Vi som inte var gravida - del 2

Ammis: storlek 80??? Är inte våra barn jämngamla ungefär? Vår dotter är 6 månader imorgon och har precis börjat använda stl. 68... Barn är verkligen olika, vår dotter är rätt nätt iofs, har inga tänder än, men spelar med mer i samspel och att studera detaljer på leksaker i timmar är hennes favvo-lek.
Men visst blir de stora fort, fast det innebär att jag om mindre än en månad ska vara föräldraledig resten av året, det ni, som jag längtar å räknar ner, det gör inte lilla frun direkt... Men vi är överens!!

Vi kommer inte att döpa eller ha någon namngivningsceremoni. Är inte troende eller medlemar i kyrkan, och att hitta på en annan ceremoni känns lite konstigt. Vet inte hur och var man skulle vara osv. Men frågan kom upp eftersom vi har fått en del frågor från släkt och vänner om vi inte ska döpa sonen... Så jag tror andra saknar att det inte blir någon ceremoni.

Här har vi gett upp ryggsovandet efter några veckors kamp. Vi hoppas de som säger att det är ok att sova på rygg när de kan vända sig själva har rätt. Det finns liksom inget alternativ. Att hålla fast sonen på rygg så han blir arg inför att han ska sova känns inte riktigt ok i längden... För någon vecka sedan slutade han med nattmålet så nu njuter vi av längre ostörd nattsömn! Sedan vaknar han vid sex-sju och snurrar och tappar nappen ett par gånger innan han tillslut är tillräckligt pigg för att vakna. Det är så fascinerande att någon som för bara några månader sedan hatade att vara på mage nu inte vill vara någonannanstans. Är han vaken och är på golvet är det mage som gäller. Men nu håller han på att snurra tillbaka på rygg med. Det ser dock lite farligt ut. Han reser sig upp med armarna och håller huvudet så högt upp han kan och vickar sig sedan åt sidan. Det blir liksom ett ganska rejält fall för det lilla huvudet... Även om det finns en filt under håller han sig inte på den hela tiden.

Smakportioner även här. Potatis var väl sisådär, ut och in i munnen. Idag fick han för första gånger morot och det var bättre. Då kunde han helt plötsligt svälja ganska mycket per gång! (Sedan har han också insett att det är roligt att spruta ut luft samtidigt som man får mat- då sprutar det åt alla håll! Å mamman kan inte låta bli att skratta )

Ammiz- Delar din känsla. Å ena sidan är man stolt och förvånad över hur snabbt det gått med utvecklingen och alla nya steg. Men å andra sidan blir jag stressad över att min bebis snart springer ifrån mig ; )

Lotuskotte: Härligt att du snart får vara hemma. Är allt lite avis på er som får vara lediga på sommarhalvåret! Jag kommer att vara ledig till vintern och här i Göteborg har vi ju alltid så gråa vintrar (suck...)

Jag vill inte strö salt i såren, Kronärtskocka, men jag njuter i fulla drag av att vara ledig. Det hade jag nog i och för sig gjort även om det hade varit vinter. Det jobbigaste just nu är att jag är så kluven. Å ena sidan är det roligt att vara ute och göra saker och träffa människor, å andra sidan är det rätt skönt att grotta in sig hemma och befästa sina rutiner. Jag blir stressad av att behöva åka i väg och planera för hur D ska kunna äta och sova och sånt. När det väl är ett faktum är det aldrig några problem. Mat får hon i sig - i värsta fall ersättning på flaska och det är ju inte så illa - och somnar gör hon när hon är trött, oavsett om det är i sin säng, vår säng, vagnen eller famnen. Det är liksom inte så jobbigt, men det känns jobbigt innan.

Det där med kläder är ett mysterium, tycker jag. Tygblöjan ställer nog till det en del, för har hon engångsblöja kan hon ha byxor både i 62 och 68, har hon tygblöja sitter 68 bra och 74 funkar utan problem. Bodysar är det 74 som gäller, medan hon i tröjor fortfarande kan ha 62. Vi har till och med en stor 56:a som fortfarande funkar. Men det verkar vara stor skillnad mellan olika märken. Ett par POP-jeans i 68 kan hon fortfarande ha, men de börjar bli för korta. Alla andra brallor växer hon ur över rumpan först, medan de fortfarande är snäppet för långa. Frun har (förhållandevis) lång överkropp och korta ben, och det verkar som om D har ärvt det (även om de flesta barn har en proportionerligt längre överkropp än de flesta vuxna).

