• Katri

    När ska man ge upp?

    Hej!

    Jag har varit in och läst många trådar under några år nu, men inte vetat hur jag ska ge mig till känna. Vi har kämpat i drygt fyra år med barn. Vi fick en fantastisk liten kille för några år sedan. Han fick tyvärr inte stanna mer än ett par månader hos oss. Har endometrios och är opererad tre gånger. Har gjort två ivf försök. Har precis fått mens efter senaste försöket. Detta skulle vara vårt sista försök. Min man vill/orkar inte mer. Jag har drömt om barn sen jag var 16, drygt 10 år alltså. Hur släpper man drömmen? Kan man det? Då jag inte har några äggledare kvar, går det ej på naturlig väg nå mer..

    Finns det någon som har varit/är där vi är? Några råd eller komentarer?

  • Svar på tråden När ska man ge upp?
  • Katri
    candycandy skrev 2009-09-26 10:29:21 följande:
    Usch vilken jobbig sits du sitter i :(Jag känner med dig och det gäller att aldrig tappa hoppet. Vi har också haft en jobbig tid med 7 st missfall och längtan efter barn var ju så stark så man hoppade mellan lycka och förtvivlan om och om igen.Våran lösning blev att vi skaffade en hundvalp för att kunna fokusera på något annat som var positivt. Hunden fyllde det tomrum som fanns och jag fick vara omhändertagande och kärleksfull mot hunden ist.Under denna perioden blev jag gravid igen och jag var livrädd att förlora även detta barnet men nu sitter jag här och skulle haft bf 22/9.Jag funderade även på adoption och det är ju ett bra alternativ.
    Lycka till vid förlossningen! Hoppas att allt kommer att gå bra för er!! Håller verkligen tummarna!!
  • Jennie med ie
    Katri skrev 2009-09-26 11:22:09 följande:
    Jennie med ie.. Vi pratar väldigt öppet och lyssnar på varandra. Men det pågår ibland något innan för en själv som kan vara svårt att formulera. Vi har diskuterat adoption. Mannen är lite emot det. Jag har varit väldigt öppen för det ända tills nu. Det känns väldigt främmande och svårt att förklara motståndet som har vuxit upp inuti. På nått viss dyker ordet äkthet upp. Kan man älska ett adopterat barn lika mycket som det barn man fött själv? (Svaren kommer nog att hagla känner jag, men det är frågan jag ställer mig själv)Det som är bra med ett forum som detta är just att det dyker upp åsikter som går åt två olika håll, jag tar med mig det som känns mest rätt och just nu vet jag nog inte riktigt vad det är..
    Svaret är givet: ja det kan man, älska ett adopterat barn lika mycket som ett man själv fött. Men utgångspunkten för det är såklart att man verkligen vill adoptera, att det känns som det rätta sättet att få barn på i det läget. Känner man inte så, ja då ska man givetvis inte adoptera heller, det vore fel mot en själv och mot barnet (och man skulle inte bli godkäns om utredarna gör sitt jobb). Lika lite som man ska gå igenom medicinska fertilitetsbehandlingar om man inte känner att det känns rätt. Och där kommer individen in igen, vi är alla olika, vi känner alla olika, och det finns inte en fel känsla och en rätt utan det finns flera rätt...

    Det är jättebra att ni pratar öppet och lyssnar på varandra, det är en bra grund för att ni ska kunna landa i vad som är rätt för just er.
  • Katri

    Jennie med ie skrev 2009-09-26 11:33:59 följande:


    Svaret är givet: ja det kan man, älska ett adopterat barn lika mycket som ett man själv fött. Men utgångspunkten för det är såklart att man verkligen vill adoptera, att det känns som det rätta sättet att få barn på i det läget. Känner man inte så, ja då ska man givetvis inte adoptera heller, det vore fel mot en själv och mot barnet (och man skulle inte bli godkäns om utredarna gör sitt jobb). Lika lite som man ska gå igenom medicinska fertilitetsbehandlingar om man inte känner att det känns rätt. Och där kommer individen in igen, vi är alla olika, vi känner alla olika, och det finns inte en fel känsla och en rätt utan det finns flera rätt...Det är jättebra att ni pratar öppet och lyssnar på varandra, det är en bra grund för att ni ska kunna landa i vad som är rätt för just er.
    Håller med om att att det är känslan för vad som känns rätt som måste styra adoptionen och då kommer kärleken till barnet oxå. Det var fint skrivet.. Känslan kommer även att styra om man orkar med hela adoptionsprocessen .. Men vad gör man om man älskar varandra högt men står på varsinn sida, ja och nej..?
  • Katri

    Jennie med ie skrev 2009-09-26 11:35:05 följande:


