Ställer min fråga även till er kloka här i adoptionsforumet

Gnista, jag hade inte tagit med honom på begravningen, men däremot låtit honom vara med på kaffet efteråt. Jag tror inte att han behöver detta avslut så som vi vuxna kan göra utan jag tror mer att det blir en känslomässigt tuff stund för honom. Dom kan verkligen grubbla dom här små och då att uppleva sorg som kan bli svårt att förstå och sen hantera andra människors sorg kan bli super förvirrande och kanske hänga kvar på ett sätt som inte är meningen. Julia var med på min morfars begravning förra sommaren och då var hon 1½ så hon förstod ju inte allvaret alls, men hon reagerade jätte starkt på att jag grät och inte var som vanligt. Sen på kaffet efteråt var alla jätte tacksamma att hon var med och lättade upp stämningen plus att hon fick träffa (eller snarare dom fick träffa henne) släktingar som vi inte träffar så ofta.

Summan av det hela blir väl lite hur tror ni att ni kommer att reagera under begravningen och kommer era reaktioner att skrämma E? Det är nog det som är det viktigaste egentligen. Beklagar sorgen och hoppas att ni ändå får en fin stund på begravningen och att sommaren blir bra för er!

Tack för alla era svar, det är väldigt värdefullt. Men det är jobbigt att ni inte är eniga

en glad: Språket är lite meckigt, han pratar typ 3-4 ordsmeningar typ "mamma komma snart", eller "pappas bil hemma nu". Men han uttrycker aldrig tankar eller känlsor verbalt (vi går hos logoped och han gör enligt henne stora framsteg dock). Han förstår precis allt vi säger, och han går att lugna med ord. Vi resonerar och pratar väldigt mycket med honom, och ma ser på honom att han förstår och handlar efter det (pfta med en stor dos trots såklart).

Octobers: Åh bra att du svarade som känner till E

Hej.

Döden är en väsentlig del av livet, jag tycker att barn ska vara med på begravningar, speciellt om det gäller någon som de tycker mycket om. Sorg är inte farligt, inte att vara ledsen heller, snarare tvärt om i vissa situationer. Sorg och glädje är motpoler och båda behövs för att berika livet. Men... det är viktigt att ni känner att ni själva behärskar situationen och inte bryter ihop fullständigt, det vore nog inte så bra.

Samtidigt funderar jag över att er son inte pratar ännu, det är ett speciellt observandum som gör att jag kanske skulle bedömma situationen på ett annat sätt. Jag antar att det finns något speciellt skäl till att er son inte talar, samma orsak kanske är skäl nog att inte ta med honom på begravningen.

Varmt lycka till med ert beslut och begravningen.

en glad skrev 2009-07-20 14:24:09 följande:

Gnista, jag känner precis så här som 'en glad' och 'AnnaKanna' skriver här ovan. Döden är en naturlig del av livet och man kan inte skydda sina barn mot allt. Det är inte farligt att vara ledsen eller att se andra människor i sorg. Man bör dock känna in situationen individuellt och förståelsen för situationen från barnets sida spelar in.

Jag har på barnbiblioteket sett en hel del barnböcker som handlar om döden och förlust av nära och kära. Ibland kan man förstå något bättre eller enklare genom en saga eller historia, man kan förberedas inför en viss svår situation också. Själv fick jag inte vara med när min älskade farfar skulle begravas. Jag var 5,5 år då och fick inte möjlighet att säga farväl, jag visste ju mycket väl vad som hade hänt och vad det innebar, även om jag inte pratade om mina känslor. Det är lite oavslutat för mig så att säga, men jag har en del minnen av honom kvar, saker som var hans mm.

Jag beklagar också er sorg och hoppas att allt ska gå bra fastän stunden är svår. Kram.

Tack snälla för alla era tankar.

Vi (eller jag snarare) har nu bestämt att sonen inte ska närvara vid begravningen. Min magkänsla skriker nej och den vill jag lyssna på. På begravningen ska tex ju även sonens mormor och morfar vara som han är mycket fäst vid. Framförallt morfar kommer ju vara mycket sorgsen och det vill inte jag att vår son ska behöva uppleva nu. När han blir äldre ska vi givetvis inte hålla honom borta från dessa typer av situationer, men nu känns det helt enkelt inte bra.

Jag tror ni gör helt rätt. Jag tycker också döden är en naturlig del av livet men jag anser det vara fel att ta med barn som kan tolka detta fel så det blir väldigt onaturligt och skrämmande. Jag tror snarare att det är viktigt att gå till graven senare och prata i lugn och ro om farfar och var han är nu och så. Varför ska barn kastas in i något som vi anser är naturligt, det är ungefär som att jag skulle släpa med mig sonen in på förlossningen när broster ska födas, det är naturligt det också, man föds och man dör men det skulle jag aldrig drömma om, han skulle ju bara se det som hemskt, mamma skriker och har ont även om det är hur naturligt som helst så är jag säker på att han inte kommer se det naturliga i det. Samma sak med begravningar, folk beter sig inte som vanligt, precis som du beskriver ovan att morfar och de andra som E känner kommer vara ledsna och det är inte alltid lätt att få de små att förstå att det är något naturligt. Det är skillnad på att vara liten och vara äldre när man ska bemöta sånt här, helt klart. Det kan också sätta spår hos barnen om de blir skrämda att det tar längre tid för dem att känna att döden och begravningar är något naturligt.

