Fyraåring som inte lyssnar/lyder.

Min kommentar om inställning gällde just i fall man som förälder vågar låta lite större barn ta konsekvenserna av sitt val att inte klä på sig; om man vågar låta barnet frysa. Självklart är det också så att olika barn har olika personlighet, och en del är helt klart livligare och mer påhittiga än andra.

Min äldste son betedde sig som din son. Nu hade vi ju inte tvillingar, men när han var 5 år fanns det en 7-åring, en 3-åring och en 1-åring att ta hänsyn till. 7-åringen klarade sig själv; hon var större och starkare och klappade till lillebror om han försökte tränga sig eller knuffas. Värre var det då med småsystrarna. Jag fick helt enkelt lov att separera dem när jag var ensam med dem. Om han var i rutchkanan fick de små gunga (ja, eller den yngsta satt kanske mest i vagnen eller sov där). Om lillasyster skulle åka rutchkana, så fick storebror gunga eller leka med annat. Han var inte elak på något vis och gjorde sällan illa någon med flit, men i hans iver att komma först och vara snabbast, så hände det olyckor. Om barnen var på olika lekredskap, så försvann tävlingsmomentet för honom och han tog det lite lugnare.

Jag var också tvungen att vara mer fysisk med honom. En tillsägelse fungerade aldrig om vi inte hade kroppskontakt. Helst ville han att jag skulle brotta ner honom först, för en brottningsmatch (fast han alltid förlorade) gjorde honom på strålande humör och redo för att lyssna. Det var lite svårt bara så där offentligt för mig att brotta ner min 5-årige son och sätta mig på honom. Jag var rädd att omgivningen skulle titta lite snett på mig ...

Kan bara le, låter som min äldste pojk. Nu är han bara 3 än, men också sån att han gärna vill att man är mer fysisk . Samtidigt är han väldigt mycket för at resonera och vilja få uttrycka sin vilja så det går framåt på det området också.

Problemet är bara att han VILL INTE vara själv och leka, så att separera dom är inte någon möjlighet eftersom han då går dit syrran är och vill leka med just den grejen. Och sedan så tar han över och manöverar ut dottern och tar över leken och gör den till sin lek/tävling. Och så är det hela igång igen. Så vad göra då?

Sådana gånger tar jag fram min auktoritära sida och pekar med hela handen. "Den får du vara på nu, och den får du vara på! Sedan säger jag till när ni får byta!". Inte vid alla tillfällen (för jag gillar egentligen inte att ta till auktoritära metoder), men om den ena har en kompis och de inte får vara i fred, eller om jag ser att det bara inte funkar annars.

Men med 2 syskon - lika stora eller med en liten åldersskillnad - och den ena har en kompis, då blir det lätt problem. En känner sig undanskuffad och utanför hur man än gör, och det är något barnen helt enkelt måste lära sig att hantera. Föräldern får rycka in som substitut så gott det går, men det blir förstås inte samma sak ändå.

Men vad gör du om den auktoritära sidan inte funkar? Om barnet vägrar? Om barnet rusar fram och börjar slåss, sparka dig på smalbenen och vrålar " Jag SKA OCKSÅ gunga"? Jag brukar i dessa fall säga att "du får välja; antingen gunga eller så går vi hem". Resultatet brukar bli ännu mer vrål, slag och sparkar och då blir det att vi går hem, men det känns ju inte bra att det som blir en konsekvens för ena barnet blir ett straff för den andra (som inte ens har gjort något).

*fnissar lite*
Han låter mer och mer som min son, fast han gav sig på döda ting i stället för folk. Med min son tog jag till en brottningsmatch eller så gick vi hem. Ja, det var tråkigt för hans syskon, men jag förklarade för dem att det var nödvändigt och att de skulle kompenseras med att få gå dit en annan gång så fort jag hade en möjlighet.
Slag och sparkar mot mig har jag en absolut nolltolerans mot när det gäller så pass stora barn. Då avbryter jag aktiviteten på en gång. Jag har en 6-åring just nu, som varit ganska långsam med att förstå det där, så det är inte bara en gång som jag har avbrutit det roliga med den motiveringen att jag inte låter mig bli slagen bara för att hon blir sur, utan då prövar vi en annan gång i stället.

Att avbryta funkar ju när man är iväg på något roligt. Men hur genomdriver man nolltoleransen när man inte gör något roligt? När slagen och sparkarna kommer då man ska borsta tänderna, äta middag eller någon annan vardaglig situation? Eller när barnet har upptäckt att mamma får ont i öronen då man vrålar det högsta man kan?

