blir så trött/förbannad på bonusföräldrar.

Men nu gör ju du samma sak som du tycker att jag gör? Jag har sagt att det jag skrivit uppenbarligen har missförståtts och att jag ber om ursäkt för att jag formulerade det så.

Jag har heller inte sagt att "första hand" innebär att det gäller ALLA situationer utan i stort. Det innebär inte heller att barnen får som DE vill i ala situationer, det för mig är inte att komma i första hand utan ren lathet från föräldrarnas sida.

Jag är inte mamma åt min bonusson i den mån som du menar. Jag är en extravuxen som har precis lika mkt att säga till om som hans pappa och samma regler gäller för honom som för mina barn. Självklart har hans mamma och pappa andra delar av hans uppfostran som jag inte tar del av eftersom jag inte anser det vara min sak. Han säger själv att han älskar mig och att jag är hans extramamma.

Åh, jag är också bara mamma åt ett barn, mitt eget. Min sambos barn har aldrig (vilket jag är väldigt glad över) kallat mig för extramamma. Om de hade sett mig som det, då hade jag faktiskt blivit mer orolig än smickrad.

Har inte orkat läsa igenom alla inlägg

Men jag kan säga så här att jag fattar inte hur man kan välja att gå in i ett förhållande med en person, där de redan finns barn om man inte kan acceptera de...De förstår jag mig inte på...
Man vet även att finns de ett bonusbarn med i bilden så finns de en biomamma och hon kommer finnas med i bilden tills barnet e myndigt, å de vet man oxå när man börjar ett sånt förhållande..

Jag är själv bonusmamma till VÄRLDENS underbarste kille som nu e 5 år, jag kom in i bilden när han va 1½ år.
Vi har en helt underbar relation jag och denna lilla kille, Hans pappa gjorde klart för mig redan från början att funkar de inte mellan mig å sonen så skulle de inte funka mellan oss heller...
Idag kallar han mig mamma och de tycker jag e den finaste uppskattningen man kan få av sin bonus. Han har även två små bröder som jag e mamma till, och här gör vi värkligen inte någon skillnad på "dina och mina" barn..
Alla uppfostras med samma regler, alla får lika mycke kärlek. Jag tar de största ansvaret för barna på veckorna med allt va de innebär iom att min sambo ligger borta på jobb på veckorna och min bonus är här i 2v perioder(så han e alltså här hemma med mig utan att hans pappa är hemma) och jag saknar honom varje dag han inte e här.

Oj blev visst lite långt, men jag blir såå upprörd när vuxna människor ser till sitt eget bästa framför barnens...å dom har inte äns valt att de skulle bli så här.. 

Man kan också acceptera att det finns barn med i bilden UTAN att ha samma upplägg dig och din familj.
Man kan vara en jättebra bonusförälder utan att känna att det är det bästa som hänt att ens partner har barn, och man kan vara en jättebra bonusförälder utan att kalla sig mamma/extramamma, utan att sakna partnerns barn när denne är hos den andra föräldern etc.
Det tycker jag är viktigt att tänka på.

Det finns ingen färdig mall att kliva rakt in i när man träffar en person med barn. Man måste ta hänsyn till en väldig massa människors behov och känslor, inte minst sina egna, vilket många verkar glömma bort.
Det passar inte alla styvfamiljer att den nya flickvännen går in och blir extramamma. I vissa familjer passar det mycket bättre att man har ganska lite ansvar för sin partners barn, och att de personer som är mamma och pappa till barnet/barnen är de enda personer barnet ser som föräldrar. Som partner i det läget kanske man istället är "pappas fru" och en person som finns med i familjen, inte så mycket mer.

