Ouppfostrad Unge..hur löser man det?

Barn med autism är friska, det är en funnktionsnedsättning, inte en sjukdom.

Hur skall du som utomstående kunna veta om ett barn som beter sig på detta sätt inte har en funktionsnedsättning? Personligen är de enda barn jag har stött på som har de problem du beskriver barn med olika typer av funktionsnedsättning.

Det är ju ingen idé jag har aldrig sett ett ouppfostrat barn där föräldrarna inte är de som bidrar till barnets beteende. Ofta handlar det om inkensevens föräldern hotar med saker men genför det aldrig och viker ofta för att barnet är envist. Resultatet är att barnet aldrig lyssnar och uppför sig som skit.

Barn som har blivit uppfostrade att lyssna lyssnar.

Självklart har barn som har olika diganoser svårare och man får acceptera att de inte är precis som andra barn. Men det är ingen ursäkt för att föräldrarna inte ska uppfosta dessa barn. Även de mår bra av konsekvens och föräldrar som de vet var de har. 

Om man ser att förälder/föräldrar tog illa upp när dom ser hur barnet uppförde sig mot mig som tex.. inte tacka för fiket eller sa hej så man kan jag "påminna" barnet genom att upprepar "hej" några ggr tills barnet svarar. Samma sak efer fiket så kan man fråga barnet om den (peka på kakan eller bulle) var goda så kanske kan barnet tacka.

Det har jag gjort några ggr med en viss barn som hälsar på hit o leker med mina barn.

Ibland lyssar barnet inte på sina föräldrar, dom har säkert tjatat halvsönder barnet om en viss sak så om jag skulle säga samma sak så oftaste lyssna dom.

Tex vår äldsta dotter ville vara utan mössa då det var väldigt kallt ute, jag hade sagt till henne flera ggr att man ska ha mössa på sig för det är kallt ute och att man kan bli sjuk så jag pekade på personer runt oss o sa att alla har mössa på sig.

Nää och tog bort mössa var hennes svar tills en väninna till mig som såg våran diskuss och sa att man ska ha mössa på sig för det är kallt ute, jultomte har oxå mössa för han vet det är kallt ute och ville inte bli sjuk.... visp har dottern mössa på sig hela tiden.

Så det är bra om utanför familjen kan oxå säga till.
Men det beror oxå så klart på om man känner barnet/familjen rätt väl så man kan säga "vadsomhelst"...

Har ofta sett att barn där föräldrarna lägger stor vikt på gränssättning blir helt annorlunda så fort de kommer utanför föräldrarnas kontrollerande sfär.

Jag tror att det som verkligen ger resultat är om barnen respekteras av de vuxna och inte att det bara finns krav på det motsatta. Jag tror att det viktiga är att barnen känner sig trygga med sina föräldrar.

Om man blir respekterad av andra så lär man sig att själv respektera andra.

Jag reagerar starkt på synen på barn som robotar som skall programmeras att lyda.

Föräldrar som har den synen och får ett barn med svårigheter inom det neuropsykiatriska området kommer att hamna frutansvärt snett i sitt föräldraskap.

Min erfarenhet av fyra barn varav tre normalstörda och ett med svår autism är att "normala" barn inte behöver uppfostras, det räcker med kärlek och respekt. Att man tar dem på allvar.

Barn med särskilda behov ställer extrema krav på föräldraskapet - men att försöka uppfostra leder ingenstans. Även här handlar det om kärleksfull acceptans och respekt - men det är i en helt annan division att genomföra det

Fast det är ju kärlek att "uppfostra" det handlar ju om att man lär barnet hur man uppför sig för att visa respekt och hur det sociala livet med andra går till. Sen är det ju så att barn gör som du gör och inte som du säger så håller du på att skrika och bråka med dem kommer de ju göra detsamma.

Det är ju knappast barnet som har brister, utan föräldrarna. Jag tror jag skulle förska hinta tips på hur barnet skulle kunna få positiv uppmärksamhet, framför allt självgå med gott exempel, men har svårt att i längden se mig själv umgås med sånna människor.

Vad fint av dig lilla gumman

Det är föräldrarnas sak att lösa.

FEL FEL FEL! Då har du inte sett många barn och föräldrar!!Vissa barn har väldigt svårt att lyssna fastän de blivit uppfostrade till att lyssna. Det är min son bevis på. Han har inget fel men är bara extremt viljestark. Vi har uppfostrat våra två barn helt lika. Dottern lyssnar och vi har aldrig haft problem med att få henne att lyda eller lyssna till oss medan sonen ända från början har varit ett "svårt" barn som bara vill göra som han själv vill hela tiden. Och vi ger inte vika för att han är av annan åsikt än vi är, men han testar oss ändå så mycket han orkar. Och han verkar nog ändå rätt ouppfostrad ofta när vi har besök eller när hans vilda fantasi slår på. Man skulle ibland tro att vi aldrig säger till honom vad som är rätt och fel men det gör vi både med kärlek och rättvisa. Skulle det finnas en instruktionsbok på hur man ska få honom att lyda oss bättre skulle jag vara glad.

