Hej!
Underbart att läsa att det finns fler som råkat ut för detta hemska tillstånd! Själv hade jag inte en aning om att man kunde råka ut för detta. Psykoser trodde jag var något som drabbade narkomaner (typ haschpsykos som man hört talas om), och psykiskt sjuka människor. Inte trodde jag att någon som mig, en helt vanlig tjej med ett helt normalt och alldeles vanligt liv, kunde råka ut för detta. Men så är tydligen fallet! Det är läskigt men jag känner exakt igen mig i sötgullis beskrivning, det hon skriver kunde ha varit jag!!! Jag fick mitt första barn för ett år sedan och allt var väl som det skulle. Förutom att jag var så orolig för att nåt skulle hända den lille, att han skulle dö i plötslig sädbarnsdöd, få kolik etc. Amningen gick inte alls, det var stora svårigheter med såriga/variga bröstvårtor, mjölkstockning etc och det var en stor sorg för mig som hade sett fram emot just det jätte mycket. Jag var helt sönderstressad och sov knappt då min son ville äta hela tiden (amma), han fick ju knappt mjölk från mig då jag hade så stora problem med bröstvårtorna och ersättning hade jag heller inte hört talas om så jag fortsatte ju i godan tro med min jobbiga amningen till priset av sömn och stress för både mig och min man. Det kom gradvis men blev ett faktum då jag trodde jag var förföljd och att min man var i maskopi med mina förförljare som i min "värld" skulle ta mig ifrån mitt liv. Mitt underbara liv med min älskade man och vårat efterlängtade barn och vår fina framtid. Det slutade med att min man inte fan annat råd än att ringa psykakuten och efter det blev jag tvångsintagen på en avdelning där jag fick stanna i nio dagar. Hade säkert kunnar få åka hem tidigare om jag hade tagit medicinen men eftersom jag var rädd för tabletterna som jag trodde skulle döda mig så tog det nog längre tid än vad det annars skulle ha gjort. Sen blev jag sjukskriven i tre månader och min man var hemma lika länge. Gick hos en kurator och bearbetade händelsen under hela våren och vart sakta men säkert mitt vanliga trygga, glada och positiva jag igen. Jag fick äntligen det liv jag hade längtat efter och sedan dess har jag lovat mig själv att ta handom mig först och de andra sen. och att lyssna på min egen kropp och dess signaler och inte tänka på att vara andra till lags hela tiden samt att sluta vara "fröken duktig" för att bli omtyckt. Mitt nya mantara är: Du du är DU - vad du presterar är en annan sak! Dett blev långt men jag ville dela med mig lite.. Du som kmpis kan stötta genom att visa att du tycker om din kompis som hon är. Säg att hon inte är ensam om detta och att det kan hända vem som helst! Hon är världens bästa mamma till sitt/sina barn! Negligera eller förminsak för den sakens skull inte det som hänt. Men tänk på att det kan kännas skamfullt, dvs, man skäms efter att ha varit med om en sån sak, iaf i början. Nu för tiden kan jag tom känna mig stolt! Stolt över att livet visade mig något andra kanske bara läser om..