Precis blivit ensamstående

ja, bara få åka in till stan och gå runt lite utan att dra en barnvagn framför sig. Ja men det finns värre saker han har gjort. Och jag hatar mig själv för att jag blev så hjärntvättad. Men jag vet inte vad jag ska göra, jag vet inte om jag vågar lämna Simon hos honom. Min psykolog sa att han kankse njuter av att se simon lida, för han tar aldrig upp honom om han är ledsen, han myser aldrig med Simon och när han vaknar lite tidigt på morgonen blir han jätte arg och frässer åt Simon och ber han vara tyst eller gör ett sånt shhh ljud mot honom och muttrat. Jag blir alltid lika arg på honom och han tycker man ska lära honom redan nu vad som är rätt och fel, men när jag tycker att han är för liten för att veta något sånt. Han vill ju bara upptäcka saker och det ska man ju inte ta ifrån honom, om det är något han inte får röra ska man ju säga nej med en vänlig ton och ta bort handen eller skaka lite på huvudet och visa att de får man inte göra, efter några gånger så förstår dom, utan att behöva skrika åt dom.. Sen såg han att kvinnorna hade sin plats hemma med att laga mat å ta hand om huset och barnen medans mannen jobbade och så.. Så han ville ju inte att jag hällst skulle jobba och tjäna pengar. Men nu är jag fri från det.. Det kommer nog ta ett tag tills skuldkänslor och allt det är borta. Just nu vill jag bara tänka på nutiden och framtiden.. Jag ska ta mig igenom detta och jag ska klara det fint! Kan man sätta upp med ett mål att han måste prata med någon om sitt "problem" med sitt humör och så? Annars får han inte ha Simon? Jag är rädd att han skulle göra illa honom eller så.. Jag vill inte att simon ska behöva lyssna på någon som skriker på honom m.m.. Sen så funderar jag att byta Simons efternamn till mig istället.. Tror han kommer bli jätte sur men jag vill inte att han ska ha det.. Jag hatar verkligen hans pappa. Det finns igen kärlek där.. Men jag försöker att inte bli allt för hatisk..

Jag skrev nyss med honom på msn, jag berättade lite att jag ville att han skulle söka hjälp för sitt humör m.m innan han fick ha Simon, innan det ska han bara ha honom under uppsikt. Han har ju alldrig brytt sig innan om Simon så jag är bara rädd att han kommer göra något för att hämnas och skadda mig. Men han ville inte det. Han tyckte det var upp till honom och det är klart det är men jag vill att han inte gör det för min skull utan hans egna och Simons skull. Han kankse behöver prata med någon? Men nej han hotade med att ta Simon ifrån mig istället att ringa Socialen och att dom skulle komma och hämta honom. Men det är bara toma hot och det vet jag. Men det gör så ont att han bara kan säga så. Och att jag ville ändra hans efternamn till mitt blev han jätte arg för och sa att han skulle heta så tills han blev 18 eller dog. Varför skriver man äns så det hade väl räkt men 18 eller för alltid? Jag är rädd för honom bara för han märkte att jag inte ville gå tillbaka till honom blev han lite mer arg och hans humör blev annorlundare iallfall vad jag uppfattade det som. Jag hoppas verkligen allt löser sig.

Bara tvungen o gå in o fråga hur allt gått för dig?

hejsan. jag har precis blivit mamma. har en son på 2månader och hans änglatvilling syster.
när vi kom hem från sjukhuset så ville då pappan separera.
han ville att jag och sonen flyttade.
så nu står jag här i väntan på att få hjälp från soc. så jag kan flytta med sonen.
jag trodde att jag varit med om allt nu. men sen kom smällen att han inte ville ha mig längre.
jag vet inte om jag riktigt passar in på denna tråd. men vet inte vart jag ska ta vägen

kram/emma

Oj.. :( va det planerade barn? Hur kan man göra så!! Har du ingen bra föräldrapenning som du klarar dig på då?
Jag FATTAR inte hur dom kan komma på efter att barnen föds att dom helt plötsligt inte vill fortsätta!

Men jag och dottern har klarat oss jättebra, så det kommer du också att göra!
Kramar till dig

Man blir äcklad av föräldrar som gör så, jag skulle aldrig någonsin få för mig o överge min son eller mamman till mitt barn...
Så gör man bara inte, fyfan...

Hoppas allt löser sig till det bästa för dig nu!

Nej jag fattar inte heller. Min dotter är mitt allt. Och kan inte tänka mig att vara utan henne!
Okej, man ska inte behöva tvingas bo ihop för att man har barn, men att bara dra o skita i allt, det fattar jag inte.. och att man komma på efter 1-2 månader efter att barnet är fött att man inte vill mer (?) borde man ju kunnat komma på tidigare kan man ju tycka.. Tur att det finns bra killar också, synd bara att man inte lyckades träffa en av dom ;p

När jag o mamman till barn bröt, så hade jag inga problem med att hon bodde kvar i x antal månader tills dess att hon hittade lägenhet osv.

