Barn med "extra allt!"

man brukar kalla sådanna barn för High need barn, eller kanske Spirited. jag är lite osäker på var skillnaden ligger i benämningarna.

Här är en till!

Jag läste om detta när vår dotter på nu 4,5 år var mindre, High Spirited Children - Extra allt. Detta stämde in precis på dottern tyckte jag. Även den omskrivne Jesper Juul skriver om den här typen av barn - och då fick man lite mer konkreta tips hur man ska hantera dom.

Det blir liksom lite lättare när man läser sånt, för man inser då att det inte enbart beror på mig som förälder hur barnet är utan att de faktiskt har en egen personlighet också.

Hur är din son?

Hej! Ja det är rätt skönt att se att det kanske inte beror på att man misslyckats totalt med uppfostran. Att det kan ligga något annat bakom. Det finns vissa saker med High spirited children som inte stämmer in på min pojke. Sömn och sånt har aldrig varit något problem. Han har inte varit så närhetsberoende som de verkar vara annars. Men har alltid haft ett enormt stort behov av uppmärksamhet. Det är han som ska vara i centrum. Han är väldigt smart, och charmig när han vill. Nu börjar tyvärr trots och temprament ta över allt mer... Han har varit väldigt tidig med att prata och kan uttrycka det han vill och känner väldigt bra. Och han får de mest vansinnig utbrott när han inte får sin vilja igenom, eller när han ställs inför något som han vill klara men inte kan. Han blir så arg så han blir okontaktbar. Han har varit hemmabarn hela tiden, och jag har väl lärt mig hantera honom. Men nu ska han straxt börja på dagis och jag oroar mig en aning för hur han ska klara det. Där kan han ju omöjligt få den uppmärksamhet som han kräver...  Han gillar inte att leka med jämnåriga. Vuxna eller stora barn ska det vara. Det verkar nästan som att han tycker att han är äldre än han är. Hur är din dotter?

God morgon!

Min dotter har också alltid varit otroligt viljestark, upmmärksamhetskrävande och ett extremt behov av närhet till mig (men också min man). När hon var liten kunde ingen annan hålla i henne, då grät hon hysteriskt, och det höll på tills hon var kanske 2 år. Men samtidigt älskade hon när släkt och vänner kom och hälsade på eller vi kom till dom och hon fick all uppmärksamhet.

Hon ammade tills hon var 9 månader (då orkade inte jag vara en napp åt henne så vi slutade) och det var nästan konstant. Hon ammade säkert minst varannan timme de första 6 månaderna. Det märktes enorm skillnad när hennes lillebror kom för snart 1,5 år sedan - han åt med 2-4 timmars mellanrum, det var inga problem för honom att ta nappen mellan varven, andra fick hålla honom, han låg ofta nöjd i sin korg/på filt - mer nöjd liksom. Och det beror inte på att jag hade mindre tid med honom utan han var så. Det märktes redan på BB av både min man och mig.

Vår dotter har också varit tidig med att prata och kunnat prata jättebra med lite "svårare" ord. Lite "lill-gammal".

När hon blev tre år så blev hon också otroligt trotsig och guuud vilka konflikter det blev. Lite senare kom lillebror till världen och då eskalerade det och jag tyckte att det var fruktansvärda månader innan det la sig lite. När hon närmade sig 4 gick hon in i en mer lugn och harmonisk fas - men fortfarande med sin stenvilja och uppmärksamhetskrävande. Nu har det blivit lite mer "trots" igen och hon blir också så där arg så hon blir okontaktbar. Hur hanterar du din son när han blir så? Min dotter snyftar och hulkar efter ett tag att "mamma, jag kan inte lugna ner mig, hjälp mig att lugna ner mig". Hon skriker så högt och arg att öronen nästan går sönder. Hon slåss inte med rösten använder hon.