Och så funderar jag på vad hon ska ha på sig i sommar. Heltäckande, men svalt och luftigt, och inte vitt. Vad sjutton väljer man då? Inget jag har sett i affärerna än så länge, i alla fall.

Jag känner inte det där om att tiden springer ifrån mig. Jag njuter av varenda sekund, och tycker att det är så roligt när hon lär sig något nytt, och är med mer. Jag vill faktiskt inte sakta ner tiden. Jag vill inte skynda på den heller, för den delen, utan tycker att det är himla lagom. Jag kanske istället kommer att tycka att det går för fort när hon blir lite äldre, men det är svårt att tycka att det är jobbigt när det bara blir roligare och roligare att vara med henne.

Babyteckenkursen var en hit. Alla ungarna älskade det, och satt och tittade uppmärksamt medan vi sjöng och tecknade. Vi håller som bäst på att hitta på persontecken till folk i omgivningen. De som är kvar är hunden, min mamma, och två av våra bröder.

Lotuskotte: ja, det är verkligen olika. A är en stor bebis, 8,5kg vid 4,5 månader. Hon har egentligen 74/80, men jag tror inte att hon har någonting i 68 som hon fortfarande använder. Byxorna i 80 är för långa, hon har rätt lång överkropp och korta ben, och stor tygblöjerumpa...

presens: är du hemma ensam nu?
Jag tänker vitt och långärmat i sommar. Skulle vitt inte skydda nog från solen menar du?  A har som som du ju såg fått en solhatt (hon ser så stor ut på de korten!), men undrar hur man gör om man bär riktigt soliga sommardagar... paraply?

Teckenkursen låter rolig! Kollade lite men hittade inte någon sådan kurs här.

Tycker det där med äta låter besvärligt när det inte längre är bara bröstmjölk som gäller. Men antar att man kommer in i någon slags rutin där också. Har fortfarande inte varit ensam med A, mer än korta stunder. (är så fascinerad av de helammandes bebisar som kan lämnas någon timme eller fler, att de kan lita på att inte bebisen vill amma tidigare).

Tror jag känner mig så stressad nu över att hon växer så snabbt är för att jag inte njuter i fulla drag. Har varit så trött och stressad över jobbet de senaste veckorna. Bebisen är trött och grinig när jag kommer hem från jobbet och S är trött av allt nattammande (har varit mycket de senaste veckorna, vi gissar att det är för att A är så aktiv under dagarna och inte riktigt får ro, äter bara korta stunder, och tar ikapp på nätterna). Men jag försöker, och helgerna är trevliga, bebisen är underbar.  Och jag har en lång morgon varje dag då vi hinner umgås lite. (Och det får inte vara såhär det kommer att vara sedan, resten av hennes uppväxt, jag måste få till en framtida jobbsituation där jag inte slösar bort en massa tid genom att känna mig så sliten jämt).

Jag längtar efter att komme hem nuförtiden efter jobbet. Det är så roligt, för hon blir så glad.

Vi håller på att planerar semestern (eller vad man nu kallar det när ingen jobbar) nu, och jag myser över all tid vi kommer att få tillsammans. Som vanligt är vi inte ute i särskilt god tid...  Men det har alltid blivit bra ändå.

Jag hade ju tänkt skriva också att jag varit på öppna förskolan och babysång för första gången igår, det var en upplevelse... Roligt med babysången och kul att träffa andra mammor och bebisar. (Även om alla verkade känna varandra rätt bra redan, lite jobbigt). Skulle lätt kunna ägna dagarna åt att snacka bebisar med andra mammor. Saknar det nu.

Jag är hemma ensam, ja. Tanken är att frun ska jobba in sig lite, och sen gå ner på deltid, men det blir nog inte förrän efter sommaren. Det är bäst när hela familjen är samlad, det tycker vi alla tre, men det funkar bra att vara bara vi två.

Vitt skyddar inte mot solen, nej. Jag tror att en vit t-shirt är jämförbart med solskyddsfaktor 7, och det är ju inte särskilt mycket. Inte för att de ska vara i solen, men ändå. Hon har en solhatt, och det börjar bli dags att inviga den. Än så länge har hon mössa, men snart behövs skärmen.

Det är egentligen inte så bökigt med maten. Jag är lat nog att ofta ta med en burk när jag ska ut, så det är bara att skruva av locket, hälla upp, och värma. Det är ju lite mer att ha med sig, med skål och haklapp och så, och det är lite kladdigare, men hon blir ju bättre och bättre på att äta, så det är inte så illa, faktiskt. Hon har varit med på restaurang ett par gånger, senast i dag, och det är inga problem alls.