Min farfar dog när den minsta var 3 år. Han har alltid varit ett bestående inslag i våra liv trots hans höga ålder och barnen älskade honom. Att inte låta dem vara med vid begravningen va absolut inte ngt jag övervägde.
De var även med vid öppen kista och sa adjö och fick lägga ner teckningar till honom. Gör inte döden till ngt hemskt och farligt utan prata om det som en naturlig del av livet. Nu ngr år senare minns de fortfarande farfar och hans begravning som ett fint sista minne.

Tycker nog också att ni gör rätt i att låta honom vara hemma.
Vi hamnade i den tråkiga situationen en månad efter att vi kommit hem med de största barnen som då var 1½ och 4½ år gamla. Min älskade pappa hade varit sjuk i ett halvår ungefär och vi visste att han skulle dö inom kort. Vi hoppades dock att vi skulle hinna hem från Colombia vilket vi alltså gjorde.
Han var mycket dålig när vi kom hem och det blev mycket vaktid hos honom och onaturliga situationer för barnen. Men just då hade vi inget val.
När slutet närmade sig ställde dock sjukvården upp på ett fantastiskt sätt och öppnade upp en liten stängd avd som vi fick vara på med barnen för att jag skulle ha möjlighet att träffa dem hela tiden när jag vakade hos pappa.
Vi hade bestämt att barnen absolut inte skulle med på begravningen även om det innbar att vi var tvungna att lämna bort dem så tätt inpå hemkomsten. För oss var det ett lätt beslut eftersom de så nyss kommit hem och inte alls kunde förstå språket på ett sådant sätt att vi kunde förklara vad som skulle ske och varför vi skulle vara så ledsna. Jag var ju väldigt ledsen under begravningen och det hade inte varit bra för dem att se det utan att riktigt kunna förstå varför.
Barnen var hos en kompis till mig som de hunnit träffa några gånger och sedan hämtade pappa dem och de var med på mottagningen efteråt. Vi kände att vi gjorde helt rätt och jag tror inte att de fick några men av det.
Jag tror att man måste gå på sin magkänsla, det är ju vi föräldrar som känner våra barn bäst.

Om du instinkivt känner att din son inte ska vara med pâ begravningen sâ râder jag dig att inte ta med honom. Modersinstinkten brukar ofta vara en pâlitlig vägvisare...

Hej Gnista!
Jag får beklaga att din farfar gått bort.
Jag vet inte själv hur jag hade gjort med J om någon som vi känner hade gått bort, det skulle nog bero på hur "stabila" vi föräldrar skulle vara på begravningen. Skulle vi vara _helt_ knäckta skulle hon nog inte få följa med men om det var en avlägsen släkting eller liknande kanske hon skulle få göra det även om jag _alltid_ bölar på begravningar. Känner du att det känns rätt att inte E ska följa med så är det säkert så!
Kram på er!

Som vi _anser_ är naturligt? Döden ÄR naturlig, oavsett vad man anser om det... Jag tycker att man ska komma ihåg att det bara är en liten, liten glugg i människans historia som har/haft det så här uppdelat mellan åldrarna och livets skeenden som vi har det. Det är väl typ bara en del av västvärlden de senaste, vad 60 åren(?), som har/haft det så... I andra kulturer och andra tider så finns/fanns barnen med precis i närheten eller aktivt med vid allt - även både födsel och död. Vad säger att just vårt sätt att skydda våra barn på är mest rätt och mest skonsamt för barnen i längden? Frågan är väl om vi alls skyddar dem...

Nu menar jag förstås inte att Gnista gör fel i att inte ta med sonen när det för henne skulle kännas fel att göra det. Man ska följa sitt hjärta och sin magkänsla.

jamen jag tycker också att döden är naturlig men jag tror inte att barns föreställning kring de dom ser och upplever vid en begravning, folk som bryter ihop i förtvivlan, gråter, skriker ibland och det är svårt när man inte kan sätta ord på vad det är man ser. Håller med dig om att döden är väldigt naturlig, finn väl inte mycket som är mer naturligt än att födas och dö?

Att jämföra med andra kulturer är kanske inte helt relevant, för i mânga andra kulturer sâ ställs det ofta till med fest när en gammal människa dör (sorg om ett barn dör!) och dâ är barnen naturligtvis med och firar..

Men en kyrka fylld med sorg och grâtande människor KANSKE inte är en lämplig plats för barn....

Jag tror att man som förälder mâste känna efter vad som känns rätt för en själv och sedan följa den instinkten. Om man själv känner att barnen inte ska uteslutas frân en begravning sâ tror jag att det kan gâ hur bra som helst att ta med dem. Om föräldrarna känner sig trygga sâ gör oftast barnen det med. Om man däremot tvekar sâ tycker jag nog att det är bättre att inte ta med barnen, för att inte riskera att sätta dem och sig själv i en ansträngd situation som eventuellt bara skapar olust.