Ekonomi

Låter ofattbart faktiskt att man kan låta sin sambo gå helt utan pengar och sen inte ens hjälpa till!?

Vi har helt gemensam ekonomi. Vi får in båda lönerna på ett konto och därifrån dras alla autogiron och lån och så betalas räkningarna därifrån oxå. Dem betalar vi med gemensamma pengar alltså, oavsett vem det är som använt prylen i fråga. Vi gör ingen skillnad på vem som tjänar mest. Jag har under flera år varit den enda som haft inkomst, nu är det han som tjänar mycket mer än jag eftersom jag pluggar. Men det är våra pengar, allt går ju till vårt liv så det j'mnar nog ut sig i slutändan.

Jag har en fråga; på vilket sätt bidrar han till barnen? Deras mat/kläder/hobby/dator/utflykter - ja du vet, allt som hör barnlivet till.

Jag har själv aldrig haft det där problemet har delad ekonomi med min sambo och samma gällde då jag levde med mina barns pappa. Mina pengar är hans, och hans pengar är mina. Ska någon köpa något större så patar vi med varandra och kollar av först, men annars funkar det utan problem. Men jag kanske har haft tur...

Det jag vet är dock att han faktisk har en juridisk skyldighet att betala för dels sin del av lgh/mat osv och dels för barnen. Att han sedan borde känna att det är det rätta är en annan sak. Men du kan kräva att han betalar, finns ingen anledning i världen att han ska komma undan. Tycker att du ska ta kontakt med en jurist om det behövs för att få klarhet i vilka regler du kan dra upp som argument. De flesta gör som min sambo, lämnar gratis råd, så det är nog inte så svärt att hitta någon som kan hjälpa dig. Stå på dig!

Jag och min sambo har helt gemensam ekonomi. Våra löner går in på varsitt konto, och sedan gör vi som vi vill med pengarna. När räkningarna och lånen ska betalas så för jag över pengar till vårt betalkonto, ca 35.000:- varje månad.
Skulle jag vilja köpa något som jag mot all förmodan inte har pengar kvar till på mitt konto så använder jag vårt gemensamma kreditkort och så betalas det med nästa månads räkningar.
När vi handlar ute så betalar den som står närmast kassan helt enkelt.
För oss funkar det jättebra.
Ska kanske tillägga att vi har fyra barn varav två är enbart mina. Det har dock aldrig gjort någon skillnad för honom ekonomiskt, och har de behövt något har det likagärna varit min sambo som betalat deras saker, oavsett om det rört sig om ett HappyMeal på McD eller om en festivalbiljett för 2500:-.
Nu är de iofs vuxna, men min sambo har levt med dem sedan de var 6 resp 7 år gamla.

Jag och min sambo har varit tillsammans i snart 9 år, men det dröjde 6 år innan vi slog ihop våra inkomster och delade lika på det vi hade. Innan var det sambon som skötte allt sparande, och jag minns faktiskt inte riktigt hur det var med egna fickpengar och så ens... Men jag tror att det var så som du beskriver det (vi hade ju dock inga barn då)

Så varje månad gör vi så att han för över hela sin inkomst till mig (vad det nu än må vara), så betalar jag alla räkningar, lägger över pengar till matkontot, ger oss lika mkt fickpengar var och för över det som blir kvar till sparkontot.
Detta gör vi oavsett om det är jag som har mest inkomst en månad eller vice versa.

Det tog dock ganska mycket övertalning från min sida för att det skulle bli så här, och det var först när sambon började plugga som han ändrade sig...

Kan ju tillägga att om vi vill köpa något till oss själva så blir det för våra "egna" fickpengar, t ex kläder etc, men om det är något till sonen så blir det från våra sparpengar pengarna hämtas från. :)

Hej Gothica,

Tycker inte du ens ska tänka på att acceptera situationen. Lever man ihop har barn tillsammans osv så är det i min värld en självklarhet att man på ett eller annat sätt
har en gemensam ekonomi som fungerar.

Vi har gjort en slags kompromiss mellan gemensam och egen ekonomi.
Frugan tjänar något mer men det är ingen stor skillnad. Vi sätter över ett fast belopp till konton för räkningar, huskonto, sparande etc. Det som är kvar är egna fickpengar. När frugan blir mammaledig from augusti är det en självklarhet att vi delar på det som blir kvar efter utgifter som fickpengar. Inget snack om det.....

