Orkar inte vara mamma längre

Hej! Jag ska strax kopiera in vad jag skrev i en helt annan tråd alldeles nyss. Men först - barn i den här åldern verkar vara såna. Jag vet inte vad man ska göra. Om jag kommer på det lovar jag att säga till.

Oj, jag har tyvärr inte mycket att ge här förutom lite stöd i tanken.

Många kloka ord ovan, tänk absolut bort alla "borde" - finns inget som heter. Har gått i terapi tidigare och min terapeut sa till mig att det finns saker du måste göra (typ gå till jobbet om du vill ha någon lön) och så finns det saker du vill göra (typ träffa underbaraste vännerna). Resten (typ skaffa ordning i garderoben, köpa mindre halvfabrikat mat etc etc etc) kan man strunta i. Att tänka så har hjälpt mig duktiga flicka mycket!

Tror också det är en fas, ge trygghet och kärlek så fixar det sig även om det säkert känns oändligt jobbigt just nu. Fokusera en liten tidsrymd i taget. Låt henne leka vid matbordet, sov nära henne. Vad gör det om hundra år? Välj dina strider som någon skrev ovan.

Många kramar och hoppas hoppas det känns bättre snart!

Känner igen mig! Och oj vilka fina svar du fått redan!

För mig hjälpte öppna förskolan jättemycket! Jo, och att verkligen tala om för pappan hur jag kände, vi fick göra om rätt mycket i sovrutinerna. Sedan också att släppa alla illusioner om att min son snällt skulle sitta och gapa när man försökte mata honom (absolut omöjligt, när det är som värst men matningen nu tar jag fram vår lilla dator med klipp av Totte, alfons, Pingu, alla vi barn i bullerbyn, tellitubbies och Drömmarnas trädgård! Det funkar sååååå bra!! Och jag som var helt på det klara med att vår son minsann inte alls skulle få se någon tv!) Jag ligger brevid honom när han ska sova, det blir lättast.
Jag väljer mina strider med omsorg, som någon annan också sa. Så viktigt för mig att väga, är det här viktigt att kriga om, varför, finns det ett annat sätt, i huvudet hela tiden.

Framför allt MÅSTE jag ta hand om mig, dvs SOVA! Annars blir jag världens argaste och ledsnaste mamma jättefort.

Hoppas allt känns bättre snart!

Det kommer bli bättre! Inte idag, inte i morgon men om ett tag. Utvecklingsfas helt enkelt! Sluta känna press på dig själv. Varför får hon inte leka med maten? Varför måste hon sova själv? Varför ska du inte ligga bredvid henne? Fundera kring varför du känner så. Är det för att du anser att det ska vara så eller för att du vill att det ska vara så? Du vet vad som är bäst för ditt barn. Hon är 13 månader, hon kommer att sluta leka med maten, hon kommer att sova i egen säng när hon blir äldre. Just nu behöver hon dig lite extra. Försök attt gå ut så mycket som möjligt, brukar ofta bli mindre gnäll ute där det finns mer att leka med och titta på. 

Först så släpp allt vad alla andra anser, som tex: Barn ska somna själva i egen säng.
Barn ska inte bli burna för mycket för att dom blir bortskämda. Barn ska inte ammas för länge. ( Vad är för länge och enligt vem? Ofta inte den som ammar själv.)

Det verkar vara någon sorts trend att göra spädbarn "oberoende" och sova i eget rum i egen säng vid senast  2 månaders ålder.
Tacka fan att ungarna protesterar... Tänk Mother Nature, vilka barn klarar sig på egen hand ?
Hur som helst, alla dessa ska, skit i det, och lyssna på mammahjärtat.

Försök tänka efter om det verkligen är nödvändigt med en maktkamp och varför. Jag tror att det är viktigt, varför fajtas vi över just det här?
Är det verkligen nödvändigt eller är det något du själv har blivit uppfostrad till....bara för att?

Givetvis kan man inte bära på en ettåring konstant, det blir för tungt, och jag är övertygad om att det hade blivit protester då också, som med min dotters upp och ner taktik.
Det är säkerligen en period, som går över.

Sitt i soffan och gosa med ungen, så att det känns bra.
När du senare känner att du behöver/vill göra något annat så gör det, med gott samvete.
Då kan du vara trygg i det och lugnt säga...nu får du leka med pappa lite, jag har annat jag vill göra nu. Vi gosar igen om ett tag.

Lycka till!

Tack så jättemycket för allt stöd!!! Det känns mkt bättre bara av att läsa era inlägg. Jag känner nog en press på mig själv att jag ska vara en "perfekt" mamma o få min dotter att äta o sova utan problem o inte gnälla en massa. Jag behövde nog få upp ögonen lite o se att det inte bara är mitt barn som "krånglar" med mat o sömn o gnäller. Tack igen för alla snälla ord o bra tips. Kram

ok.. lite annat för mig... min dam sover natten ut. från halv 7 på kvällen till d e dax för dagis. ca 06:00 så lite bortskämd är man ;)

Jag har världens underbaraste dotter och alla säger att hon är så nöjd och självständig, kan leka själv och charmar alla etc.
Men vet du? Hon sover jämt med mig/oss på nätterna och när hon inte sover i vagnen ute dagtid sover hon antingen i sjal på mig eller sambon, eller sövs ned i sängen med mig liggandes bredvid. Ofta behöver hon amma för att komma till ro och somna också. Och hon är 13 månader!
Det känns ibland som att alltid när jag behöver göra något viktigt, typ laga mat, måste jag sjala upp henne på ryggen för att hon är så gnällig och mammig och bara vill komma upp i famnen.
Och maten... detta ständiga bekymmer! Just nu (dvs igår kväll och idag) har det gått hyfsat men i söndags var hon inte alls på humör att äta, tills jag började leka tittut med nallen och sedan började låtsatsmata nallen med lillans mat. Det tyckte hon var jätteroligt och det slutade med att hon matade nallen och faktiskt åt en del själv också!

Jag tycker de där gnällighetsepisoderna går över snabbare om jag svarar på gnället, exempelvis om jag sitter vid datorn och hon vill komma upp i knät; då får hon komma upp på en gång och ibland kommer hon med en bok eller något så läser vi tillsammans. Sen går hon iväg och pysslar med sitt en stund så kan jag jobba vidare. Istället för att jag skall behöva lyssna på gnäll i en halvtimme, både hon och jag blir bara surare och surare och till slut är det inget som funkar för att få någon av oss glad igen.
Är det så illa att du aldrig får något annat gjort, ja då har jag åtminstone (visserligen motvilligt) accepterat detta och sedan gnällt massor till min sambo för att ventilera min frustration.

Hihi, bara måste svara i min egna tråd - 7 år senare ;) Nu är denna tös som jag rev mitt hår över 8 år och världens underbaraste unge (det var hon då också, men jag hade lite svårare att se det hela tiden tyvärr). Hon leker inte vid matbordet längre :P (men skulle gärna se på ipad om hon fick, men där är det nej ;)) Hon är fortfarande min lilla mammegris och kommer ofta in på nätterna, efter att ha somnat i egen säng i sitt rum dock, sen många år tillbaka ;)  Nu är det barn nr 3 som är i exakt denna ålder och emellanåt en liten gnällis. Men denna gång vet jag att det går över och tar det inte på samma sätt alls ;) Och det är faktiskt mysigt att gunga dem i famnen (har gjort det med alla tre olika lång tid). 

Åh vad kul att höra hur läget blev sen ????

:) frågetecknen blev där för att jag skickade en smiley