En 5-åring ska inte slå och sparka sina föräldrar - punkt. Då glömmer man andra eventuella problem så länge, och så sätter båda föräldrarna in alla sina resurser på att få bukt med just det problemet. Det är liksom högsta prioritet högt ovanför allting annat. Om ungen skriker och vrålar i stället så är det något man får acceptera tills vidare. Det går alltid att ta på sig hörselskydd ...

Visst är det viktigt att borsta tänderna, men om ett bråk om tandborstning urartar till våldsamheter, så är det våldet man måste fokusera på, för det är en viktigare fråga just då. En vecka utan tandborstning (i värsta fall) en gång i livet får man ta i så fall!

Jag håller helt och hållet med dig. En 4,5 åring ska inte slå varken sina föräldrar eller sin syster. PUNKT. Men om barnet i fråga struntar i punkten och slår och sparkar iallafall? Att föräldrarna får ägna alla sina resurser på att förhindra beteendet är jag helt med på. Men HUR och VILKA resurser?

Det handlar inte om ett bråk som uratrar till våldsamheter. Det handlar om ett bråk som BÖRJAR med våldsamheter. Exempel: -Nu är det dags att borsta tänderna så ska vi läsa saga sedan. -Nej, vi ska läsa saga först. -Jo, vi bortar alltid tänderna först. Lilleman rusar fram med slag och sparkar och vrålar: -JAG SKA INTE BORSTA TÄNDERNA.

Så? Nu då? Vad gör jag?

Det läskigaste är när man är ute i parken med båda barnen och den äldre sticker iväg även fast man ropar och ropar. Man kan ju inte lämna tvååringen och springa efter.. Farligt trots är SÅÅ jobbigt...suck

Vad gör jag? Jag säger STOPP! både bestämt och argt. För ja, jag blir förbannad om en 5-åring försöker ge sig till att slå mig. Jag hejdar barnet (tar fast armarna om så behövs) och använder min längre räckvidd till att se till att sparkarna inte når fram. Slutar han inte trots min ilska och trots att jag hindrar honom, så brottar jag snabbt ner honom på rygg (jag sätter ett ben bakom hans ben och lägger honom bakåt helt enkelt). Nere på rygg säger jag ett argt NEJ! Du får inte slå/sparka mig! och kliver upp igen. Sedan börjar jag om från början med tandborstningen och brottar ner honom en gång till om det behövs. Tack och lov finns en pappa som kan byta av! En 5-åring kan inte trötta ut två föräldrar. Däremot kan det förstås bli tvärtom; att 5-åringen blir så slut att han somnar utan att ha borstat tänderna.

Att brotta ner ett barn för att visa vem som är störst och starkast, det är tämligen ociviliserat. Men våld ska inte mötas med våld och inte heller med att vända andra kinden till när det gäller barn. Man måste hitta andra vägar, och jag ser det här som dels självförsvar och dels ett sätt att ge eftertryck åt att jag verkligen inte låter mig bli slagen. Jag gör inte illa barnet, jag försöker inte förödmjuka honom, utan jag visar att jag inte någonsin tillåter honom att slå eller sparka mig.

Hålla bort och STOPP! DUFÅR INTE SLÅ MIG! är ju det självklara agerandet och det har vi ju gjort ungefär 1 miljon gånger. Brottandet är inget alternativ för oss. Eftersom han brottar ner sin syster i tid och otid, så har vi infört totalförbud mot brottning. Om vi då börjar brotta ner honom så blir det ju oerhört märkligt för honom. Han får inte brottas men vi vuxna får. Så brottning är inget vi kan ägna oss åt här i familjen.

Så vad gör vi istället?

Jag undrar också hur jag ska göra. Oftast funkar allt bra. Men vissa dagar vaknar han spänd och pillig, och provocerar och käftar emot så fort tillfälle ges.

Jag ropar och förvarnar: snart är maten klar. Lite senare: maten är klar! Han svarar: jag tänker inte komma. Jag bygger med lego och ska bygga x och x och x först. Jag säger: kom nu, maten är klar nu. Han svarar: nej! Jag säger: jag går och äter nu, sen tar jag bort maten när jag är klar. Man kan inte äta senare. Han svarar: han tänker inte komma. jag går och äter, på slutet kommer han indrullandes och vill äta. Efter det kommer nästa utbrott för att bolibompa hann ta slut och skriker: jag vill titta på bolibompa. Jag svarar: det är slut. Du lekte med lego och blev sen till maten så bolibompa hann ta slut. Han svarar med ännu högre röst: jag vill inte att det ska vara slut. Jag vill titta på det nu! Osv osv.

så här kan det vara i olika lägen rakt igenom dagen. Däremellan är det bra.

Vad gör man? Det känns som att man sitter i träsket... Oändliga utbrott och diskussioner. Hur får man saker att flyta på?