Finns enbart alternativen Ja och Nej, för att man skall tvingas in i en situation där man måste ta en slutgiltig ställning. Vet att MÅNGA anser en generell sak men sen kan tillämpa flera undantagsfall för det andra svaret, så svara på bara och lämna gärna välformulerade debatt inlägg här under :)
Jag röstade på JA, av egen erfarenhet. I vårt fall var en separation det bästa och vi misshandlade inte varandra. Pratade som vanligt och kom fram till beslutet, visst inte helt överens men efter ett tag så. Bättre att man gör det i tid och det gjorde vi INNAN man börjar anmäla varandra hit och dit, bråka inför barnen etc. Sonen var 1½ då vi flyttade ifrån varandra och 1 år senare var vi skilda på papper. Han kommer inte ihåg hur det var när vi levde tilsammans men har två föräldrar som älskar honom ÖVER ALLT ANNAT fast isär.
★*☆
Jag tror faktiskt det är bättre för ett barn att föräldrarna gör slut när barnen är ca 2 än 4 år tex.
Mina föräldrar gjorde slut när jag var 2 år, jag minns inget och jag har aldrig tagit skada av det, har även fått en styvfar som jag aldrig har "störts" mig av.
Men min bästa väns föräldrar gjorde slut när hon var 4 år. Hon har mått jättedåligt av det och aldrig riktigt accepterat deras beslut, eller hennes nya styvfar.
Mamman, pappan och den "nya pappan" kommer jättebra överens hos både min familj och hennes.
Absolut JA! Jag och mina barns pappa separerade när den yngste var sex månader. Har inte ångrat mig en sekund!
Tyvärr har pappan i fråga inte fullgjort sitt ansvar gentemot barnen varesig vad det gäller umgänge eller underhåll, men jag kompenserar så gott det går.
Finns ingen kärlek eller förtroende kvar ska man inte vara tillsammans. Barn mår knappast bra av att växa upp i ett kärlekslöst hem.
Absolut ja! Mycket bättre för alla parter som är inblandade att man separerar. Blir lite jobbigt det första året men logistik, känslor och det gemensamma nätverket osv. Men helt klart värt det. Separerade själv efter 14 år och vi har gemensam vårdnad. Jag har varannan vecka och allt rullar på. Klart man saknar saker i ett förhållande, men jag skulle aldrig byta tillbaka det (med samma person dvs) mot hur bra allt är nu.
Ja, absolut!
Kanske de är bättre ge upp om det inte fungerar när dom är små och kanske bo isär ett tag men för att sen kanske kunna hitta varandra senare då man fått leva lite själv. Tror dock det är svårare för barnet då dom börjar vara i tonåren för då har dom börjat förstå mer och kan känna mer. Då gör det lite ondare och kan bli svårare för barnen att hitta tillbaka till mor eller far.
Ska jag vara en bra småbarnsföräldrer så måste jag kunna orka med mitt egna liv. Lever man i en relation som bara bryter sönder en mer och mer är de inte då bättre att separera för att må bättre och kunna ge mer kärlek till sitt barn?
vi har gemensamt bestämt att vi inte lämnar varandra barnets första 3 år. vi tänker att omställningen/sömnbristen är bidragande om vi skulle bråka under den tiden och det går över!
www.skilsmassa.org
Om hur man vet när det är dags att skiljas...
Man ska aldrig hålla ihop för barnens skull. Barnen mår ju inte bättre för att föräldrarna lever tillsammans och är olyckliga. Lyckliga föräldrar ger lyckliga barn. Självklart ska man inte ge upp för minsta lilla men man ska inte ta vad som helst heller.
Ska man absolut separera så är det väl bäst att göra det när de är mycket små och inte minns att mamma och pappa varit ihop och får det lättare att acceptera växelvist boende och nya partners i föräldrarnas liv.
Tycker själv tyvärr att folk separerar alldeles för lätt när de har barn, tyvärr ofta av egoistiska skäl. Har sett det alldeles för ofta. Förstår inte hur det kan gå före att barnen har en trygg uppväxt.
Kan tycka det är lite dumt, att bryta upp precis då.