    Ibland är det också dags att inse sina begränsningar och att det är läge att ta till hjälp utifrån. Har ni erbjudits kuratorkontakt eller liknande?
    Det har jag/vi haft sedan vår son gick bort..
  • Jennie med ie
    Katri skrev 2009-09-26 11:41:01 följande:
     Det har jag/vi haft sedan vår son gick bort..
    Ger det något positivt tycker du? Vad gäller de beslut ni måste ta nu framöver....
    Katri skrev 2009-09-26 11:40:12 följande:
     Håller med om att att det är känslan för vad som känns rätt som måste styra adoptionen och då kommer kärleken till barnet oxå. Det var fint skrivet.. Känslan kommer även att styra om man orkar med hela adoptionsprocessen .. Men vad gör man om man älskar varandra högt men står på varsinn sida, ja och nej..?
    Då är det skitsvårt såklart. Men att genomgå en adoptionsprocess eller IVF eller vad det nu är fast man inte vill för att den andre vill blir inte rätt.... det blir mer fel än att vilja adoptera eller göra IVF men behöva avstå för att den andre inblandade inte vill. helt krasst. Även om båda sakerna såklart är jättejobbiga.
  • Monsterpannkaka
    Katri skrev 2009-09-26 11:22:09 följande:
    Jennie med ie.. Vi pratar väldigt öppet och lyssnar på varandra. Men det pågår ibland något innan för en själv som kan vara svårt att formulera. Vi har diskuterat adoption. Mannen är lite emot det. Jag har varit väldigt öppen för det ända tills nu. Det känns väldigt främmande och svårt att förklara motståndet som har vuxit upp inuti. På nått viss dyker ordet äkthet upp. Kan man älska ett adopterat barn lika mycket som det barn man fött själv? (Svaren kommer nog att hagla känner jag, men det är frågan jag ställer mig själv)Det som är bra med ett forum som detta är just att det dyker upp åsikter som går åt två olika håll, jag tar med mig det som känns mest rätt och just nu vet jag nog inte riktigt vad det är..
    Hej Katri!
    Vill skicka mina styrkekramar till dig och er kamp, som är jätte hård och jobbig! Önskar att ni får bra stöd och kanske hiskeligt mycket tur- och guldägg- så ni lyckas.

    Det här med adoption... Jag är adopterad från Brasilien, kom hit´när jag var 6 veckor och är nu 22 och väntar mitt första barn. Om du vill, får du jätte gärna maila och fråga om det är något du skulle vilja ha svar på - från den adopterades sida- för att kanske kunna göra erat beslut liiite enklare om det är adoption som ni vill ha, eller inte.
    kan inte tillföra så mycket till denhär hemska barnlösheten som ni upplever.. men jag kan lyssna och svara fördomsfritt om det jag kan, och vet.
    Styrkekramar!

    Anna
  • Katri

    Gällande psykologkontakten jag har så är hon min livlina. Hon har hjälpt mig på så många olika plan, alla borde ha en person som passar så bra som hon passar mig, eller hur jag ska uttrycka det. Jag är väldigt lyckligt lottad i det avseedet.

    Jag förväntar mig naturligtvis inga glasklara svar, men det är skönt att bara få sina tankar "ute i luften" och se hur andra reagerar. Och det har skett över förväntan! Tack!

    Nu ska jag fylla på mattanken. Kikar in här lite senare igen..

  • Jennie med ie
    Katri skrev 2009-09-26 11:50:25 följande:
    Gällande psykologkontakten jag har så är hon min livlina. Hon har hjälpt mig på så många olika plan, alla borde ha en person som passar så bra som hon passar mig, eller hur jag ska uttrycka det. Jag är väldigt lyckligt lottad i det avseedet. Jag förväntar mig naturligtvis inga glasklara svar, men det är skönt att bara få sina tankar "ute i luften" och se hur andra reagerar. Och det har skett över förväntan! Tack!Nu ska jag fylla på mattanken. Kikar in här lite senare igen..
    Vad glad jag blir över att du hittat nån som ger dig det du behöver. Kanon.
  • Katri
    Monsterpannkaka skrev 2009-09-26 11:50:13 följande:
    Hej Katri!Vill skicka mina styrkekramar till dig och er kamp, som är jätte hård och jobbig! Önskar att ni får bra stöd och kanske hiskeligt mycket tur- och guldägg- så ni lyckas.Det här med adoption... Jag är adopterad från Brasilien, kom hit´när jag var 6 veckor och är nu 22 och väntar mitt första barn. Om du vill, får du jätte gärna maila och fråga om det är något du skulle vilja ha svar på - från den adopterades sida- för att kanske kunna göra erat beslut liiite enklare om det är adoption som ni vill ha, eller inte.kan inte tillföra så mycket till denhär hemska barnlösheten som ni upplever.. men jag kan lyssna och svara fördomsfritt om det jag kan, och vet.Styrkekramar!Anna
    Tack! Jag hör av mig lite senare till dig, det skulle vara toppen snällt av dig att svara på lite frågor!!! Nu är det nog lite mat som gäller
  • Monsterpannkaka

    inga problem :)
    Jag behöver också äta..

    Vi hörs av :)

  • Morotskaka

    Kan ni inte ta ett års paus och känna efter om suget och orken dyker upp igen? :) Köp en hund som någon föreslog. Om 1 år är du ju fortfarande ung :3

    Lycka till!

