Hon skriker för att provocera då hon fått en tillsägelse - Hur hantera detta?

liten måne: jag har gått en föräldrakurs (komet) alldeles nyss och där var det mycket detta. Fokusera på det bra beteendet, beröm och uppmärksamma det och ignorera det dåliga. Det barnet får uppmärksamhet för, det kommer det att fortsätta med. Funkar här. Nu är mitt barn mycket större men det funkar för alla åldrar. Det jag inte kör detta på är våldsamt beteende men skrik och sånt, det funkar.

Trollet ludenben, du tänker alltså på samma sätt som jag om jag förstod dig rätt. uppmärksamma postivit, ignorera negativt. Förutom våldsamt beteende, för då är det viktigt att förklara varför man inte gör på det sättet..?? Eller hur var det du tänkte med våldsamt beteende?

jag använder av både mycket kommunikation och uppmärksamma det bra. En metod funkar ju inte på alla beteenden. Men sånt som trots och skrik är det alltid att jag igonorerar för att inte ge bränsle åt det negativa. Men när det gäller sånt som är våldsamt som slag, kasta saker osv, då tar jag honom åt sidan så han får lugna sig. Och mycket prat om hur man ska göra i stället. Hela tiden komunikation.
Men gillade idén med skrikrum. För ibland kan man behöva få ur sig allt, men inte bland övriga familjemedlemmar.

Jag brukar med använda de metoden du menar. Brukar säga att jag får ont i öronen att du skriker så vill du skrika får du göra de i hallen eller ja någon annanstans.

Fler tips tack! Puffar upp!

TS - Jag tycker det verkar så här:
Hon blir sur för att du inte har tid att ge henne uppmärksamhet direkt. Hon kastar något i golvet för att få din uppmärksamhet. Det funkar; du blir ilsken, tar tag i henne och säger i från. Hon blir arg för att du bråkar och skriker åt dig. Det gör dig ännu argare, vilket gör henne ännu argare osv.

Mitt förslag är att du tar det lite lugnare. Gör klart för henne, att inne kastas det ingenting. Det hon kastar beslagtar du. Nästa gång hon alltså kastar något i golvet, så tar du den saken, påminner om förbudet att kasta och lägger saken där hon inte når. Skriker hon, så talar du om att du får väldigt ont i öronen av hennes skrik och kanske måste använda öronproppar/hörselkåpor för att slippa få ont. Eller så kanske hon kan dämpa rösten? (Själv tycker jag hörselkåpor är bättre, eftersom de är mer synliga och tydliggör bättre att du verkligen inte hör hennes skrik.) Får hon klart för sig att skrikandet inte stör dig när du tar på dig hörselkåporna, så kommer hon att sluta skrika bara för att reta dig. Naturligtvis kommer hon ändå att skrika av ilska och så i bland ...

Tänkte bara hålla med om det här med att inte ge bränsle åt det negativa.....

Här har vi också en 2-åring som har svårt att hantera motgångar. Vad vi ganska snabbt upptäckt är att ju mer Nej vi säger verbalt och ju mer arga vi blir oavsett situation desto mer reaktioner av den typ du beskriver får vi. Självklart säger vi nej och sätter gränser men försöker inte övertyga med en massa nej-ord om och om igen om vi får ett motsvar....och försöker att undvika "ilska". För att ta ett exempel. Han kastar demonstrativt mat på golvet, medveten om att detta inte är något man gör. Jag ignorerar detta och fortsätter att prata med honom och lillebror som vanligt och äter vidare själv. Jag ser ju att han iakttar och väntar på min reaktion....när den reaktion han väntar inte kommer brukar han helt enkelt sluta och äta vidare utan mer matkastande. När vi är färdig brukar jag säga till honom att det ligger mat på golvet och att den så klart inte kan ligga där. Frågar om han kan hjälpa mig att plocka bort maten på golvet, och det brukar han göra. Blir jag arg över att han kastar mat och ihärdar i det, så blir resultatet skrik, bråk, mer kastad mat, argt ledset barn, arg ledsen mamma. Inte mycket positivt som kommer ut av det. Som någon sagt tidigare, det handlar ju om att få uppmärksamhet och att få fram reaktion.....om de får uppmärksamhet, men en helt annan reaktion än vad de förväntat sig brukar det ta udden av det hela. Lövet2:s förslag brukar också fungera. för ett par månader sedan började han konsekvent hälla ut vatten ur glaset....alltid. Blev inte arga utan tog helt sonika bort glaset så fort han började leka och gjorde ingen större affär av det.

Jag tycker också att det är skillnad på att slå och bita någon och att skrika eller kasta saker. Vi är tydliga med att man inte får göra någon annan illa. Det här med att kasta saker och skrika tycker jag med barn handlar mer om att de inte har så många redskap ännu att hantera sin frustration med....mer än att de är respektlösa.....

Glömde: Vi har också en lillebror här. Generellt får vi mer "utbrott" här de dagar lillebror tar mycket plats och man inte riktigt har haft samma tid med storebror. Brukar försöka att då få med storebror på det jag måste göra......om det nu är laga mat, tvätta eller byta på lillebror. Tycker att det brukar hjälpa = vända uppmärksamheten mot något annat som är positivt. Han märker att han blir sedd även om man kanske inte just kan leka precis då.

