Har legat på KSS i nästan 3 v. Hade vi varit på Sahlgrenska hade vi fått reda på tidigt vilket syndrom han hade. Hade sluppit mycket oro. På Sahlgrenska hade de även kunnat rädda honom när han blev akut sjuk, vilket de inte kunde på KSS. Och han dog för 6 v sedan pga detta.
HUR SKA MAN KUNNA LEVA MED DETTA? Som det känns nu så kommer inte det att gå....
Hej, beklagar att er lilleman inte fick stanna kvar här hos er och det är en stor sorg.
Leva vidare kommer tidvis att vara extremt arbetsamt och iblan lite enklare, mitt råd är att ta stöd och hjälp från omgivningen bla. släkt, vänner, psykolog och kurator. Alla känslor är tillåtna.
Som jag uppfattar ditt inlägg skulle ditt barn enligt dig överlevt om han varit på Sahlgrenska; Men jag antar att det fanns något hinder för att sända honom dit alt. att det inte heller fanns någonting att göra för att underlätta för lilleman.
Diagnosen kan vara ett verktyg en pusselbit för att kunna se på situationen på långsikt men här och nu är den ändå av ganska liten vikt eftersom man ständigt måste kämpa mot det akuta - trots att en diagnos inte finns eller är helt säkerhetsställd är jag övertygad om att de människor som tog hand om ditt barn gjorde allt de kunnat för honom.
Inget barn här i Sverige lämnas åt sitt öde i vissa fall även de barn som kanske skulle haft det mycket lindrigare och mindre smärtsamt på alla plan (psykiskt och fysisk) sätts mängder av åtgärder in..
Jag beklagar er sog.
Är nyfiken bara på att hur ni vet att erat barn hade överlevt om ni legat på Shalgrenska?
tetran, jag beklagar sorgen. Det är tungt att förlora ett barn och än värre när andra är inblandade i förloppet som ledde till döden.
Sorgen är ännu väldigt ny och påtaglig för dig/er och det kommer att svida länge men en dag, i framtiden, kommer ni att orka minnas de fina minnen ni också har och ni kommer aldrig, aldrig!, att glömma honom.
Att förlora ett barn är nog det värsta man kan vara med om. Som du fått tidigare hört, ta hjälp från släkt och vänner (psykologer också för den del)för att bearbeta sorgen.
Men för din egen skull tycker jag att du ska ta kontakt med ansvarig läkare (den som tog besluten denna lördag när din lille Arvid blev så akut sjuk). Då för att kunna fråga varför vissa beslut togs och hur de tänkte.
Uppenbarligen kommer du inte och ska inte släppa detta förrän du känner att du fått svar på dina frågor. Skriv ner dessa frågor så du inte efteråt kommer på att du glömt en fråga du behöver få svar på.
( Det finns barn som föds med syndrom och vissa sjukdomar som inte får sina diagnoser på en gång. Många gånger mer än vad många vet om är det tex syndrom som finns bara ett par i Sverige/världen. Då tar det lite tid innan diagnosen fastställs, tyvärr.
Att detta skedde med lille Arvid är ruskigt tråkigt (milt sagt). )
Än en gång ta kontakt med ansvarig läkare för att sitta ner och få svar på dina frågor. Anmäl om du anser att din son blev felbehandlad.
Jag beklagar din stora sorg.