Känns som om jag hade en handgranat i mig som snart sprängs!!!

Du kanske skulle gå till en psykolog och ventliera dina känslor lite? Prata av dig så kanske du kan komma fram till hur det egentligen ligger till?

Hej TS
Det är bara du som kan ta reda på vad du vill och vad du känner. Utgången spelar ingen roll. Så länge man har förmågan att älska och att bli älskad.

Lycka till.

Kram Skutt

Vet inte om jag vågar gå till nån och prata. Känns så knäppt. Har funderat på att prata med en gay kompis om hur det va när han kom på att han gillade killar men kan inte med det heller... Och min sambo kan ju absolut inte prata med och är rädd för att prata med nån tjej kompis om det för det verkar som om alla får för sig att man vill ha dom då...
Fortfarande splittrad...

Du ts, jag tycker inte att man ska fundera så mycket på vad man är rent sexuellt.
Känn efter mer om dit förhållande verkligen är vad du vill ha.
Sen om du vill leva med en man eller kvinna spelar väl onte så stor roll heller...?

Jag tror att vi alla i grund och botten är bisexuella och att det bara är normen som säger åt oss att en flicka ska vara flicka och en pojke ska vara pojke. Varför då liksom? Det är väl bättre att vi bra försöker vara och må bra och vara med den vi vill?

Jo sant men jag känner mig så instängd. och varför önskar jag ibland att min sambo var en tjej? det är sådana frågor som bara rullar runt inne i mitt huvud.

Om du kan tända på tanken av både sex med killar och sex med tjejer kan du väl kalla dig bisexuell, om det känns bra för dig själv. Jag tror du främst känner dig instängd för att du känner att du inte kan ventilera detta med din sambo. Kan du verkligen inte det? Vad skulle han säga om du lite lättsamt erkände att du fantiserar om tjejer en del?

Det är klart att detta är en stor och viktig grej att utforska, men jag tycker inte du ska behöva må dåligt av det.

Kanske skaffa dig ett login på qruiser, www.qx.se, och börja snacka med folk i samma situation. Forumet är öppet för alla, oavsett sexualitet.

Jag önskar också ibland att han vore tjej, min sambo alltså...
Men i slutändan tror jag inte att jag skulle byta honom mot en tjej, men hade jag varit singel så hade jag förmodligen testat en tjej.

Fast jag skulle nog helst vilja testa en tjej som är lite "killig", men jag håller ändå fast vid att jag tror vi alla är "lagda åt båda hållen" mer eller mindre.

Hur är ert förhållande i övrigt? Fungerar kommunikationen er emellan och annat viktigt?

Nej jag tror verkligen inte att jag skulle kunna berätta det för honom. Han är så enormt svartsjuk! och det skulle bara sluta med att jag inte skulle få umgås med mina tjejkompisar heller.
sen om jag skulle säga till min bästa vän vad jag känner så skulle hon bara tro att jag hittar på för att följa med nån trend för det verkar ju som om alla är bi eller va det för några år sen iallafall. skulle ja berätta för min mamma skulle jag nog inte vara välkommen där längre.

Förhållandet är ju inte så jätte bra nu. Han är så svartsjuk och kan inte acceptera min sons pappa osv...

Skulle nog oxå vilja ha en killig tjej isf. När jag sett sånna så ser dom så mysiga ut. Fast i sängen så vill ja nog ha en med en väldigt kvinlig kropp och fina kurvor

Som någon skrev ovan, fundera på er relation först och främst.
Är han enormt svartsjuk, så är det många gånger ett stort hinder för en fungerande relation. Vill du ha det så resten av livet?

Om inte tycker jag du ska lägga ner honom.

SEN kan du börja fundera på din sexualitet. När du är singel igen kan du ju prova dig fram och se åt vilket håll gungan går.

Jag har träffat några som blir kära i en person, individen. Könet spelar ingen roll. JAg tycker det är stort att känna så.

Lycka till med ditt vägval.

Kanske därför du känner att du vill till någon som är så långt ifrån lik honom som möjligt, för att han är så svartsjuk och kanske inte har så hög tolerans?

Kan ni pratan kan du berätta att du mår dåligt när han är så svartsjuk, att istället för att binda din kärlek till honom så stöter han dig bort från sig?
Eller kanske parterapi?
Eller terapi bara för dig själv, vårdcentralerna har ibland kuatorer man kan prata med när man inte riktigt behöver en psykolog men ändå någon utomstående att prata med.

Jag känner som du i övrigt när det gäller tjejer, fast för mig är det vara fantasier. Men jag känner att fantasierna ökar när det inte 'r så bra mellan mig och min kille.

Har dock varit väldigt förälskad i en tjej en gång när jag var ca 20 år, hon var öppet lesbisk och visade intresse tillbaka.
Men jag drog mig ur i sista stund för jag var feg...jag ångrar det lite men inte så, så att jag känner mig otillfredsställd av min kille. Svårt att förklara men jag känner ungefär som med andra killar jag haft en flört med men som det inte blivit nåt av med..