Jag tror att din son kommer anpassa sig på dagis, utbrotten kommer troligen inte alls vara i samma utsräckning som hemma. Vår dotter har aldrig visat den sidan på sitt dagism - förvånande kan man tycka då man kan ha det jättejobbigt vissa dagar med utbrott. Liksom din son så leker min dotter helst med äldre barn, eller vill vara med och umgås med vuxna. Men det har släppt lite den senaste tiden upplever jag. Hon verkar ha hittat två kompisar på dagis (ett år yngre än henne tror jag) och de leker bra enligt personalen. Sedan har vi en kompis som är ett år äldre här på gatan, och de två leker fint ihop. Ett av problemen i lekarna är att min dotter vill göra allt på sitt sätt, nu vet jag inte om det beror allmänt på åldern eller om det är så. Men hon kan bli jättetjurig om det inte blir som hon vill. Många tror nog att hon är bortskämd hemma, men vi låter henne inte alls få sin vilja igenom hela tiden.

Ja, jag känner igen det där med att folk tror att min son är botrtskämd. Men så är det inte. Visst, jag väljer mina konflikter, men det tycker jag inte är samma sak. Det verkar som om de flesta high need barn har varit jätte "jobbiga" som bebisar. Men så har inte min son varit, så där stämmer han inte in. Han har varit krävande. Han har inte kunnat roat sig själv så som hans lillasyster redan kan. Utan jag var alltid tvungen att sitta på golvet och roa honom. Men han tog napp och var inte så krävande när det kom till amning.
Men ett hiskeligt temprament har han alltid haft. Ett exempel är när han satt och försökte plocka upp en smula innan han klarade pincettgreppet, och om det inte gick så blev han så arg att han slutade andas en stund.
Min pojke är också lillgammal. Han pratar helt "felfritt". När han var 1,5 började han prata med meningar och kunde återge händelser som han gjort under dagen. Nu använder han ganska avancerade ord. Det låter inte som att det är ett barn som pratar. Nu är han 3,5 år.

Det är så svårt när de här utbrotten kommer tycker jag. Ibland tar vi honom till hans rum, men inte som skamvrå utan som en egen plats. Jag brukar säga att nu får du stanna på ditt rum och lugna ner dig och när du känner dig lugn kan du komma ner igen. Jag tror att han tycker det är ganska skönt. Ibland när han blir arg säger han själv att nu går jag till mitt rum och lugnar ner mig.

Men utbrotten kan komma när som helst. Och det är ju inte alltid han kan gå undan. Vi är mycket på öppna förskolan. Ibland när han blir arg där kan det vara svårt att veta hur man ska göra. Ofta nöjer han sig med att skrika och gråta hysteriskt. Men ibland blir han fysisk och slåss. Jag vet speciellt ett tillfälle när jag verkligen tänkte att det här är inte ett "normalt" trotsutbrott som alla barn får. Han kände sig orättvist behandlad. Jag förstod honom så det var inte det. Men ett barn ville ha samma leksak och det var dags att dela med sig. Men min pojke blev så arg att det ända han var ute efter var att skada mig på något sätt. Han nöps och bet. Jag fick hålla fast honom för att han inte skulle kunna ge sig på mig eller någon annan. Man såg på hans ögon att han var långt borta. Det kändes riktigt läskigt.

Jag hoppas verkligen att det ska gå bra på dagis. Men min lilla kille kan bli lika arg på vem som helst och var som helst så det känns inte som att han kan styra det.

Hur är din dotter med tålamod? Det är något som min kille saknar totalt. Jag vet inte hur jag ska göra för att hjälpa honom över motgångar. Råkar han på ett hinder så ger han upp direkt. Nu senast är det cykeln. Vi köpte en cykel igår med stödhjul. Han tyckte det var jättekul ända tills han ramlade. Då vägrar han fortsätta. Han ska kasta cykeln och tänker aldrig mer cykla. Samma sak var det med skidorna. Ett fall så vägrar han försöka igen. Kan han inte från början så får det va. Han blir så arg. Ska man låta honom välja sånt själv, eller ska man pusha honom? Jag vet inte...