Om fler var lite öppna för att man kan göra på olika sätt tror jag att det skulle finnas färre missnöjda styvföräldrar. En del har som krav på sin nya partner att man ska älska barnet som sitt eget, inte göra någon skillnad, ta samma ansvar som de biologiska föräldrarna etc, och det fungerar ju så länge man är ihop med någon som VILL ha den rollen i barnets liv och i familjen. Men alla vill inte det. Och en del vill det fast får inte för barnet/exet eller något annat.
Men som tur är finns det olika sätt som sagt, och med det inte sagt att det gör det lätt att vara styvförälder eller partner till en person med barn och ex och hela det bagaget.
Jag tycker man ska akta sig för att se världen alltför mycket genom sina egna glasögon och mer försöka förstå att många sätt kan vara bra, inte bara ens eget...

Hej!

 
Eftersom jag är vuxen så gäller min vilja framför barnens oavsett om det är bio eller hans barn. Jag tycker det är hemskt av dem som låter en 10 åring diktera villkoren i familjen. Barnen har klart rätt att säga vad dom tycker, men i slutänden så bestämmer vi vuxna.

*eloge*

Ja precis.

Instämmer helr. Så länge min bonusdotter på 17 år lever under samma tak som mej och hennes pappa får hon rätta sig efter de regler som gäller här hemma. Givetvis lyssnar vi på hennes argument och ideér om hur sker och ting kan göras men sista ordet har alltid vi vuxna.

Läängre bak i tråden blev jag missförstådd...Hoppas att ni börjat förstå lite hur jag tänker nu? -)

Är nog lite beroende på vad det handlar om, men för det mesta så är det ju vi som bestämmer

Jag är bonusmamma själv och jag vill ge en syn av andra sidan av myntet. Jag har alltid tyckt väldigt mycket om mina bonusar, vilket jag var väldigt glad över då det är människor som kommer till extra, utan att man väljer in de i sitt liv.

Tyvärr har relationen mellan mamman och pappan varit minst sagt ansträngd och mamman har varit mycket bitter över att han och jag är tillsammans och gjort sitt bästa i att förstöra. Barnen vet mycket väl att deras mamma inte accepterar mig och våran relation och har tidigare varit tydlig med det.

Jag ser inget konstigt i att barnen tar sin mammas parti eftersom barn i princip alltid är lojala mot föräldrarna. Absolut och som sagt inga konstigheter i det.

Men att leva med både tysta och uttalade reaktioner och kommentarer på ickeaccepterandet under längre tid gör att känslorna påverkas. Jag tycker fortfarande om mina bonusar men mitt tålamod har trytit samt att jag inte tycker att det är lika roligt på måndag när de kommer som jag tyckte tidigare. Konsekvent får jag aldrig röra deras hår (det är tjejer som gärna vill ha flätor eller tofsar. De frågar varandra eller pappa om det krisar då inte han kan "hårdesign" över huvud taget. Hinner inte de själva eller pappa blir de tjuriga och grinar hellre än att låta mig göra det )eller krama de (du får inte röra mig!), de säger konsekvent aldrig god natt, de svarar sällan på tilltal (har blivit något bättre sedan vi har påtalat det).

Jag håller med om att om man väljer att leva med en partner som har barn sedan tidigare vet man om detta, men känslorna kan påverkas om man konstant blir motarbetad.

Man kan vara en lycklig familj även om det inte ser ut som i din barndoms familj. Tror inte att biomamman till barnen i min fam skulle uppskatta alls om jag iklädde rollen som mamma till hennes barn. Hon skapar konflikter om vi kommer för nära och helt ärligt hart jag nog sett svartsjuka blickar från biopappa oxå när barnen visar mer kärlek till mej än till honom. Men jag skulle även slå bakut om det krävdes att de måste vara mina barn. Och hör och häpna DE ÄR inte nr 1 för mej. Jag vet faktiskt inte om jag älskar dom ens!!
Nr 1 för mej är min sambo. Jag kan va en surapa ibland. MEN,har aldrig sagt nej till någon aktivitet som dom har ex träning eller skola, om de är sjuka eller annat för att jag ville något annat. Kramar dem, pussar dem tar hand om dem om min sambo inte kan. Jag är den enda i fam som aktivt pratar om uppfostran, positiv bekräftelse, vikten av bemötande.  Så jag kommer absolut sist för mej, vilket är något jag måste jobba på för det är ingen annan som prioriterar mej heller:)

Har ingen erfarenhet av bonusbarn, dock momsbarn.

