Göteborgare diskuterar vidare kring barnlängtan/graviditet +allt annat mellan himmel och jord 2

Wow här har man inte tittat in på några dagar och så har lilla Lova kommit till världen. Sitter här och ryser. Fantastiskt! Stort grattis Pandan!! Tänk att det gick så fort. Och jag som hade tänkte skriva om alla mina förvärkar när du skrev ditt inlägg om att du klockade värkar. Haha, tänk så olika det kan vara. Åh vad underbart! Grattis, grattis och grattis igen!

Tack för alla fina gratulationer

Sitter här nu med en djupt sovande Lova i knät
Hon är helt slut idag! I förmiddags slog vi nämligen på stort och utsatte (ja, genomtänkt ordval) henne för sitt första bad! Jisses alltså vad den lilla tjejen kan skrika! Det var tydligen inte så mysigt som bebisarna på tv-reklamen alltid verkar tycka att det är.... Givetvis agerade vi som korrekta hänbitna föräldrar och filmade övergreppet på henne. Stackars liten, undrar om man kan med och visa det för henne i framtiden....

Shit vilken hormonelt stormig vecka det har varit. Stackars, stackars mannen säger jag bara... Det första som slog mig när hon var född var att jag utan att tänka efter en hel sekund ens lätt skulle kunna dö för att rädda henne. Jag antar att denna omedelbara kärlek är något som ni som fått upp ett barn på bröstet kanske känner igen, men hjälp vad oförberedd jag kände mig! Sen satt jag hemma och grät i ca fem dagar över att hon är så vacker och så underbar. När jag väl tyckte att jag blivit stabilare så läste jag på nyheterna att en mamma dog i hjärtinfarkt när hon fick upp sin son på bröstet, och där stod mannen själv med deras underbart fina bebis. Ja, då brast alla fördämningar igen.... Shit vad hemskt!

Jag har verkligen känt att det är för bra för att vara sant, nått dåligt måste hända snart! Dumma, dumma mörka tanke!

Trots alla hemska tankar som far omkring där uppe så känns det mycket, mycket bättre nu. Nu känner jag att det är kul att sitta här med Lova och jag tror inte längre att hon ska sluta andas vilken sekund som helst. Sen kan ju tråkiga jävla skitsaker hända, men man kan ju inte gå och tänka så hela tiden. Då blir man ju som min mormor och hon har varit död i trettio år, fast alla vi andra ser en frisk och välmående (iallafall fysiskt välmående) tant på dryga åttio bast!

Så, nu har jag hormonsvamlat färdigt och nu pep vår nya super Mario-tvättmaskin att den är färdig. Och jo, tro mig, vår tvättmaskin låter verkligen som super Mario....

Puss!

Pandan: jo det där med första badet minns jag... Du kan vara lugn, man fortsätter glatt att plocka fram kameran när de skriker som mest i fortsättningen också!! Du ska se vilken samling ni kommer att ha!
Hormonerna spökar hör jag, det kan du i alla fall veta att det går över! Man gråter i och för sig över saker man aldrig förr ens skulle bli rörd av och vissa tv program som varit favvo går helt enkelt bort. Den bisstra sanningen bakom att vare en mamma är att man blir sjukt orolig. Detta går tyvärr inte bort med tiden har jag bittert fått erfara. Det blir nästan bara värre. Nu blev du glad va!?!?

Det låter ändå som om du njuter rejält av att vara hemma och snuffsa på din lilla docka! Gullis, åh nu minns jag tillbaka hur underbart de små luktar!!

Jaja dags att återgå till jobbet... *mutter*

Fru R: Ja, ja, då är det väl bara till att bita ihop och vänja mig vid ett liv i orons tecken nu då hör jag 
Hur går det med fogarna och allt annat som hör en graviditet till?

Cinza: Vecka 34 nu då? Hur går livet med en stor mage? (Var mycket enklare att hålla reda på vilken vecka du var i när jag själv var gravid)

Makane: Har din lilla going gått nått mer? Kan tänka att när de väl börjat gå så vill de inte krypa runt med dammråttorna längre! En kompis bara väntade och väntade på att hennes lilla älskling skulle börja gå, sen när han väl började gå insåg hon hur oanpassat hennes hem var för en gående liten krabat, fick värsta paniken, haha.
Det roliga är att hon bara helt plötsligt mötte honom i hallen gåendes en dag, snacka om att hon blev chockad.

Ha det gott!

Pandan: Ja de där hormonerna efter förlossning kan ställa till det. Och oron finns absolut kvar, men inte alls på samma förlamande sätt tycker jag. I början är man ju så otroligt orolig för allt och ingenting. Jag är fortfarande orolig för att det ska hända mina barn något, men det är inte alls på samma sätt. Hur känner du själv nu när det gått några veckor? Herregud, en månad snart va? Oj, tiden går verkligen fort.