Tröttheten och grinigheten måste vara jobbigt  - både bebisens och fruns. Jobbigt för dem och jobbigt för dig. Vi har ju en lyxbebis som sover hela nätter, men hon är ändå lite gnällig på kvällen innan hon somnar. Frun tycker att det är tråkigt kort med tid på kvällen, och det är det ju - två-tre timmar från det at thon kommer hem tills D slocknar.

Vi har bara varit på regnbågs-ÖF, inte vanliga ÖF, men jag kanske ska våga/orka ta mig dit någon gång. Jag känner mig inte riktigt hemma bland de andra mammorna i stan (kanske för att jag är rätt mycket äldre än de flesta). I föräldragruppen är det lite bättre, och där har jag börjat knyta några kontakter. En av familjerna bor i närheten av oss, så jag ska nog försöka odla den bekantskapen lite.

Livet är verkligen ljuvligt just nu. Vi mår bra, björkarna har slagit ut och vitsipporna blommar. Ja, ungefär så känns det. Perfekt.

Jag funderar också på hur det ska bli sen. Hur jag ska balansera tiden. Hade jag varit ensam hade jag sett till att D fick korta förskoledagar, och sen hade jag jobbat på kvällen när hon hade somnat, men nu vill jag ju faktiskt umgås lite med min fru också emellanåt. Förhoppningsvis hittar vi någon form av deltidsarbetslösning, så vi båda får lite mer tid med D och lite mer tid med varandra. Jag vill inte jobba mest hela tiden, och frun vill inte åka hemifrån innan D vaknar och sen komma hem lagom till middag, bad, läggdags.

Jag tänker mycket på den där familjen jag jobbade hos i Frankrike. Hur lever man ett tillfredsställande och mysigt familjeliv när man träffas hela familjen samtidigt max 15 timmar i veckan totalt?

Ett inlägg från sömnbristens boning....

E har sovit väldigt oroligt ett tag nu, de senaste dagarna vaknar han minst en gång i timmen, ibland redan efter en halvtimme och gråter. Det enda som hjälper är att komma upp i famnen och bli vyssjad och gungad, ibland hjälper bara bröst eller flaska. VÄLDIGT jobbigt alltså. Det spelar ingen roll om han ligger själv mellan oss, eller i famnen. Möjligen sover han lite längre i famnen. Vår BVC-tant menar att han vaknar varje gång han kommer upp i ytligare sömn och klarar inte att somna om själv. Låter ju rimligt. Vad göra? (som inte innebär att låta honom ligga och skrika tills han somnar)

Annars går det väldigt bra med smakisarna här. E kastar sig efter skeden och vill äta mycket. Han har fått prova potatis, morot, sötpotatis, broccoli och päron samt osötad risgröt. (Gröt på kvällen har inte hjälpt sömnen än så länge...). Fick en känsla av att BVC inte var helt nöjd med Es viktuppgång idag (150 g på 2 veckor till 7100 g till sina 67 cm). Hon sa något om att det nog var dags att komplettera ordentligt med mat. Känns ju tidigt fortfarande.... Men det märks att han blir lugn och glad av att äta.

Jag tycker också tiden går för fort! Mycket för att det "snart" är dags att börja jobba på halvtid för oss båda... 2,5 månader kvar...

Storlekar är onekligen en djungel. E är ju ganska smal och kommer i det mesta av stl 62 fortfarande, även om en del har blivit för kort i ärmar och ben. Stl 68 passar väldigt bra och 74 är helt klart för stort, men går att använda, särskilt till nattblöjan är 74 bra!

Här blir det inte heller något dop. Frugan vill inte veta av några kyrkliga cermonier! Vi har pratat löst om någon form av namngivningscermoni eller fest men tiden har runnit iväg och ska det bli av nu blir det i höst och det känns faktiskt lite sent.

Ammiz: Härligt att du har kunnat vara ensam längre med A! Även vi har invigt sittvagnen eftersom E protesterade högljutt mot liggvagnen och promenader blev plötsligt omöjliga utan att ha honom i selen.

Presens: Ingen fara med saltet, självklart ska du njuta! Härligt härligt! Det är ju så fantastiskt att våra efterlängtade barn är här! Hoppas det känns enklare att vara iväg framöver. Vi tycker livet med flaska har varit enkelt, hur det blir med mer och mer mat i annan form känns som ett större äventyr. Det blir mer bestyr kring det.