Precis som jag har erfarenhet av en svärmor jag inte ens vill (får hon ju ändå men det är inte samma sak som att jag VILL för det) ska träffa de gemensamma barnen eftersom hon är en oerhört dålig förebild och inte ens särskilt trevlig någonstans.

Man blir inte partner med någon pga släktingar, man väljer inte släktingarna först och partnern sedan utan de finns där som genetiska tentakler, några kanske trevliga, några kanske mindre trevliga men att tro att det är tentaklerna som styr valet?
Nej, det gör man inte.
Tror inte någon gör det om det inte gäller en praktisk orsak, som förmögenhet exempelvis. 

Jag valde min sambo för att han är(var) han, att han hade barn sedan innan förstod jag först efteråt var en stor nackdel, innan hade jag ingen värdering i det öht eftersom jag inte hade någon större erfarenhet av styvkonstellationer och heller inte visste hur jobbig han var/blev som individ när man känt honom ännu längre än jag redan gjort innan det blev allvar med sambon.

Att öppet börja "prioritera" i sin egen familj kan förstöra även de bästa familjerna.
Jag prioriterar inte någon högre i min familj och jag ogillar att sambon prioriterar barnet sedan innan på det sätt  han gör, det skickar ut helt fel signaler till alla och är grunden till i stort sett samtliga kollisioner i vårat förhållande.
Att det går åt helsicke för så många styvkonstellationer beror mycket på den inställningen du och många andra har: att barnet går först.

...för allvarligt, det är inte ofta de gemensamma är de som får den prioriteringen, utan barnen sedan innan.
Och det brukar inte den biologiske boendeföräldern till de gemensamma barnen i förhållandet se som en direkt fördel för familjekänslan om man säger så

Blir glad när jag läser så sunda klarsynta inlägg.

Tack AnnanAnna!

Hade vi haft fler med ditt öppna tänk så hade vi haft mindre konflikter här i världen...

Om man inte trivs med att vara bonusförälder så är det väl bara att lägga av? Sorry, men barnen är faktiskt en VÄLDIGT stor del i föräldrarnas liv. Hm, kanske ca 99% utöver arbetet. Självklart!
Jag sa på en gång till min sambo, fungerar det inte mellan mig och dina barn är det ingen idé att ens försöka ngt, oavsett hur förälskade vi var/fortfarande är. Vilken tur att vi fann varandra på en gång! Hade vi inte gjort det hade jag dragit på en gång, för JAG TYCKER att hans barn alltid ska vara nr 1 för honom!

Nu är inte jag bonusmamma eller har någon bonusmamma till mina barn, men jag kan förstå att det blir trubbel.

Alla separationer med barn i bilden är inte smärtfria. Alla ex är inte vänliga och välvilliga. Alla bioföräldrar är inte perfekta och ger bonusföräldern möjligheten att älska bonusbarnet.

Det verkar vara mer en regel att biomamman avskyr bonusmamman och att bonusmamman ska veta sin plats. Bonusmamman ska bara göra det som biomamman anser att hon ska få göra. Ex. städa, tvätta och laga mat åt bonusbarnen.
Vara delaktig i bonusbarnens skolgång eller uppfostran tillåts INTE! Möjligen endast de gånger biomamman verkligen inte kan och då SKA bonusmamman verkligen släppa allt hon har för händerna och komma rusande till bonusbarnets undsättning.
En bonuspappa får däremot stående ovationer om han skjutsar sitt bonusbarn till en fotbollsträning, eller om han skulle laga kvällsmat åt bonusbarnet.

Är nog svårt att förstå hur det verkligen är för en annan människa innan man har levt den personens liv.
Bara för att TS och flera har lyckats så innebär det inte att alla andra misslyckats. De har kanske inte fått de rätta förutsättningarna för att lyckas?