  • Katri
    Morotskaka skrev 2009-10-05 15:12:28 följande:
    Kan ni inte ta ett års paus och känna efter om suget och orken dyker upp igen? :) Köp en hund som någon föreslog. Om 1 år är du ju fortfarande ung :3Lycka till!
    Jo visst, men med en agressiv sjukdom som kan komma tillbaka på ett halvår (eller tio år) så känns ändå ett år som en evighet..

    Katterna hemma skulle nog inte uppskatta om vi skaffade en vovve.. och den inte våra arbetstider.. Dessutom så räcker inte en hund till för att skingra tankarna från den stora barnlängtan som finns..

    Tack för lyckönskningen!!!
  • Jemema

    Hej Katri, här har du en som har gett upp Vet inte riktigt hur det ska gå till rent mentalt men jag orkar inte mer nu. Har gått igenom många fertilitetsbehandlingar, ett mf o ett ma.
    Det låter på dig som att du är mottaglig för andra alternativ som adoption, men jag tror helt klart att det är ett beslut som måste växa fram. Jag håller med tidigare skribenter, du är ung. Gör inget förhastat utan låt det ta den tid det tar. Vet att det är lättare sagt än gjort, jag är själv en sån som skulle vilja ha lösningen helst igår...
    För mig själv känns det viktigt att få bära och föda barnet, sen vill jag kunna se mig själv o min man i det, därför är adoption inte ett alternativ för oss. Och hade vi velat så hade det ändå varit svårt eftersom jag har en reumatisk sjukdom som gör det svårt att bli godkänd som adoptivförälder.

    Jag vill gärna ventilera tankar med fler som valt att avsluta babyverkstan, även om det slutat på det sätt vi önskat

  • P A K

    Jag tror att det är dags att lägga ner när en av parterna inte pallar mer. i vårt fall var det jag som inte rokade med fler ivf-försök, mådde framförallt fysiskt dåligt av alla behandlingarna och det faktum att alla symptom jag fick av medicinerna pverkade "mitt vanliga" liv. Vi lade ner ivf-köret och det var en befrielse även om vi var beskvikna över att det inte hade lyckats. För oss var adoption ett självklart val.

    Nu sitter vi här med en underbar liten kille på fyra månder och bara njuter. Det finns inget barn i världen som jag skulle kunna älska mer än den här lille, trots att jag inte burit honom själv.

    Ta en paus, låt din man fundera ett tag och ta ett nytt beslut när ni båda är mogna för det. Jag vet att det låter jobbigt men det verkar ju dessutom som om ni är förhållandevis unga och hinner ta en time out. Var rädda om ert förhållande. Det är lätt att tappa bort varandra på vägen...

  • Katri

    Tack för att jag får höra en från er och att det verkar gått bra med adoptionen. Jag har kommit fram till att tid är det som behövs och kommunikation.. Hur svårt jag än har att ta till mig det när jag bara vill ifrån allt det jobbiga som hänt.

    Ha det riktigt gosigt med er lilla!

    P A K skrev 2009-10-17 22:41:02 följande:


    Jag tror att det är dags att lägga ner när en av parterna inte pallar mer. i vårt fall var det jag som inte rokade med fler ivf-försök, mådde framförallt fysiskt dåligt av alla behandlingarna och det faktum att alla symptom jag fick av medicinerna pverkade "mitt vanliga" liv. Vi lade ner ivf-köret och det var en befrielse även om vi var beskvikna över att det inte hade lyckats. För oss var adoption ett självklart val.Nu sitter vi här med en underbar liten kille på fyra månder och bara njuter. Det finns inget barn i världen som jag skulle kunna älska mer än den här lille, trots att jag inte burit honom själv.Ta en paus, låt din man fundera ett tag och ta ett nytt beslut när ni båda är mogna för det. Jag vet att det låter jobbigt men det verkar ju dessutom som om ni är förhållandevis unga och hinner ta en time out. Var rädda om ert förhållande. Det är lätt att tappa bort varandra på vägen...
  • MDM

    Vilken sitts du är i! Riktigt ledsamt att läsa. Jag håller med det som någon skrev om att ni kanske skall ta en paus från detta. Vila upp er tänk och gör något roligt. Man får inte glömma av att leva i allt det här. Det är lätt att glömma bort varandra och att det finns mycket roligt att göra även om man inte har barn. Ta upp det igen senare när ni har fått nya krafter.
    kram

  • Ninnie

    Hej!
    Nu har jag inte läst vad alla skrivit. Men du kan gå in och läsa min presentation. Vi har gått igenom mycket. Jag är faktiskt gravid nu men vågar inte skriva det i min presentation än eftersom det är så tidigt. Men jag blev gravid på vårt 9:e IVF försök, 5:e frysförsöket. Vi har lagt ut ett X antal pengar på att få barn. Vi har våra adoptionspapper i Thailand också. Så vi har lagt pengar även på adoption. Det som varit svårt för oss är att jag har många och fina ägg kvar i frysen hos vår klinik. Jag har fortfarande 12 ägg kvar i frysen, trots 3 frysförsök hos den här kliniken.

    Jag har inga råd att ge direkt. Men jag vet att det är svårt att veta när man ska ge upp.

Svar på tråden När ska man ge upp?