Barn som dött tillföljd av slarv eller misstag? Finns ni?

Ush jag beklagar. Vår son föddes utan gallgångar. Han var 3 månader när detta uppdagades. Idag vet jag att den diagnosen kan ställas mycket tidigare bara genom ett simpelt blodprov. Många gånger har jag funderat på hur läkare och sjuksköterskor på BVC kan missa ett svårt leversjukt barn. Nu är jag snart färdig ssk och vet alla tidiga tecken på leversjukdom och tycker därför att det känns ännu märkligare.
När vi väl kom till sjukhuset gjordes allt helt rätt så jag känner inte att det det var slarv från deras sida som gjorde att vår son dog. Däremot har jag många gånger undrat hur det hadde varit om han fick vård tidigare.

Vad var det för medicinering de missade?

Jag beklagar.

Jag vet inte om det är slarv eller oaktsamhet som tog livet av Wille. Men vi har lämnat in flera anmälningar och bråkat med vården i snart 2 år.. De erkänner fortfarande inte att de gjort fel, fast både Social styrelsen och HSAN säger det. 
Wille dog av en brusten blindtarm 2.5 år gammal. Vi fick veta att om man gjort en vanlig rutin undersökning (stick i fingret) hade man hittat diagnosen tidigare och han hade haft en stor chans att klara sig.. Sen efter detta fatala mistag gjordes det misstag på misstag på misstag. Tyvärr hade vi sån otur att vi sökte vård en underbemmanad storhelg. Det tog över 8 timmar innan de hade diagnosen, sen skyndade dem till operation utan att ha återställt vätskebalansen först. Sen skickade de upp honom till barn avdelningen efter 3 timmar på uppvaket, utan observation. Sen vart det miss i komunikationen när de sökte vård på ett barnsjukhus 13 mil bort. Så transporten kom efter att han hade fått återupplivning ett par timmar... Då var han redan hjärndöd, men de tog med honom i alla fall för att kolla dagen efter om det fanns något man kunde göra, men tyvärr fick vi stänga av respiratorn 54 timmar efter att vi kom in och sökte vård för en ond mage. Hoppas ni finner ro i er situation och styrka att gå vidare om ni behöver det. Det tr mycket ork och energi att anmäla, men det är väldigt bra att anmäla om man orkar. Jag hjälper gärna till om jag kan. Kram Anna

Usch förstår inte varför jag läser i de här trådarna. Jag blir bara så jäkla ledsen när jag tänker på att förlora mina barn och att någon annan ska behöva göra det! Kämpa på!

Ja du... I början så försökte jag bara koncentrera mig på att fortsätta andas. Ett andetag i taget.. Sen rullade det på och jag kunde tänka så lång som till i morgon.
Vi har inte fått något gratis i denna utredning och allt har vi fått stridit för, vi fick inte ens hjälp med kuratorskontakt. Jag tror att en sak som fått oss att fortsätta är en stöttande familj. När det var för tuft så tog de över kampen.
Och så här i efterhand så har jag förstått att det är min envishet som hjälp till oxå. Jag hittade även en samtalsgrupp som har hjälpt mig framåt. 
Efter 16 månader så kom äntligen Social styrelsen med sitt beslut som stöde vår hypotes, det var så tydligt att de hade handlat fel. Men vi hade börjat tvivla, och orken var på upphällningen. Det har varit så förbannat slitsamt att föra denna kamp. Men då fick vi svart på vitt att det inte var oss det var fel på, att vi inte var tokiga. Då fick vi ny ork och kraft och berättade vår historia i media. Ett par månader senare så kom även HSAN med sin dom som stödde oss. Men nu är orken snart slut och vi hoppas att detta kan få ta slut snart.
Vi behöver gå in i nästa fas i sorgearbetet... Men det svåra är nog att acceptera att han är borta. Att min son inte får en chans att leva för att en läkare eller fler inte gjorde sitt jobb. Det är svårt att leva med och jag vet ärligt talat inte hur jag ska lägga upp det vidare, vissa saker jobbar jag med konstant andra lägger jag så långt bak i huvudet att det inte ska besvära för mycket för de kan inte bearbetas men de ska heller inte få förstöra mig.
Och jag har fått jobba mycket med mina dåliga skuld känslor, varför skrek jag inte högre, varför kunde jag inte få dem att förstå vad jag sa, varför trodde jag att vi var trygga för att vi var på sjukhuset??? 
En sak som har fått mig att kämpa vidare är nästa barn, nästa barn som hamnar i Willes situation och som förhoppningsvis har läst vår historia och kan påverka sin vård till en bättre utgång, det är för de barnen och deras föräldrar jag kämpat. För detta helvete önskar man ingen.

Det blev långt och svamligt... Hoppas du förstår vad jag menar. Kram Anna

vår son dog pga slarv och flera misstag från personalen på tom olika avd

först läkarna och sköterskorna som inte fick in lucas hjärtljud utan mina så de upptäcker ej att han fick syrebrist
sen att han ej var övervakad i hissen eller innan operationen
sen gjorde de även flera andra misstag

sen pga en hiss som ej fungerar som den ska

sen larmet till operationen som ej fungerade så kejsarsnittet blev välldigt försenat
ambulansen kom ej och när den ill slut kom var det fel på kuvösen
narkosläkarna som satte tuben i matstrupen i stället för luftstrupen

så mycket som blev fel och jag mår just nu så dåligt av allt imorgon är det ett år sen milo och lucas föddes och milo är en jätte go å glad liten kille som jag är så glad å stolt över att ha medan lucas bara blev  2 timmar gammal
men när jag mår lite bättre å e starkare ska jag fortsätta att kämpa å slåss för att få rättvisa på nåt sätt

kram till er andra
ska fortsätta att förbereda för ett års kalas här nu