Krama alla när "hejdå"

Jag vet att dottern inte hade gillat det så m.a.o så tänker jag inte försöka göra det till en vana. Känns inte viktigt.

OM barnet vill så är det OK men skulle inte tvinga till det.

Om man själv är en sån som krama alla förstår jag att man vill lära sina barn att göra likadant. Jag är inte den kramande typen och har aldrig sagt åt dottern att hon "ska" krama någon, det får hon göra om hon vill.

Barn ska inte tvingas att krama "faster Greta" hejdå om det inte vill. Vill barnet själv kramas så är det självklart ok.

De får krama dem om de vill, vill de inte så behöver de inte....

Jag skulle aldrig komma på att tvinga mitt barn att krama NÅGON.

Jag skulle aldrig uppmana mitt barn att krama någon. Om man själv tycker att man ska bete sig så så gör man det själv. Tycker barnet att det känns ok kommer det ta efter, annars låta bli. Det är ju jätteviktigt att man själv får besluta vem som ska få ta i en på det sättet.

Vi vuxna kramar varandra hej då(nära släkt så på något sätt har det fallit sig naturligt för sonen att också kramas hejdå. Men han behöver bara krama dom han vill! Vill han inte så ska ingen tvinga honom! Oftast brukar han ge folk en blöt puss också! Men det är bara närmsta släkten och så min bästa vän + hennes familj(umgås mycket, nära relation!).

Nej, jag tycker inte man ska lära barnen det. I stället kan barnen krama dem som det känns bra att krama.

Vi kramas mycket i min släkt och det kramas mycket (och pussas på kinderna) i min mans släkt. Men våra barn är inte tvingade att kramas om de inte vill, de väljer helt själva.

Jag skulle aldrig lära mitt barn det! Vill han krama nån hejdå är det en helt annan sak men själv vill jag inte krama folk vare sig hej eller hejdå och skulle därför aldrig lära min son det heller.

Jag kramas med nästan alla och i min familj så kramas alla. Men min dotter väljer helt själv vilka hon vill krama. Ibland säger jag till henne att "Nu ska xxxx gå, vill du krama henne/honom hejdå?" Om hon då visar att hon inte vill så är det absolut inget måste. Då ropar vi hejdå eller vinkar istället.

Däremot så tycker jag att det är viktigt att mitt barn säger/visar hej/hejdå på något sätt. Sen om det är krama, vinka, säga det spelar ingen roll, men man visar att man lägger märke till de som kommer/går.

jag är själv en kramare, dvs. gillar att krama både när man först träffas och även när man säger hejdå. Däremot är det inget jag tvingar min barn att göra. Vill de inte så behöver de inte!

Nej, det tycker jag låter helkonstigt? haha
Barnet kramar väl dem som barnet VILL krama, det handlar väl inte om någon slags procedur som ska genomföras så fort någon vinkar hejdå... det är inte vad kramar betyder för mig i alla fall...

Det handlar ju lite grann om rätten till sin egen kropp också, att inte tvingas till fysisk kontakt om man inte själv vill - det är ju något som ska följa barnet resten av livet. Jag är den enda flickan en en kusinskara och dessutom yngst av alla. Jag minns med obehag hur särskilt en ingift farbror insisterade på att få en kram så fort vi sågs och det var inte roligt. Jag är helt övertygad om att det inte var någon baktanke hos honom alls, han var hur snäll som helst och tyckte väl att det var roligt med en liten tjej i släkten, men det kändes inte okej för mig.

Jag tycker det är viktigt att lära barnet att man säger hej och hejdå till andra människor, men jag skulle aldrig ens säga åt mitt barn att krama någon. Ska de kramas så måste det komma naturligt.

Min stora son har aldrig varit särskilt kramig av sig förutom mot mig, jag har fått säga till många gånger när för honom(och ibland för mig) okända kastar sig över honom och ska krama och klappa. Han blir direkt otrevlig och säger till på skarpen numera om de inte ger sig, vilket han har all rätt att göra. Hur kan folk tro att det är ok att tvinga till sig närhet av barn?

Han är nog lite lik mig där, jag har svårt för att krama andra än de närmsta, känner mig obekväm.
Alla människor är olika, även barn. Vissa tycker om fysisk kontakt, andra gör det inte.

Jag blev som liten tvingad att alltid krama min farfar hejdå. Alla andra nära släktingar kramade jag frivilligt, men farfar var jag rädd för eftersom han hade en sjukdom som gjorde att han darrade väldigt mycket. Han pratade dessutom ganska dåligt och jag förstod därför inte allt han sa och vågade aldrig riktigt tilltala honom. I alla fall så deltog både min pappa och min farmor i att uppmana mig att krama farfar när vi skulle åka och gjorde jag inte det då blev jag inknuffade i hans knä. Det var fruktansvärt otäckt.
Jag skulle aldrig komma på tanken att tvinga min dotter eller ens uppmana henne till att krama folk. Däremot kommer jag lära henne att hälsa och säga hejdå artigt och trevligt. Vill hon sedan kramas också är det helt ok. Vill någon släkting ha en kram kan de ju fråga henne om de inte kan få henne, men jag kommer kräva (om det behövs) att de accepterar att hon kanske säger nej.

Om de inte kan få EN skulle det stå förstås.

Vi kramas nästan alltid i min familj när vi säger hejdå, sonen får självklart bestämma själv hur han vill göra. Oftast vill han krama mormor, men ibland låter han bli och vinkar istället.

bestämmer de själva, pojken är mer kramig än flickan... och pappa mer kramig än mamma,