Låter enklare än vad det är. Många gånger jag häpet hör mig själv säga och göra de mest opedagogiska saker.

Att visa känslor är väl inte att betee sig illa?! Skrika är väl ett bra sätt att få ut frustration? Vem har pratat om agression? Din son ber inte om ursäkt för att han vet att han gjort fel, han ber om ursäkt för att undvika bestraffning. Skamvrå är ingen konsekvens, utan en beraffning, och skulle jag i vuxen ålder skrika skulle nog den troliga konsekvensen vara att flk gick därifrån, inte att jag blev satt i en trapp?

TS. om du ganska argt säger åt henne att sluta skrika, så gör du ju nästan samma sak själv Att bli besviken när man inte får som man vill är ju ganska naturligt och inte "olydigt". Att gå därifrån när hon skriker tycker jag inte är något konstigt, om du bara finns där för henne sen. Tycker det låter som att du sköter situationen utmärkt! Lycka till!

Inte att sitta i en trapp heller.

när mina pojkar som idag är 6 o 7 år gamla så introducerade jag dom "gå in i rummet", så fort de ej kunde bete sig ordentligt - vare sig det var skrik, bråk, stök, trots så fick dom gå in i rummet o ge utlopp för sina känslor.

oftast går dom in dit, är lite ledsna, kanske skriker lite, men efter ngn minut säger dom att dom nu e lugna o vill gärna umgås med oss andra igen o så sätter vi oss o pratar om varför de fick utbrott och hur vi kan göra för att undvika det o hur kan jag som mamma hjälpa dom. just denna bit med kommunikation har blivit bättre o bättre ju äldre dom blivit.

men för mig e det väldigt viktigt att ej skuldbelägga deras utbrott/känslor utan påpekar ofta att det e ok att vara arg, det e normalt att bråka, man får skrika när man e arg under kontrollerade former MEN att man får inte slåss elr göra ngn fysisk illa, det är inte acceptabelt. e d så att jag ngn gång måste ta tag i dom för att hejda dom så gör jag det omsorgsfullt med båda händerna på axlarna och har hela tiden ögonkontakt med dom, så att de kan även känna sig trygga med mig även när jag e arg o frustrerad.

men man som mor lär sig tyda barnens signaler bättre o bättre o ibland vet jag när "dåligt uppförande" beror på ngn slags frustration hos barnet elr om dom bara jävlas och då kan jag reagera med kärlek o omtanke och kramar om dom och försöker vägleda dom i att förklara sina känslor samtidigt som jag håller om dom hårt o pussar på dom och _alltid_ så lossnar dom känslorna/tankarna som ngn slags propp och då komr den ena klagomålet efter den andra - att dom kanske e ledsna för att jag ej gjorde pärlplatta med dom förra veckan. och sånt hänger ju kvar hos dom!

och som sagt, detta har jag kört med sens dom var små och idag när dom e så pass stora så e jag glad att jag valt den här vägen med dom för vi har en sån otrolig kommunikation mellan oss och har så sällan stora bråk/tjafs där allt e okontrollerat.

när mina pojkar (som idag är 6 och 7 år gamla) var i ditt barns ålder // ville jag få skrivet :)

Lövet: Jag tror du satte huvudet på spiken i din tolkning av situationen!

Tack alla för de fina tips jag fått! Jag förstår nu att det inte varit ett bra sätt att jag möter hennes frustration med ilska. Då gör jag lika som hon och det blir en obehaglig maktkamp. Jag har kännt mig lika "barnslig" i mitt sätt som hon. Jag har vetat att jag är inne på fel spår när jag gjort så men inte vetat hur jag ska göra istället. Jag ska försöka behålla lugnet och helt enkelt ta bort det som hon kastat. Hålla för öronen eller gå undan då hon skriker. Visa henne att hon kan skrika så mkt hon vill på toaletten. Det är stress och en känsla av otillräcklighet som gör att jag flippar ur ibland på henne. Det handlar snarare om mig än om henne.

Frösöblomster: Underbart. Så vill jag ha det .

Sorry. Det ovan var riktat till "stfu"!

Ojaa.. TS
Det är inte lätt när en barn skriker halvsönder min hörsel.. eller ska jag säga av det lilla jag har kvar???

Om vi säger nej till sonen med typ normal röst eller skaka huvudet så skriker han.
Säger vi nej fortfarane så kan han skrika så hög han kan.

Men problem med honom att han fastar i en "spiral" så han skriker hög högt högare.
Ber vi honom vara tyst (med snäll röst och med bestämd röst) eller att det gör ont i öron aj aj..nåt liknade funkar inte på honom så vi måste "bryta ner honom" genom att hålla hans axlarna och småskaka honom...kort och snabbt så slutar han skriker och är jättetyst.
Som ingenting har hänt...
DÅ kan vi få ögonkontakt med honom och DÅ kan vi säga igen nej sen förklarar vi varför vi sa nej, vi kunde inte säga det tidigare när han var i "spiralen"
Sen kramar vi honom...

Ungefär så blir det varje gång när han är i "spiralen"
Självklart undrar vi varför han gör så och om han har typ av "dolda handikapp" dvs det inte syns nu men kan visar sig senare.

Så du TS du är inte ensam om att ha "skrikig barn" när man säger nej...