasyster, men vi har hela tiden kunnat prata om det som är svårt och - framför allt - det som är roligt, dvs. allt som vi har att se fram emot tillsammans. Försök att nå fram till din syster - kanske kan du ta hjälp av din mamma? Men ta det lugnt för stunden - du måste få sörja i lugn och ro. Och, faktiskt, får vara ego för en tid.

Kram

vad otaktiskt...

usch..jag tror inte det bara handlar om att TS fick missfall, men att hon dessutom har svårt att bli med barn.
Missfall är alltid jobbiga men att dessutom veta att man har svårt att bli med barn gör juh att män känner sig ännu värre..

Din syster borde veta bättre än så..visst ska hon glädjas över sin grav. men det går faktiskt att göra det utan att få dig att må dåligt..

Jag sitter på din systers plats och jag skulle aldrig göra så mot min syster...tvärtom så är jag otroligt lessen över deras situation och pratar inte om min grav. om inte hon "börjar", jag vet hur svårt det är att inte kunna glädjas utan att må dåligt över någon annans lycka ( speciellt över något så efterlängtat som ett barn )...
Jag förstår fullkomligt min syster om hon har svårt att hantera min grav. det är inte lätt och man måste få sin tid att bearbeta sina känslor, därför ligger jag lågt och låter henne ta sin tid..det har faktiskt hjälpt och jag ser på henne hur hon blir gladare och gladare för min skull...

hoppas att din syster inser

Jag tycker inte att du överdriver det minsta och även om du gjorde det så tycker jag gott att din syster kunde visa lite mer hänsyn. Jag tror som vissa andra redan skrivit att hon helt enkelt inte förstår hur jävligt man mår när man kämpat i flera år med att bli gravid och sen till på köpet får MF/MA när man väl blivit gravid. Ingen kan fatta det om man inte varit där, vilket man heller kanske inte kan kräva. Det man kan kräva är att folk i vart fall försöker att sätta sig in i ens situation och det innebär tex att man inte skickar UL-bilder till någon som precis fått MF/MA. Jag råkade själv ut för en liknande sak. Vi hade försökt få barn i 3,5 år när jag till sist blev gravid genom IVF. I v. 11 fick vi veta att det inte skulle bli något barn utan att jag råkat ut för en MA. Samma vecka får vi en inbjudan till min svågers unges dop. Inbjudan var i form av ett fult (tyckte jag då alltså) kort på deras unge. Till på köpet skulle bara föräldrar och syskon bjudas på dopet (alla kände till vår situation), det kunde alltså hur enkelt som helst ha flyttats fram något tills vi fått smälta det hela. Vi gick inte på dopet och än idag mår jag faktiskt skit över att de gjorde som de gjorde. Det jag ville säga med att berätta min egen historia är att jag inte tror att folk förstår ens en tiondel av vad man går igenom i din situation. Prata med din syster och förklara så har du i alla fall gjort vad du kunnat.

tack ska ni har för bra ord!
Ja jag vet inte ens om det går att prata med henne faktiskt.. och vet inte om jag vill..
Eftersom hon är lite knäpp och självcentrerad och jag inte får ut nåt av att va med henne och ska man va med henne så är det på hennes villkor och hon vill att man ska ge och ge men sällan får man nåt tillbaka .. detta är svårt att förklara, det är nåt som bara ÄR... och det är svårt att förklara för henne som anledning till att man vill bryta kontakten...
Alltså.. är det ok att bryta kontakten för att det är jobbigt att hon är gravid och ska få smått?!!! Är det jag som är dum då som säger till mamma och andra syster att jag inte orkar träffa henne för jag har det så jobbigt med vårt missfall och vår kamp att bli gravid?!!

Jag är nog lite knäpp men jag kan inte sätta ihop dessa saker tillsammans. a) ni är systrar- man gläds åt sina systrar/bröders framgångar
b) för att jag sörjer innebär inte att de måste sörja lika mycket.
c) jag har ett svårt skadat barn, det innebär ju inte att jag inte unnar dem ett friskt barn för att det gör ont i mig. Det är ju mitt ansvar att ta hand om min sorg, mina problem och göra dem till något jag kan hantera, hur ont det nu än gör för ont gör det.
d) det finns ju andra än mig på Facebook, klart hon måste få skriva om sina sparkar.

Däremot kan ju UL-bilden få vara. Jag gläds åt min systers graviditet även om jag kanske inte får fler barn i mitt liv än de jag redan har. Om hon hade haft svårt att bli gravid hade jag sörjt med henne men inte låtit den sorgen vara min mer än för den relation jag har till min syster. Jag skiljer på mina känslor och hennes känslor, men det innebär ju inte att jag måste låta bli att känna glädje där hon kan känna sorg.
Det är tufft att leva och ibland gör det ont, och det är nåt man får lära sig leva med helt enkelt. Tyvärr..

Din relation till din syster borde du/ni nog jobba med däremot. Ni verkar ha problem m att ta hänsyn till varandra.