2 års bra relation + 2 års försök att bli gravida = nu bryter vi snart?!

Myyra: det du beskriver tror jag är otroligt vanligt efter att ha försökt få barn länge. Jag slutade med p-pillerna 2007 och i början tänkte vi ta det som det kom, men när inte det funkade började vi med ÄL-test osv. Nu, nästa tre år och två ma senare, kan jag säga att den här processen gör en galen. Jag har också ofta funderat på om vår relation ska hålla och var glöden tog vägen när allt krestar kring att pricka ÄL.
Jag håller med föregående talare om att du bara kan strunta i det där med att man inte ska tänka på det osv. Det är omöjigt att inte tänka på det i vår situation och jag kan inte se någon logik i att tankar skulle göra en infertil. Det finns alltid historier om folk som inte tänkt på det och "just då hände det", men det där tror jag bara är slumpen. Dessutom tror jag ju ingen av oss var så här fixerad i början av processen, så då borde det ju skett automatiskt då

Lycka till!

när vi skulle bli gravida med  våran son tog det 17 månander, och mycket för pressen och för att jag senare insåg att vi myste till extra på fel dagar, jag hade inte äl förrän några dagar efter. men visst att ha det i tankarna hela tiden känner jag igen, och jag gjorde misstaget och berätta för alla att vi försökte, det gjorde inte saken bättre, kanske inte för dom men för mig. så nästa barn ska jag inte säga till någon och låta det ske när det sker.

Tog sig på försök 13 för oss med dottern. Vi va helt besatta och relationen vart påvärkad. vi sa efter ett år vi skiter i det även mitt inre trodde på detta och sen vart vi gravda. om det helt enkelt va så att tiden va inne för oss då eller om det va för vi sluta tänka vet vi ju inte. Men lev på och hitta vardra nu istället umgås å ha skoj sm förr. Kommer väll förhoppningsvis nån gång.

Vi hade samma problem, men jag orkade int ta reda på om nåt var fel, lovade mig själv att inte bli besatt. Yeah right, blev tvärbesatt och grät varje månad det inte tog sig. De månader vi missade ägglossning blev jag helt förstörd.

Tillslut tog det sig, efter 7 år tillsammans och 3 års aktivt försökande. Var tvungen att förlösas med kejsarsnitt pga myom, knutor på livmodern. Tydligen försvårar myomen chansen att bli gravid så jag är tacksam att jag inte visste om dem för då hade jag nog gett upp. Fick världens mysigaste unge i oktober, en liten kille.

Relationen då? Jo, den har ju fått sina kängor. Värst blev det faktiskt när vårt lilla gos föddes. Vi blev otrevliga och korta i tonen, ingen fysisk beröring som en kram eller puss. Som tur var hade vi goda vänner som sa åt oss hur vi betede oss mot varann och vi har kunnat reparera relationen. Kärleken fanns hela tiden, vi glömde bara bort den ett tag i allt som hände  

 

Vi har också försökt i 2, 5 år men har ännu inte blivit gravida. Hittills har utredningen inte hittat nåt eller vad som är fel. Visst är det påfrestande för relationen, spontaniteten och sensualismen försvinner lätt när man försöker pricka ägglossning och hela tiden tänker på att man vill gravid. Vi provar nu inseminationer, och fast det är jobbigt med unedrsökningar och behandlingar och spermaprov osv så känner det bättre. Oss har det hjälpt att skilja på vårt kärleksliv och bebisverkstad. Hoppas att ni också hittar ett sätt, Myyra! 

Hej! Känner igen mig helt! Det är så jobbigt att teoretiskt veta att jag borde bete mig/ tänka så o så och framför allt slappna av men i praktiken klara jag det inte!? Har varit på utredning och har svag ägglossning. Fick pergo men det är tungt att fortsätta hoppas. Åldern är emot mig och har dessutom gått upp i vikt, ligger nog på 31 bmi nu... har aldrig haft problem med vikten förut så det är nog tröstätande. Kapitulerar snart. Just nu är det med att ta tag i privat ivf ett jääätteberg att bestiga. Hoppas du orkar kämpa på, lycka till!

Det är jättetufft att vara ofrivilligt barnlös. Och det tar på relationen. Jag tycker som någon annan här skrivit att du absolut inte ska tänka att du "ska sluta tänka så mycket på det". Det är bara bullshit och kommentarer som bara bidrar till att man som ofrivilligt barnlös anklagar sig själv för att man "försöker för hårt". Tyvärrr så har vi inte så stor kontroll över våran kropp att hjärnan kan styra detta. Vi hade också en period i förhållandet där allt kändes skit. Jag upplevde då något som satte livet i perspektiv (men att vara i en bilolycka och nästan förlora mannen är lite drastiskt) Men efter denna händelse så började vi jobba mer med varandra och fokuserade på allt det vi hade i livet som gjorde oss lyckliga, och det vi hade kontroll över. Samtidigt började vi utredningen och vägen vidare mot IVF. Det hjälper att ta steget vidare och söka hjälp, att man känner att man kommer i gång med något, att något händer. Kanske ni skulle försöka gå i terapi, eller var och en för sig prata med en psykolog. Det är inte lätt att uppleva nederlag efter nederlag och då kan man behöva hjälp för att hitta tillbaka till det man hade som ju faktiskt gjorde att man bestämde sig för att få barn tillsammans.

Lycka till!

Såg nu att detta ju var en gammal tråd från början. Men kanske min historia kan hjälpa nån annan i samma situation 

lägg pengarna på en ivf istället. det gjorde vi och nu är vi lika starka igen. tog ju dock ett tag att få ett normalt sexliv igen.

vi gjorde vår ivf hos cvl kliniken i uppsala. de är super och ofta kan man börja snabbt också. vi hade 45% chans att lyckas och lyckades på första försöket. Om ni dessutom inte har hittat några fel så borde ni ha ännu bättre chans.

Jag har oregelbunden mens och utebliven ägglossning. Vore problem försvann så fort vi plussat och sedan har det bara blivit bättre och bättre. Vi hade inte kunnat lägga det åt sidan, för tanken om barn hade alltid funnits där under tiden ändå.