"Nanny metoden"

 ok...ja eftersom jag nu har goda erfarenheter av positiv förstäkning så skulle jag inte byta dagis/skola av den orsaken ;)
Fast återigen....jag känner inte igen den biten du beskriver som " gammeldags auktoritära metoder"...så vi pratar nog om olika saker helt enkelt ;//

Skriv ut den här länken och sätt i händerna på förskolepersonalen!

http://www.pedagogiskamagasinet.net/main.asp?ArticleID=346367&CategoryID=3569&ArticleOutputTemplateID=94&ArticleStateID=2&ParentID

Du rekomenderar Reggio emilia förskolor, det är det min son går på! Dom började med denna pedagogik nyss och det är i och med den som de bytte till denna stol sittning, som gjorde att jag startade tråden!

vad har du för erfarenhet av Reggio Emilia, hur gör dom när barnen slåss / bråkar ex.

Ja det är INTE i enligt med Reggio Emilia att ha den typen av bestraffningar Då har de nog läst på dåligt. Hela grunden i Reggio Emilia är en respekt för barnet...

"ett pedagogiskt arbetssätt, förankrat i en djupt humanistisk livshållning som bygger på en stark tro på människans möjligheter, en djup respekt för barnet samt en en övertygelse om att alla barn föds rika och intelligenta, med en stark inneboende drivkraft att utforska världen.

bejakandet av subjektivitet, olikhet, solidaritet, samarbete och en tro på att man genom att bekräfta barnens individualitet och rättigheter"

så, be dem förklara hur de kan säga att de jobbar efter detta och ändå använder time-out-stol...

Jag vet inte riktigt hur den här metoden går till i praktiken. Men det låter som man vill att barnet ska reflektera över sitt eget agernade. Det är väl nyttigt både för vuxna och barn att göra det ibland, isynnerhet om man gjort något fel. Att från tidiga år lära sig att reflektera över att man kan göra fel utan att det definierar vad man är gör ju både att man lär sig av sina fel men också att det inte blir en katastrof om man råkar göra fel. Tycker därför som det här inte låter så farligt, i alla fall om barnet får möjligthet att prata med någon efteråt om sina tankar, så att barnet inte får gå omkring med en massa obearbetad skuld.  Men jag kanske har missuppfattat något?

Och vilket avvisat och isolerat barn förstår att syftet är att reflektera? Och hur skall ett barn utan den vuxnes referensramar öht kunna reflektera. Det är väl när det är svårt som samspelet med den vuxne behövs mest? I detta fall avgår man som vuxn då man avvisar barnet!

Man kan faktiskt prata och vägleda parallellt med ett belöningssystem. Allt är inte svart eller vitt - man måste inte välja endast en metod och hålla sig till den utan man mixar ju ihop olika. För en del barn är det också viktigt att bryta det dåliga beteendet så fort som möjligt. Antingen för att barnet ska få slippa att uppleva fler misslyckanden  än nödvändigt, eller för att skapa en "lugnare" situation runt barnet så att man i ett senare skede kan nå fram med samtal och värderingsövningar.

Och nej, man får inte alls alltid tillbaka det oönskade beteendet när man upphör med belöningssystemet (givet att man slutar på ett bra sätt vid en lämplig tidpunkt). Oftast har barnet vid det laget hunnit förstå att livet faktiskt blir enklare och roligare om man beter sig på ett önskvärt sätt. De flesta barn VILL inte bråka eller stöka och lyckas de vänja sig av med sådant beteende brukar de känna sig ganska stolta. Barn är i regel inte egoistiska småmonster som gör allt för en belöning, men de kan behöva en morot för att bryta ett dåligt beteende eller för att lära in ett gott beteende.

tack du skrev det jag menade :)
det är ju inte så att man delar ut guldstjärnor på ett papper bara och inget säger eller resonerar med barnet :)
Självklart går det hand i hand med att man resonerar och kommunicerar med barnet...inte så svart och vitt som folk på fl verkar tror om allt :)

Well, många barnpsykologer säger ju att de flesta barn skulle må bra av att behandlas lite mer som om de hade adhd - med mer struktur, ett lugnare tempo i livet, få samma information från fler sinnen än ett osv. Gränsen mellan adhd och inte adhd är inte heller knivskarp och många, många faller utanför diagnosen men har ändå besvär.

Med det sagt kan jag också påpeka att din text ovan inte säger ett skvatt om belöningssystem, som du hävdade var olagliga.