Man får ju lösa saker snyggt för fasen.. blir så arg... :P

Jag förstår verkligen inte, blir bara upprörd när jag läser sånt här.
Den tiden jag spenderar med min son (50%) är helig för mig, bästa jag vet är o vara med han, även när han sakta driver mig till vansinne :P

Ja men det är väl så det ska vara?
Samma dag som jag och exet bestämde oss för att säga upp lägenheten så drog han, utan att säga vart eller någonting. Sen hörde jag inte av han. Så jag flyttade till mamma under 3 månader som uppsägningstiden var.. klarade inte av att vara där och bara "vänta" på honom.

Men nu bor vi själva och jag trivs som tusan, och skulle inte för något i världen gå tillbaka igen.

Ja självklart! Och tanken att han ska ha henne 50% skrämmer mig lite, vad ska jag göra tiden hon är borta? bara gå o längta ;| men men. Det är väl smällar man får ta isåfall!

Ja det är riiiktigt drygt den tiden man inte har pojken, som tur var så jobbar jag hela tiden när jag är barnfri, och det natt 18-06, så jag sover, äter, jobbar bara då.

Gör det lite lättare, men den första tiden var riktigt vidrig faktiskt :(

hejsan. ja inte är det roligt. tydligen har har han inte velat ha mig sen jag vart gravid. men han har inte sagt nått.. jag blir så sårad. han hade juh kunnat vara ärlig.
nej min mammapenning är super dålig..
men jag ska få hjälp så innan den sista flyttar jag och min lilla prins in i en jätte stor 3:a ska bli super skönt..
nu är det bara jobbigt att bo hos mamma och pappa på soffan.
visst fick vi bo kvar i lägenheten tills vi flyttade men det funkar inte..
han springer bara och ljuger om massa.
så nu bor jag och prinsen med mamma pappa och lillebror..
det får funka så länge..

freddy är mitt allt.. är så glad för att jag har honom.

Nej, klart man inte vill bo ihop om man inte är tillsammans längre!
Jag bodde hos mamma i 3 månader, och det funkade bra tyckte jag.

Skönt att det ordnar sig med boende =) och man klarar sig galant! så fort man får boende o kan börja om så löser det sig =)

Kan bara önska er tjejer som har blivit lämnade av, i min mening killar som verkar vara otroligt kassa, lycka till. Jag blev lämnad av min flickvän när min son var 6 månader. Nu är han 3½ och allt är toppen. Att ha barn 50 % kan också vara något positivt, man får det bästa av två världar.

Så stå på er, det kommer bli bättre!

tack killar! =) och att ni ger en hopp om att det faktiskt finns bra killar därute ;p bara det att man haft oturen att träffa rötäggen!

Hur har du sonen nu? heltid?

Jag tycker det går bra att vara ensam med henne, men såklart det är jobbigt ibland, men man får ju avlastning av mormor/farmor lite då och då =)

Ibland kan man vara mer ensam i ett förhållande än man är på egen hand!!!
Hoppas det går bra! Jag tycker det var starkt gjort!!!!

Jag är i precis samma sits. Jag har levt i ett destruktivt förhållande i två och ett halvt år nu och har precis tagit mig ur det. Min fd umgås i helt fel kretsar och gör själva massa saker som man inte får. Jag har ensam tagit hand om vår son och inte fått någon hjälp av honom. Förstår inte varför han ska komma nu och vara en "bra" pappa. Jag litar inte på han när han är med vår son. Jag litar inte på han med vår son och vill ha ensam vårdnad. Är bara rädd för att när min son växer upp att han ska börja hata mig för att han inte träffar sin pappa. Jag vill inte att han ska hata mig sen. Jag vill bara att han ska ha det bra och få växa upp tryggt.

Så härligt att läsa att det finns så många starka mammor som tar sig igenom sånt här. Och att det finns bra pappor som sätter sina barn främst. Jag har nyligen separerat med pappan till min son som är tre månader. Han behandlade inte sonen bra och jag ville skydda min son så det gick bara inte längre. Han ska inte få växa upp i en otrygg miljö och bli illa behandlad. Eftersom att han är så liten så bor han med mig men jag är orolig för framtiden. Pappan visade först inget intresse för sonen men när socialtjänsten startade en utredning så ville han helt plötsligt träffa honom hela tiden. Han sätter aldrig sonens behov först utan vill bara ha det så bekvämt för sig själv som möjligt. Han ljuger för socialtjänsten och verkar inte ens själv inse sina problem. Jag är så orolig för när sonen kommer att bli större och måste vara ensam med sin pappa..