Jo det beror på, hon har otrolígt stort tålamod när det gäller att sitta och pyssla med glitter, lim, färger, papper och pärlor, hon kan sitta i timmar och pilla och greja. Så har det varit sedan hon var liiiten. Hon har varit hur lätt som helst att ha med överallt, då man bara behövt sticka åt henne något litet att greja med. När hon fyllde 1 år fick hon sådana här maxipärlor och pärlplatta och det satt hon och plockade med, inget i munnen. Men när det gäller tålamod att orka cykla, sparkcykel eller skidor är det sämre. Men hon ger inte upp direkt men det går ganska snabbt innan hon ledsnar. Jag vet inte om det beror på att hon har astma och att hon blir trött och less fort för att hon verkligen inte orkar eller för att hon inte har tålamod att kämpa på. Kanske inte på samma vis som din son.

Min dotter är inte fysisk så jag tror att det är därför hon använder rösten otroligt mycket när hon blir arg och frustrerad. Hon har nog aldrig slagits, men så kan rösten spräcka glas så det blir fruktansvärt jobbigt. Ibland sätter jag faktiskt på mig öronskydd, annars står jag inte ut.

Utan att det ska låta fel och jag vet inte hur andra barn reagerar (för det är klart att alla reagerar men kanske mer eller mindre), jag har ju mest sonen på 1,5 att jämföra med när dottern var i den åldern. Men jag upplever att dottern är mycket känsligare för att bli kränkt, missförstådd och inte tagen på allvar. Så har det alltid varit och det ahr varit källan till många av konflikter. Liknande sådan situation som du beskrev på öppna förskolan. Sonen verkar inte alls bry sig på samma sätt, sen får man ju se hur det blir när han blir större även om jag inte tror att det blir på samma sätt somför syrran.

Men min dotter är också otroligt känslig när det gäller läskiga/sorliga saker. Hon blir jäääätteledsen när hon ser vanliga disney-filmer (som ju ofta innehåller sorgsna delar). Det enda hon kan titta på utan att hon blir ledsen eller rädd är Playhouse Disney Chanel. Helt fritt från allt läskigt och alla sorgsna händelser. Hur är din son?

Har du pratat med någon som BVC eller någon annan kunnig om hur du kan hantera situationer när han blir så där väldigt arg? Fast du skrev ju att du kan hantera det så det kanske inte är så stort problem för dig. Jag tror i alla fall att det kommer att gå bra på förskolan. Jag har jobbat några år inom förskolan och där var det så klart en del konflikter men de flesta barnen "uppförde sig" hela dagen, och sen kunde det vara som att vända på en hand när föräldrarna kom och hämtade. Samma sak med min dotter ibland.

Hej!

Nej jag har inte pratat med bvc. Jag har inget större förtroende för sköterskan så jag tar bara upp det "nödvändigaste". Och vi har bara en så jag kan inte byta.

Min pojke, äh jag skriver Vilgot istället. Är också otroligt känslig för att bli kränkt. Man får absolut inte trampa på honom. Och det är väldigt viktigt att man står vid sitt ord. För han glömmer inte.

Han är också jättekänslig för läskiga grejor så det är playhouse disney som gäller för oss också. Han säger till direkt om det blir för läskigt på tv:n. Då vill han att jag ska byta kanal. Han kan titta på vanliga disney filmer men någon vuxen måste vara med annars går det inte. Även om han sett samma film flera gånger förut. Och så måste man förklara allt hela tiden. Varför gör dom så? Är han död nu?

Vilgot är också väldigt pysslig även om inte tålamodet är det bästa. Ibland kan han sitta länge. Men det är så länge det blir som han vill. Det är när han stöter på en motgång som han blir arg. Men han är väldigt duktig på att pyssla så där brukar det funka ganska bra. Han har överlag haft ganska lätt för det mesta så jag vet inte om det är det som gör att han blir så arg när det går honom emot.

Han har också de mest makalösa ljud för sig? Skriker och kastar saker när han blir arg.

Hur funkar syskonrelationen hos er? Hur stor ålderskillnad är det? Vilgot var 2.5 när lillasyster kom. Det har gått oväntat bra måste jag säga. Min barnmorska sa flera gånger att hon tyckte att han var så otroligt förståndig. Han reagerade snarare som en 4-5 åring som får syskon än en 2,5 åring. Men nu börjar det bli lite jobbigare med en lillasyster som vill vara med hela tiden.