Jo tack hon promenerar för fullt nu. Kryper nästan inte alls längre. Hon var 10,5 månad när hon började gå hela tiden. Innan dess var det bara några steg här och där. Elin har varit ganska klättrig väldigt länge och därför blev inte skillnaden så stor när hon väl började gå faktiskt. Hon når inte mer nu än innan. Det var värre när hon började krypa. Då var skillnaden större.

Ja, Fru R och Cinza, hur går det för er?

Hallå där!

I fredags kl 16.04 kom vår lilla Natalie till världen. Jag blev igångsatt eftersom hon var så stor så de ville inte vänta längre. Det är jag glad för kan jag säga Allt gick snabbt och smidigt och idag kom vi hem. Just nu njuter vi bara och ligger och kramas i soffan.
Det är härligt att vara förälder igen!

STORT grattis till lill-tjejen!! Låter som en odramatisk förlossning, speciellt i jämförelse med Pandan.
Njut och snuffsa på din lilla sötnos! Bamse grattis!

Grattis!!! Mys ordentligt! Kram!

Åh
GRATTIS!
En liten Natalie, vad mysigt det låter med mys i soffan!
Min tjej är alldeles för "stor" för sånt nu hon ska bara hänga och kika över axeln när man går runt nu för tiden!

Vad härligt att det verkar som att allt gåt bra! Då kom hon precis nio veckor efter min tjej! 

Och grattis till Elias som blivit storebror!
Ta hand om er! Stor kram till hela familjen!
KRAM!

Åh stort stort grattis Cinza! Skönt att höra att allt har gått bra.

Hur stor var hon? Lite nyfiken för när jag pratade med min barnmorska om att jag trodde min andra var stor och jag började gå över tiden, så sa hon bara att kroppen klarar av det oavsett.

Mys ordentligt med lilla Natalie!

Hon vägde 4905g och var 56cm. Visst gick det bra, men det kändes kan jag lova

Tack för alla gratulationer!

Jo det brukar ju kännas en del.  Min andra vägde knappt 4,5 så hon var ju lite mindre, men ändå rätt stor. Första vägde knappt 4,1 en vecka tidig så därför var jag rätt orolig inför andra. Men det gick ju fint. :)

Grattis igen!

Elias vägde 4135 och han kom i v. 36+4 så jag var ganska inställd på att den här också skulle vara stor. Blev dock lite förvånad när de lade henne på vågen. Blev nästan ännu mer förvånda när de mätte henne. Min lilla tjej har redan strorlek 62 på kläder. Det är inte illa för en liten som inte ens är två veckor Sötast i världen är hon i alla fall

hejsan!

får en 27 årig hisingsbo hänga med här?? :)  jag och min sambo försöker för fullt att få bebis nu, än så länge bara haft en riktig mens sen jag tog ut min p-stav för ca 2 månader sen, så första försöket blev det inget på, men det hade jag ju iof inte räknat med heller..
 

Grattis!

Välkommen hit! Det är dock inte en särskilt aktiv tråd. Men det vore ju roligt om ni var några som kunde skaka lite liv i den igen. Själv fick jag min minsting för ett år sedan redan. Och nu har ju Pandan och Cinza precis fått sina. Och vi väntar på att Fru R's lilla liten ska titta ut. Men jag tror nog att det är några som fortfarande försöker bli gravida här, Sunnyday och Prickigkatt t.ex. Hur går det för er?Oj ja då förstår jag verkligen att du förväntade dig att bebisen skulle vara stor. Klart att hon är sötast i världen!

Vi skulle ju börja nu var det bestämt. Ända tills jag kom tillbaka från jobbet efter påsk och fick reda på att man var uppsagd pga arbetsbrist. Så nu går all kraft åt att hitta jobb...

Nja... Vi försöker utan att "försöka", alltså inget preventivmedel men vi lägger inget krut på att pricka datum eller så heller... Jag pluggar ju nu också, händer det så händer det =) (Men det händer inte särskilt mkt...)

prickigkatt: Nämen fy vad jobbigt. Stackare. Hoppas du hittar något snart.

SunnyDay: Aha, ja det är ju knepigt det där hur olika lång tid det tar. Vissa (typ jag själv) blir gravid utan att man ens tror att det är möjligt och andra får kämpa i flera år. Men det är nog det bästa tror jag, att försöka att inte försöka för mycket.

Lycka till bägge två iallafall! Med både jobb och bebisgörande.