Min fru hatar min son..

Och då kan ju pojken max ha varit fem år när han träffade frun!

Precis, ska man klandra en femåring för att bonusföräldern inte gillar denne?

Skillnaden är ju att är det ens egna barn kan man förbjuda dom att kladda i soffan, tom. vår 3-åring vet att man inte äter i soffan.

Anonym(mamma): Det var jag som skrev inlägget om mina bonusar som kladdade i soffan. Och hade du läst ordentligt så var det inte kladdet i soffan som störde mig, utan överenskommelsen som deras pappa bröt. Vi var överens om att de inte fick äta i soffan, men det visade sig att han tillät det när jag inte var hemma. Det är signalerna som det sänder ut jag störde mig på. Att när "elaka" bonusmamman är hemma får vi inte göra vissa saker, men är hon borta är det OK. Det enda som händer är ju att bonusarna börjar tycka illa om mig för att jag är en häxa, och det gör väl knappast relationen bättre?
Jag hade inte tyckt att det var OK om det var mina egna heller. Jag tycker att det är otroligt viktigt att man visar en enad front. Har man bestämt något så gäller det.

Dessutom var kladdet i soffan ett exempel.

Jag tycker att TS ska ta frugan och sig själv i kragen och traska iväg till närmaste familjerådgivning. Sedan när de har pratat ihop sig och fått allt på bordet och hittat en gemensam väg så tar de med sig 14-åringen till familjerådgivningen.

låter krasst. Men om både nya "mamman" och nya "pappan" (styvisar) inte kan med barnet. Kan det bero på 14 åringens oförskämda beteende?

TS skriver i trådstarten att frun inte "tycker att jag inte är nog konsekvent vad gäller min sons beteende" (ett bra eller godtagbart beteende behöver inte särskilt uppmärksammas med konsekvenser) och att barnets mamma "inte vill ha tillbaka 14åringen" eftersom han skriver "mitt ex (tror egentligen att det hennes nya man ) vill inte att han flyttar hem igen då 16åringen och han bråkar som tonåringar gör."

Om man utgår från att 14-åringar inte kan bete sig dåligt kan man förstås utesluta att något av detta har att göra med hur 14-åringen beter sig och istället sluta sig till att det finns 4 vuxna och samt syskon som beter sig olämpligt. "Vilken tonårsgrabb som helst" som "bråkar som tonåringar gör" brukar dock inte förskjutas av så många människor samtidigt, men detta kan förstås vara ett undantag. Hur som haver är det inte TS och hans fru som ska lösa detta. Det är har mamman och pappan som har en hel del att reda ut kring sina föräldraroller och sin son.

Exakt. Och vad händer med en "helt vanlig tonåring" utan styrning med 2 föräldrar som inte orkar sätta ner foten. Ett 14-årigt charmtroll som sköter skolan - givetvis;)

Killen är så stor nu att han faktiskt själv är ansvarig för sitt beteende. TS fru kan inte uppfostra honom mer än han själv har som mål att bli uppfostrad och föräldrarna grundar och följer upp.

Hej jag vet att det är ett gammalt tråd men jag är nyfiken hur det gick och hur ni löste det!! Jag har samma problem och min man beslutade sig att lämna familjen! Det var hans lösning!

Var det pga att du hatar hans barn alltså?

För i så fall gjorde han rätt!

Fast läser man TS så står det att det antagligen bara är styvmamman och styvpappan som inte vill att barnet bor hos dem.

Läser man på detta forum så krävs det inte mycket för att styvföräldrar skall känna så, så det kan mycket väl vara "vanliga tomårsproblem".

När jag läser tråden så tänker jag att när barnen är små så tror man att de aldrig ska bli jobbiga tonåringar. Men sina egna barn ser man hela tiden och oops en dag så har dom blivit jobbiga och störiga som de flesta tonåringar. Fast man uppfostrar dom så bra man kunnat så är det normalt inom vissa gränser. Och många mår dåligt i perioden.

Man pratar med andra som också har tonåringar och är glad så länge det inte blir allvarliga problem.

Som bonusförälder har ts fru sina små och sen den där stora jobbiga bonusen

Lätt att tro att det är fel på just honom, svårt att tro att hennes egna kanske står och svär åt henne om sex sju år.