Även här har vi klädmysterium. Vår bebis har lite lite hull mot vad det är tänkt och byxorna sitter ofta alldeles för högt upp samt är för rymliga i midjan medan längen är bra. Tajts är min favorit. De smiter åt bra och hasar inte ned. JUust nu funkar vissa kläder i 68 och andra i 74.
Sommarkläder har vi inte alls löst. Får väl se om det funkar med vanliga bomullskläder eller om han behöver något luftigare.

Här lutar det också mot sittdel snart även om jag gärna vill ha liggdelen länge till. Men eftersom sonen snurrar och försöker ta sig över kanten när han är vaken känns det säkerhetsmässigt bättre med sittdel och sele. Om det leder till en nöjdare vaken bebis vet vi däremot inte..

Ammiz- Det är svårt med alla dessa förväntningar och ideer om hur man vill vara som mamma. Hoppas du och frun hittar ett sätt som fungerar för er. Iom att vi alltid har haft flaskan har min fru inte varit så oumbärlig på samma sätt som när man helammar, å andra sidan var då amningen det enda hon kunde som jag inte kunde vilket ibland gjorde att det blev viktigt av den anledningen.

Arbetsdiskussionen återkommer jag om. Just nu känns det bara svårt. Både hur jag ska vara en vettig person efter mitt jobb, och hur fruns jobb ska lösas. (Hennes jobb idag innebär två timmars bilpendling per dag...)

Paprikatingeling: Fy så jobbigt med sämre sömn! Stackars liten med mammor. Har tyvärr inga kloka somna om råd. Men förstår att ni inte alls är intresserade av skrikmetoder!

Här har vi haft barnvakt för första gången. Med blandade känslor.
Egentligen kändes det inte så viktigt, men iom att vi behövde bära upp en massa saker från källaren kändes det bra om någon annan kunde ta sonen. Kändes inte säkert att ha med honom då. Så hade vi lite annat att fixa med också. ( Sedan har det också pratats mycket om att de har längtat efter att få passa honom vilket stressat oss. Man vill inte verka egoistisk och snål med sonen. Han är ju hemskt efterlängtad av fler än oss.) Så i söndags var svärföräldrarna här. Tog honom på långpromenad i vagnen då han sov medan vi var hemma och därefter matade de och roade honom inne i lägenheten samtidigt som vi var i närheten. Jag tyckte det var ok när de hade hand om honom hemma medan jag fortfarande hörde hur han lät, kunde ta över om det kändes som att jag ville det osv. Men att te tog en långpromenad upplevde jag värre. (Även om jag vet att han nästan jämt bara sover.) Jag litar på dem och vet att de vill väl och kan ta hand om honom. Men nej, det kändes bara jobbigt och jag mådde inte bra av det. Alltså får det dröja till nästa gång, ego eller ej. Men att de har honom medan vi är i närheten går bra.

Här har det varit vansinnigt mycket tjat om barnvakt. Har jag bitchat om det än? Jag har svårt att komma ihåg. Min mamma (som inte har tjatat) har haft henne lite = suttit i vår soffa och låtit D sova på henne medan vi har fixat lite, samt gått en promenad med vagnen på en timme ungefär. Det kändes okej. Svärisarna däremot... De vill att vi ska lämna av dottern där och åka därifrån. Minst två timmar, helst hela dagen. Vi vill inte. Visst har de också längtat efter henne, och vi vill väl inte snåla med henne, men det känns inte okej. Viär inte redo. (Och inte bara för att de blir hysteriska varje gång hon spyr...)

Ammiz: Så skönt för S att få komma iväg lite, och så skönt för dig att vara ensam med Agnes. Det låter som om ni behövde det alla tre - även om det blev lite jobbigt för S med känslorna.

Vi gjorde oss av med liggdelen för typ en månad sen, och det är superpoppis att sitta upp i vagnen. Vi har en åkpåse nu, som verkar jättemysig, så när hon vill sova är det ju bara att fälla ryggstödet. Smidigt.

Igår kuggade vi på sexmånaderskontrollen. D tog klossen med högerhanden, men ville helst inte använda vänster, och följde den inte med blicken när den åkte i golvet. Inte heller ville hon låta sig dras upp till sittande, utan ställde sig upp direkt. Jag är inte direkt orolig, men det kändes som att bvc-sköterskan var orolig att jag skulle vara vara det, så hon stack in ett "men hon är egentligen bara fem månader".