Jag har även en bekant som är lärare och hon och hennes man har uppfostrat sin dotter (4år) på ett helt bra sätt enligt mej (med regler, rutiner, gränser, konsekvenser, kärlek m.m) men dottern är ändå totalt omöjlig och verkar helt ouppfostrad. Så jag vet att det inte är så som du påstår.

Det är väl det som är felet, att ni har uppfostrat dem helt lika, trots att de är två helt olika individer.

Ja, för det är helt omöjligt att vissa barn är svårare än andra, och faktisk inte tar till sig saker lika bra som andra barn. Det är alltid föräldrarna det är fel på. *ironi* Jag antar att du har barn liknande min dotter och då kan jag förstå att du ser på det så svart-vitt. Det kan vara svårt att sätta sig in i andras situationer.

De är ju inte tvillingar heller. Det märks att du inte har haft att göra med barn av detta slag som min son!
Sonen som är den förstfödde har vi haft "problem" med från början. Dottern kom 2½ år senare och har varit ett lätt barn som lyssnar när man pratar med henne. Hon har fått samma uppfostran som sonen. Som jag tidigare nämnde är barn så himla olika och därför kan man inte döma föräldrarna bara för att ett barn ses som ouppfostrat!

Klart barn är olika. Barns personligheter interagerar med föräldrarnas. Så det är inte bara vi som påverkar barnen det är även barnen som påverkar oss.

Men det är fortfarande vi vuxna och ingen annan som har oss själva att skylla om nu barnen löper amok i vissa situationer. Eller om beteendet förblir destruktivt i längden.  Det är inte barnens fel. Kanske ska man säga tyvärr, för det är lite lättare för oss vuxna att säga att "hon/han är ju helt omöjligt" "Eller det är ett svårt barn"

Det finns inga svåra eller lätta barn. Det är vi som skapar de definitioner. Det finns bara individer med olika behov som vi måste kunna tillgodose för att kunna vägleda våra små på bästa sättet.

Hur det ska gå till kan skilja sig extremt mycket från individ till individ. Men det är vårt ansvar och kommer att förbli för alltid. Barn kan inte vägledas /eller om några här föredrar (uppfostras) själva.

ps. Nu syftade jag till "friska/normalstörda " barn. Klart barn med särskillda behov behöver särskilld och annorlunda omsorg.

Har funnits två små systar, olika som de bara kunde med personligheter långt ifrån varrandra. Som dagisbarn var de ljuva båda två, den ena tystlåten, verkade aldrig ha nån mänsklig kontakt alls, lite halvskumt barn som höll sig för sig själv. Den andra, söt som ängel, hjälpsam och god, verkade öppen inför allt och alla, en liten social varelse. Mamman var rättvist och uppfostrade så likvärdig hon bara kunde, med kärlek och regler, engagemang och rättvisa. 

åren gick, två systrar mitt uppe i tonåren. Mamman undrar hur det kunde gå till så illa, när den söta lilla inte lyssnar, är grov oförskämd, gör vad hon vill, manipulerar och värre därtill.

Vad mamman inte gjorde när de var små var att möta de på var sin nivå. Flickorna hade två olika behov. Hon kunde inte, hon såg inte. Hon gjorde sitt bästa och var fast besluten och fortfarande är till en vis mån att det var samhälle och flickans umgänge som gjort henne till den hon är ibland. 

Men som förälder är man sällan så upplyst och objektiv att man kan se sina egna brister. Det gäller oss alla.

Men glöm inte barnen är våra spegelbilder. Om det är nåt vi ogillar i bettendet kan det lika gärna vara vår egen dold dålig egenskap som sipprar ut genom dem.

Mella80:

Känner så väl igen mig. Har också en förstfödd son som är en riktig utmaning att vara förälder till! Kvicktänkt, intensiv, begåvad liten kille men en utmaning! Har ända sedan han var liten varit svårstyrd, svår att få att lyssna osv. Lillasyster är väldigt, väldigt annorlunda!

Barn har olika temperament från början. Sen samspelar ju förstås de temperamenten med mitt temperament som förälder, med mina brister och mina styrkor. Men visst 17 finns det "svårare" och "enklare" barn.

Åh, va kul att höra. Men visst är det ju tur att våra liv har berikats med både svåra barn och lätta barn, annars skulle ju livet bli för enkelt om alla var lätta