Ni som fött i vecka 32-34 hur gick det för era barn?

Mina tvillingpojkar föddes med planerat snitt i v.32+6. De vägde omkring 1800 gram och var 42 cm. Vi stannade på neo i 12 dagar och sedan hade vi hemsjukvård 2 ggr i veckan en tid efter att vi kommit hem. Nu är mina pojkar 1 år och är som vilka 1-åringar som helst, lite mindre förstås. De väger ca 10 kg nu. Mitt tips är att få igång amningen så snabbt det bara går, ju snabbare de börjar äta ordentligt desto snabbare får ni komma hem. Ett stort grattis och lycka till .

Kram

Min dotter föddes i vecka 33+6 och vägde 2516 g och var 43 cm lång. Vi fick stanna på neo i enmånad och detta pga av att hon hade högt bilirubin och för att hon inte gick upp i vikt riktigt som hon skulle. Jag kunde amma henne efter 2 dagar men inte fullt ut, vi fick koppa och sondmata henne i ca 2 veckor och sedan så gick det bättre att amma henne. Hon hade även andningshjälp de 7 första timmarna och sen kunde hon andas alldeles själv. Anledningen till att vi fick stanna så länge var för att hon var tvungen att sola mycket eftersom bilirubinet gick upp och ner hela tiden. Men nu är hon en stor tjej på snart 10 månader och väger snart 8 kg och är ca 70 cm lång. Och ska snart bli storasyster! Lycka till med bebben!!

MVH Jessica

Glömde skriva att dom var tvugna att ta ut henne för att jag fick havandeskapsförgiftning. Och hon låg i säte så det blev att ta ut med snitt!

Grattis till pojken!
Mitt vatten gick också helt utan föraning i v. 31+2. Blev inlagd på special BB, sängliggande förstås. Hann med god marginal få de båda sprutorna och födde sedan efter 8 dagar, i v. 32+3, en pojke på 1971 g.
Vi var med honom på akutsalen i 2 nätter, då han hade CPAP och diverse andra slangar och sladdar. Vi fick en säng inne på akutrummet där vi hade bebisen på bröstet hud mot hud hela tiden (känguruvård). Vet inte hur utbrett känguruvård är, men vi vårdade honom i känguru under hela neo tiden, 2,5 veckor, då vi var med i en forskningsstudie om vård av för tidigt födda. Vi till och med sov med honom på bröstet.
Efter 2 nätter fick vi ett familjerum, och då hade han bara sond och saturationsmätare, men han fortsatte att få vår värme genom att ligga mot bröstet. Jag och pappan turades om under dygnet. Det bästa för ett tidigt barn är ju att ligga kvar i magen, men det näst bästa måste ju vara att ligga hud mot hud, få värme, dofter av föräldrarna och känna hjärtslagen...Rekommenderas verkligen, men det är samtidigt ganska fysiskt jobbigt.

Jag började pumpa efter några dagar och det fungerade bra.  Efter ca 4 veckor helammade han och vi blev utskrivna från hemsjukvården.

Idag är han korrigerat 4 månader och en stor kille! 7,3 kg och 68 cm lång! Tiden har gått såå fort, tänk att vi haft honom i 6 månader! Han är världens sötaste och mår jättebra!

Vet du varför vattnet gick?? Min vattenavgång var oförklarlig....

Allt verkar ju gå jättebra för dig, MatiLLa. Stort lycka till och se till att njut av tiden när ni kommer hem!

Kram!

...och så 8 månader senare! Kanske har ni kvar denna tråd eller så får jag inga svar alls..

Hur har det gått för er alla och era småttingar? Känns som en evighet sedan jag låg inlagd på Huddinge med laptopen i knät och startade denna tråd. Och tiden på neonatalen, som kändes som en evighet när man var där, känns så långt borta men ändå minns man precis allt, alla känslor och den ständiga oron...

Och nu sitter man här och i rummet intill sussar världens finaste pojk! :) Vi är så glada och lyckliga över att allt gått bra!

Här är vår historia lite kort:
Mitt vatten gick i vecka 31 och Loke föddes i vecka 32. Vi låg på neonatalen i lite drygt 3 veckor innan vi fick komma hem med hemsjukvård. Sonden hade han kvar i ett par veckor hemma medan vi tränade amning. Vi introducerade också nappflaskan för att pappan skulle kunna mata och snabbt därefter åkte sonden! Så skönt! Äntligen kunde vi få SE på vår bebis ordentligt, utan slangar! Minns denna dag speciellt, kändes verkligen som ett stort steg. Att vår bebis var "normal". Nu både ammade han och åt ur flaskan. Helammade till ungefär 5½ månad då han för första gången fick smaka ersättning och smakisar. Han har hela tiden lagt på sig bra och gått upp kilo efter kilo. Nu äter han allt möjligt, men favoriten är ändå frukt..

Han har hela tiden varit helt frisk och är än idag. Ändå har vi dock haft perioder av oro... Ett misstänkt blåsljud på hjärtat skulle utredas vilket tog ett par månader. Inte kul, men skönt när allt visade sig vara normalt. Sen har vi precis avslutat en utredning på njurarna efter att han hade UVI. Ultraljud och röntgen, rutinkontroller, men oroa sig gör man ju ändå. Även där visade det att allt var normalt.

Den ständiga oron. Börjar så fort man får reda på att man är gravid och slutar...? Ja, aldrig kan jag tänka mig :)

Idag är Loke iallafall 8 månader och har blivit hela 68 cm lång och 8,4 kg tung (han vägde 2,1kg och var 48cm när han föddes) Han gillar att stå upp och tjoa, hålla våra händer och gå framåt, sitta på golvet framför spegeln och prata, åla sig fram, åla bakåt, han står på alla fyra och ropar, han kan skrika HÖGT, han har sagt "-TITTA!" flera gånger och han älskar frukt och hatar fisk. Han har helt plötsligt blivit en egen liten person och det är helt underbart! 

Vad söt han är!
Själv tycker jag att prematurer är så fantastiskt söta, men det är nog för att vi har fått åtta sådana själva. Jag vet inte om du fortfarande vill ha några berättelser hur det gått för andra barn som är födda ca två månader för tidigt, men vi har ju en del erfarenhet av det så jag berättar gärna en del om du har lust att höra.

Trots att min fru haft havandeskapsförgiftning vid alla graviditeter har hon velat ha många barn och vågat få åtta. Så här ser barnens födelsestatistik ut:

Temilia        vecka 35    2020 g
Matteus       vecka 29    1300 g
Zacharias   vecka 32    1780 g
Levi              vecka 31    1460 g
Rufus          vecka 34     2385 g
Tehilla         vecka 30    1224 g
Alpha           vecka 32    1483 g
Junior          vecka 29    1026 g