"Isolerat och avvisat", så du tar i. Visst finns det överdrivna och för hårda time-outer, men de behöver inte vara för hårda. Man tas kanske ut ur en lek/situation som man inte klarar/sköter, men det är inte per automatik samma sak som att isloeras. Det går definitivt att ge time-out men ändå finnas närvarande som vuxen, prata och hjälpa barnet att tänka efter. Barnet kan få lugna sig några minuter i timeouten, ensamt om det vill (fast med vuxen rätt nära) eller i sällskap med vuxen. Och sedan pratar man.

Fast jo, man "avvisas light" om man beter sig illa. När mina barn hemma har gjort riktigt dumma saker, t.ex. med flit hällt ut sin mjölk på golvet (som 5-åring), bitit mig, slagist syskon osv. då är jag inte på kramhumör utan arg och har all rätt i världen att vara det. Barnet får faktiskt vackert vara "avvisad" några minuter medan jag torkar golvet, byter kläder eller tröstar syskon. Möjligtvis skäms det eller känner sig "dåligt" de minutrarna, men det är inte farligt utan snarare bra tycker jag - man FÅR inte bitas och gör man det ändå SKA man känna sig usel. Däremot ska man ju naturligtvis prata och reda ut det hela senare, bekräfta barnet som person och visa att man älskar det.

Läs gärna länken i inlägg 32!

Min dotter berättade en gång att hennes fröken hade kört just denna metod på henne. Tyvärr berättade hon det 3 månader senare och hade slutat på dagiset. Hon var väldigt ledsen över det här även fast det gått tre månader. Hon menade att hon fått stått i "skamvrån" (vad hon fått det ordet ifrån vet jag inte kanska sa hennes fröken så...att hon skulle få stå i skamvrån.) Hade hon sagt det tidigare medans hon hade gått kvar där hade jag blivigt fly förebannad. Det jag kanske blev mest arg över är att fröknarna inte sa nått till mig  samt att de alrig har berättat att de kört med denna metod. Det är ingen metod som jag tillämpar på mina barn och då ska inte hennes fröknar göra det heller. Min dotter är en väldigt lugn tjej som går att prata med. Det gäller de flesta andra barn med.

Tror att det här är en sådan metod vuxna kör med när de inte klarar av att hantera konflikten själv. Man ska som vuxen respektera barnet likaväl som man respekterar andra vuxna. Barn blir ledsna, barn blir arga men det är det vuxna som ska lyssna och vägleda i situationen. 

Själva vitsen med de flesta "nanny"-metoder är ju att barnet ska lära sig att de vuxna bestämmer och barnen ska göra som de vuxna säger. Det finns inget utrymme alls för kompromiss eller demokratiskt beslutsfattande eller självbestämmande.

Detta går stick i stäv med läroplanens andemening.

Som aga i sverige räknas all behandling som kan anses vara kränkande för barnet, att bli bortlyft ur en situation utan möjlighet att få förklara sig och satt att ensam begrunda sitt beteende ÄR kränkande, man säger till barnet att du duger inte om du inte gör som vi vill och dessutom finns ingen dialog alls i tillvägagångssättet,  och därmed är det inte förenligt med svensk lagstiftning.

Fundera själv på om du skulle behandla en vuxen - t.ex. en kollega - på samma sätt? Jag tror inte det, och varför skulle du vilja utsätta ett barn för något som du inte skulle drömma om att utsätta en vuxen för? Bara för att du har det fysiska och psykiska övertaget och kan? För att du har makt att göra det?

Relationen med barnen ska inte präglas av makt och maktkamper - då blir bemötandet aldrig respektfullt.

den är hemsk och jag tror mer den skrämmer banet än hjälper det , och aldrig ska man väll skrämma någon till att lyda.

men det är min åsikt

Ja dessvärre anser många som jobbar med barn som har NPF att nannymetoder ska användas men tack och lov inte alla

Jag skulle inte acceptera att förskolan använder sådana metoder.

Barn kan inte komma till insikt om rätt och fel på egen hand. Jag tror inte att man lär sig ta ansvar för sina handlingar genom att tvingas sitta på en stol. Självklart måste det finnas tydliga gränser och barn måste lära sig att det blir konsekvenser av dåliga handlingar, men sådana här nannymetoder tror jag skapar skamkänslor kring den man är snarare än skuldkänslor över vad man gjort.