Däremot känner vi båda att det är viktigt att ha ett eget konto och kunna ha friheten att köpa nya skor eller en teknisk pryl utan att behöva ha partnern sneglande på prislappen med en sur min . Samma om man skulle vilja köpa en liten överraksning.... "Såg på kontoutdraget att du har köpt ett smycke till mig i julklapp" -är ju inte så kul...

Finn dig inte i orättvisan utan nyp gubben i örat nu!
/Fredde

Näe ts, det låter väldigt knasigt i mina öron att ni inte delar ekonomin när ni delar på räkningarna.

Så där skulle jag vägra att ha det.

Jovisst, det är väl klart att han bidrar till att betala för barnen. De har dock inga fritidsaktiviteter än och vi har bara en dator gemensamt för hela familjen. När det gäller mat så sätter vi in 4-5000 kronor tillsammans på Icakortet varje månad. Ofta är det ju bara han som har pengar så då är det väl klart att han måste köpa det som barnen behöver.

Ja, det är ju lätt att säga. Men hur länge ska jag tjata innan han fattar och gör något åt situationen? Efter så många år börjar jag bli ganska less... Jag vill ju inte lämna honom pga detta! Jag kan ju inte TVINGA honom. Hur skulle det gå till?

Efter alla år av tjat så har han ju inte ändrat sig.
För mig skulle valet bli att leva själv utan att tveka. Jag vill inte bli behandlad hursomhelst.
Jag tycker han verkar vara en väldigt egoistisk människa.

ni får väll betala procentuellt istället för 50/50?

Och, vad betyder det om jag får fråga???

Det är lätt. Om er totala inkomst till hushållet tex är 30.000:-, och du får in 10.000:- av dem, så står du för 33 % av inkomsterna och han för 67%. Då ska du stå för motsvarande summa av utgifterna också.
Alltså tar ni alla gemensamma räkningar och matkostnaderna och räknar ihop. Om de tex hamnar på 18.000:- ska du betala 6000:- och din sambo 12.000:-

Då bidrar ni med lika mycket procentuellt av era inkomster.

Ja ok, men att få han att gå med på det är ju en annan sak...

Herre gud jag blir upprörd...
Har ni vart ihop så länge å har barn ihop å han vill inte ha gemensam ekonomi...
Det e väl självklart att man ska ha det...
Jag å min man fixade det med em gång nästan när vi blir ihop...
Han har alltid varit den som jobbat å jag har vart på timmar, men det e juh våra pengar ändå...
Våra pengar kommer in på ett gemensamt konto, sen har vi kvar mitt gamla konto som vi har som sparkonto...
Du får försöka att anacka med han...
Å som "Leone i västerås" skrev så får han betala mera om han känar mera om han nu vägrar att dela ekonomin med dig...
Varför vill han inte ha gemensam ekonomi??? Å om du e pank vad händer då? Får du låna av han då eller? Å sen betala tillbaka?

Nej, jag lånar aldrig pengar. Inte av nån. Har ju inte råd att betala tillbaka. Så är jag pank så är jag pank. Så är det bara. :(

seriöst, han får ju ta o skärpa sig!

Vi betalar procentuellt, vilket "släpat med" sedan vi båda jobbade (mannen tjänade lite mer)men i övrigt är jag i ungefär samma sits som TS, även om vi inte pratat så mycket om det och jag inte upplevt det som ett problem förrän sista veckorna. problemet om man betalar procentuellt är att det kvartstår en rätt stor orättvisa; i vårt fall jobbar han heltid medan jag är hemma heltid med vår son. För att kunna göra det bästa för sonen tar jag ut 16 dagar/månad. När allt är betalt har jag ca 2000:- kvar, medan min man har 7-8000. Han betalar förvisso oftast maten när vi storhandlar, men jag "småhandlar" däremellan samt betalar det mesta till sonen. Vilket innebär att om jag köper ett par nya jeans "kraschar" min ekonomi...herregud, ju mer jag skriver desto dummare tycker jag att det låter. Dags att sätta sig ner och prata igenom, känns det som! TS; gör en skiss på papper och visa mannen hur det ser ut. Ibland är saker enklare att förstå om man ritar och visar svart-på-vitt än bara använder ord. Det kommer jag göra. Pronto!